![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/11\/wicked.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Wicked: For Good
\nBetyg: 2
\nSvensk biopremi\u00e4r: 19 november
\nRegi: Jon M. Chu <\/p>\n
Wicked m\u00e5 ha spelats p\u00e5 v\u00e4rldens st\u00f6rsta och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succ\u00e9musikalen till en stratosf\u00e4r av h\u00e4ngivenhet och fanatism som f\u00e5 kunde anat. F\u00f6rv\u00e4ntningarna inf\u00f6r finalen har redan resulterat i makal\u00f6sa projektioner inf\u00f6r premi\u00e4rhelgen d\u00e4r filmen tros kunna bli en av \u00e5rets st\u00f6rsta \u00f6ppningar. En oerh\u00f6rd bedrift med tanke p\u00e5 att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma h\u00e4stkrafter som innan pandemin. <\/p>\n
D\u00e4rf\u00f6r k\u00e4nns det tufft, h\u00e5rt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna f\u00f6ljarna inte f\u00e5r en grandios, k\u00e4nslom\u00e4ssig och of\u00f6rgl\u00f6mlig final som cementerar Wicked som en v\u00e5r tids st\u00f6rsta musikaler, i alla fall p\u00e5 bio. Ist\u00e4llet \u00e4r det en ov\u00e4ntat tanig, r\u00f6rig och djupt bristf\u00e4llig final som k\u00e4nns hoppl\u00f6st of\u00e4rdig. <\/p>\n
\u00c4ven om musikaler aldrig varit h\u00f6gst p\u00e5 den personliga intresselistan g\u00e5r det inte att undkomma att Wicked har n\u00e5gra av de mest medryckande men ocks\u00e5 emotionella musiknumren som f\u00f6rfattats f\u00f6r en musikal. \u00c4ven om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars sk\u00e5despel knappt kunde recenseras utan att ta till h\u00f6gst ol\u00e4mpliga ord, fanns det ocks\u00e5 mycket att omfamna och beundra. D\u00e4ribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framf\u00f6rallt vad tappningen och inramningen av m\u00e4sterverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar. <\/p>\n
Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i tv\u00e5. F\u00f6r d\u00e4r andra uppf\u00f6ljare har mer latitud och sv\u00e4ngrum vad g\u00e4ller dramaturgi finns h\u00e4r en striktare bana som m\u00e5ste f\u00f6ljas d\u00e5 det dramatiska \u00e4r s\u00e5 pass sammansvetsat med musiken. Detta g\u00f6r att vad som egentligen \u00e4r den tredje akten m\u00e5ste formas om s\u00e5 att det blir en film med en b\u00f6rjan, mitt och ett slut. Men m\u00e5nga g\u00e5nger om k\u00e4nns det inte som en film som st\u00e5r p\u00e5 egna ben – eller ens en uppf\u00f6ljare, utan en epilog som best\u00e5r av otroliga m\u00e4ngder fogmassa. Regiss\u00f6ren Jon M. Chu f\u00f6rs\u00f6ker \u00e4nd\u00e5 injicera ett par nya inslag f\u00f6r att ge uppf\u00f6ljaren en n\u00e5gorlunda distinkt karakt\u00e4r. Detta \u00e4r en avsev\u00e4rt m\u00f6rkare film och h\u00e4r finns ocks\u00e5 ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av \u00e4ventyrligt spektakel \u00e4n att begeistra med sin musik. Men det g\u00e5r inte att undkomma att det som finns kvar att ber\u00e4tta inte besitter samma kraft och of\u00f6rgl\u00f6mliga kvalit\u00e9er som del ett. Att \u00f6verhuvudtaget t\u00e4vla med Defying Gravity \u00e4r lika l\u00f6nl\u00f6st som or\u00e4tt, men de s\u00e5nger vi faktiskt f\u00e5r h\u00e4r k\u00e4nns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfj\u00e4drade. H\u00e4r finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt f\u00e5niga Popular. Ist\u00e4llet liknar detta tonsatt dialog d\u00e4r varken musik eller lyrik har n\u00e5gra minnesv\u00e4rda kvalit\u00e9er. <\/p>\n
D\u00e4r del ett ofta fick ig\u00e5ng dansnerven och klappande h\u00e4nder k\u00e4nns stora delar av For Good som ett djupt andetag d\u00e4r endast hoppet – om att n\u00e5got storslaget ska anl\u00e4nda, ska infinna sig men tyv\u00e4rr sker aldrig detta. Och ist\u00e4llet f\u00f6r att stabilisera och landa planet i ett stycke \u00f6kar bara turbulensen under filmens g\u00e5ng. F\u00f6r n\u00e5gonstans i mittpartiet verkar en eldsv\u00e5da eller djup kris uppst\u00e5tt, d\u00e4r verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt gl\u00f6mts bort. Ber\u00e4ttelsen b\u00f6rjar d\u00e5 bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes f\u00f6rs\u00f6k att ta sig hem till Kansas. I och med den h\u00e4rva som \u00e4r r\u00e4ttigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att r\u00f6ra sig alltf\u00f6r n\u00e4ra just filmen. Trots det verkar Cho utg\u00e5 fr\u00e5n att det ska finnas en n\u00e4rmast slavisk f\u00f6rst\u00e5else f\u00f6r h\u00e4ndelsef\u00f6rloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framf\u00f6rallt d\u00e5 vissa karakteriseringar av de k\u00e4nda f\u00f6ljeslagarna \u00e4r s\u00e5 total avvikande fr\u00e5n vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en k\u00e4nsla att det hela \u00e4r frampressat och inte det minsta genomt\u00e4nkt. Allting blir pl\u00f6tsligt hoppl\u00f6st spretigt och r\u00f6rigt, vilket g\u00f6r att det finst\u00e4mda finalnumret med samma titel som filmen \u2019\u2019For Good\u2019\u2019 inte f\u00e5r det andrum som \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigt. <\/p>\n
Dock finns h\u00e4r saker som p\u00e5minner om den f\u00f6rsta filmens b\u00e4sta kvalit\u00e9er. Cynthia Erivo \u00e4r precis lika magnetisk och kraftfull nu som d\u00e5, med en fantastisk s\u00e5ngr\u00f6st och en otrolig f\u00f6rm\u00e5ga att kanalisera karakt\u00e4rens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum \u00e4r lika excentriskt underbar som alltid. Ut\u00f6ver det har Cho ocks\u00e5 finslipat det visuella en aning och de ambiti\u00f6sa kulisserna och rekvisitan sansl\u00f6sa detaljniv\u00e5 visas upp p\u00e5 imponerande s\u00e4tt. <\/p>\n
Wicked: For Good borde varit en bombastisk och of\u00f6rgl\u00f6mlig final men blir snarare en j\u00e4ttelik vurpa som endast blir ett on\u00f6digt m\u00e5ste f\u00f6r att f\u00e5 ber\u00e4ttelsen komplett, inte ett gr\u00e4nsl\u00f6st och p\u00e5kostat spektakel som personifierades s\u00e5 v\u00e4l av f\u00f6reg\u00e5ngaren. <\/p>\n