![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/11\/unnamed-10.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Jay Kelly
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 21 november 2025
\nRegi Noah Baumbach <\/p>\n
Efter att ha trampat i klaveret med White Noise v\u00e4ljer regiss\u00f6ren Noah Baumbach nu att f\u00f6rs\u00f6ka \u00e5terv\u00e4nda till dagarna d\u00e5 han hyllades som en s\u00e4llsynt beg\u00e5vad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock g\u00f6ra detta genom att inte \u00e5terg\u00e5 till total mis\u00e4r, toxiska relationer och kolsvarta skilsm\u00e4ssor. Ist\u00e4llet blir det en film som – mer \u00e4n n\u00e5got annat, vill g\u00e5 i Alexander Paynes fotsp\u00e5r och kombinera melankoli med humor. Resultatet \u00e4r ovanligt trivsamt men knappast of\u00f6rgl\u00f6mligt.<\/p>\n
Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det s\u00e4llan varit n\u00e5gon diskussion om, men med Jay Kelly visar han ocks\u00e5 upp en – aningen, ov\u00e4ntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill s\u00e4ga att han inte f\u00f6rlitar sig allt f\u00f6r mycket p\u00e5 tidigare signum och tendenser. Jay Kelly k\u00e4nns avsev\u00e4rt mer finslipad visuellt och tekniskt \u00e4n n\u00e5got regiss\u00f6ren gjort tidigare, b\u00e5de genom ett klassiskt och stilfullt foto av v\u00e5r egen Linus Sandgren, men ocks\u00e5 genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det b\u00e4sta av b\u00e5da v\u00e4rldar vad g\u00e4ller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stj\u00e4rnsp\u00e4ckade hittills vad g\u00e4ller Baumbach, f\u00f6rutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut akt\u00f6rer i v\u00e4rldsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup. <\/p>\n
Det hela k\u00e4nns lika lyxigt som en middag p\u00e5 trestj\u00e4rniga Frantz\u00e9n, med r\u00e5varor som p\u00e5 egen hand borde kunna sl\u00e5 omkull vilken kr\u00e4sen finsmakare som helst. Problemet \u00e4r bara att Baumbach inte tillreder det hela till n\u00e5got bl\u00e4ndande, det k\u00e4nns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat d\u00e4r ingredienserna r\u00e5kar kosta mer \u00e4n ett tjugotal m\u00e5nadsl\u00f6ner. F\u00f6r d\u00e4r komponenterna \u00e4r bortom det f\u00f6rstklassiga kan detsamma inte s\u00e4gas om filmens tematik eller generella ber\u00e4ttelse. Det \u00e4r en klassisk saga som studerar baksidan av framg\u00e5ng, d\u00e4r insikten om uppoffringarna som lett till rikedom st\u00e4ndigt belyses. En regiss\u00f6r som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – \u00e5tminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framf\u00f6rs ov\u00e4ntat traditionellt f\u00f6r att inte s\u00e4ga f\u00f6ruts\u00e4gbart. <\/p>\n
Att f\u00f6rlita sig p\u00e5 traditionella troper \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigtvis inte alltf\u00f6r problematiskt, om det injiceras ett \u00f6verfl\u00f6d av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar m\u00e5nga g\u00e5nger ha satt p\u00e5 autopiloten. Flera inslag, som de st\u00e4ndiga tillbakablickarna, \u00e4r inte bara problematiska f\u00f6r filmens tempo utan rent f\u00f6r\u00f6dande d\u00e5 de fr\u00e5ntar George Clooney agens och ers\u00e4tter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karakt\u00e4r. N\u00e5got som per automatik inneb\u00e4r att Clooneys unika och alltid stabila sk\u00e5despel tas ur bruk och vi l\u00e4mnas med menl\u00f6s utfyllnad som endast verkar figurera f\u00f6r att understryka saker som kunde ha f\u00f6rmedlats mer subtilt. F\u00f6r det \u00e4r de g\u00e5nger som Clooney f\u00e5r st\u00e5 i centrum och bjuda p\u00e5 sitt bekanta men alltid utm\u00e4rkta sk\u00e5despel som filmen k\u00e4nns som mest levande – f\u00f6r att inte s\u00e4ga gemytlig. F\u00f6r d\u00e5 filmen endast k\u00e4nns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, \u00e4r den i sitt esse. Clooney \u00e4r fortfarande en av f\u00e5 akt\u00f6rer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men \u00e4nd\u00e5 framst\u00e5 engagerad. Att Baumbach ocks\u00e5 lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte inneb\u00e4r hysteri eller hans \u00e5terkommande tendenser att – p\u00e5 de mest misslyckade s\u00e4tt, \u00f6vertyga om sina dramatiska kompetens, \u00e4r ocks\u00e5 en bedrift. Detta \u00e4r tvekl\u00f6st Sandlers b\u00e4sta och mest sympatiska roll p\u00e5 \u00e5rtionden. <\/p>\n
St\u00e4ndigt \u00e5terkommande blir dock k\u00e4nslan att filmen inte f\u00f6rst\u00e5r sin fulla kapacitet. Ett par g\u00e5nger ber\u00f6rs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda p\u00e5 samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framst\u00e5 f\u00f6r utomst\u00e5ende. Att ber\u00e4ttelsen och den titul\u00e4ra karakt\u00e4ren m\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns som en ren sj\u00e4lvbiografi f\u00f6r Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt. <\/p>\n
Baumbach verkar dock inte inst\u00e4lld p\u00e5 att skapa stord\u00e5d utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, n\u00e5got han lyckas med \u00e4ven om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera \u00e4n en trivsam film i snygg kostym.<\/p>\n