{"id":197977,"date":"2025-10-13T00:54:42","date_gmt":"2025-10-12T23:54:42","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=197977"},"modified":"2026-01-01T18:54:35","modified_gmt":"2026-01-01T17:54:35","slug":"otroligt-smart-och-roligt-manus-med-metaperspektiv-gestaltas-med-bravur-forlat-forlat-pa-pustervik","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=197977","title":{"rendered":"Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – F\u00f6rl\u00e5t, f\u00f6rl\u00e5t p\u00e5 Pustervik"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

pressfoto Martin Br\u00f6ns<\/p>\n\n\n\n

Text: Tinna Ingelstam<\/p>\n\n\n\n

Regi\u00f6ga: Emilie Strandberg<\/p>\n\n\n\n

Komposit\u00f6r\/ musiker: Mikael Backeg\u00e5rdh<\/p>\n\n\n\n

Medverkande: \u00c5sa Gustafsson och Tinna Ingelstam<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 12\/10 2025 i Pusterviks matsal i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 21\/10<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

I vilken utstr\u00e4ckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om f\u00f6rv\u00e4ntningar, eventuell f\u00f6rkunskap. F\u00f6r mig handlar det nog \u00e4nd\u00e5 allra mest om tontr\u00e4ff. Denna sinnrika anr\u00e4ttning med underrubriken ”Teater, mat & prat” b\u00e4rs fram av existentiella br\u00e5ddjup, psykologiska sp\u00e4nningar och funderingar kring konst. Best\u00e5ndsdelar som tr\u00e4ffar mitt i prick, g\u00f6r att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utn\u00e4mna F\u00f6rl\u00e5t. F\u00f6rl\u00e5t <\/em>till h\u00f6stens scenkonsth\u00e4ndelse i G\u00f6teborg. Fick anledning att b\u00e5de skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Aprop\u00e5 f\u00f6rv\u00e4ntningar baserat p\u00e5 att jag sett och recenserat \u00c5sa Gustafsson i liknande sammanhang, kan s\u00e4gas att detta performance\/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den upps\u00e4ttning jag l\u00e4ngtat efter.<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4ren f\u00f6rlagd till n\u00e5got sen s\u00f6ndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ing\u00e5 i sj\u00e4lva konceptet – var spr\u00e4ngfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med t\u00e4nkv\u00e4rdheter. J\u00e4mf\u00f6relsen haltar f\u00f6rst\u00e5s. Men uppl\u00e4gget och delar av konfliktfyllda inneh\u00e5llet fick mig \u00e4nd\u00e5 att t\u00e4nka p\u00e5 Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Nor\u00e9ns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena<\/em> med publiken p\u00e5 ett par meters avst\u00e5nd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik anv\u00e4nds i omg\u00e5ngar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion \u00e4ger rum i g\u00e5ngarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte j\u00e4tterymliga lokalen, d\u00e4r jag under \u00e5rens lopp st\u00e5tt och lyssnat p\u00e5 vital livemusik. Just hur samarbeten g\u00e5r till i tr\u00e5nga k\u00f6ksutrymmen exemplifieras som viktig l\u00e4rdom. \u00d6verhuvudtaget fascinerande att komma s\u00e5 n\u00e4ra sk\u00e5despelarna vars g\u00f6randen och l\u00e5tanden stundtals ackompanjerades diskret p\u00e5 keyboard av komposit\u00f6ren Mikael Backg\u00e5rdh. Avigsidan med att sitta l\u00e4ngs den v\u00e4gg jag g\u00f6r, \u00e4r att i ett antal scener kan inte sk\u00e5despelarna och deras miner besk\u00e5das, vilket \u00e4r det enda f\u00f6rtretliga med f\u00f6rest\u00e4llningens format.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Martin Br\u00f6ns<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6r att kunna hantera alla infall och f\u00e5 tr\u00e5dar att h\u00e4nga ihop har Emilie Strandberg (G\u00f6teborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Sn\u00f6) anlitats som regi\u00f6ga. Hon \u00e4r under premi\u00e4ren dessutom verksam som suffl\u00f6s. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion s\u00e5g ut, m\u00e5ste po\u00e4ngteras hur v\u00e4l hon och teamet lyckats. F\u00f6rtj\u00e4nar f\u00f6ljaktligen en stor portion ber\u00f6m!<\/p>\n\n\n\n

Publiken som l\u00e4st p\u00e5 vet att tv\u00e5 kvinnliga kockar ska f\u00f6rbereda maten f\u00f6r en teaterpublik, meta s\u00e5 att det f\u00f6rsl\u00e5r redan h\u00e4r. En i l\u00e4net turnerande frigrupp \u00e4r p\u00e5 ing\u00e5ng med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska g\u00f6ra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och \u00e4r sn\u00e4ll <\/em>publicerad i samlingen \u00f6gon v\u00e4ntar mig <\/em>fr\u00e5n 1944. (l\u00e4st novellen och h\u00f6rt den som radioteater). Avsl\u00f6jas i marknadsf\u00f6ringen att dilemman kommer uppst\u00e5, rent av krascher. \u00c5tskilliga problem tillst\u00f6ter vilket resulterat i minst sagt komiska f\u00f6rvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver p\u00e5 v\u00e4nskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det f\u00e5r avg\u00f6rande konsekvenser. Kontentan av mitt f\u00f6rs\u00f6k till beskrivning av intrigen \u00e4r att Tinna Ingelstam & \u00c5sa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten \u00f6ver huvudet. Ist\u00e4llet briljerar de i tre roller vardera. Lite G\u00f6teborgsvitsigt vill jag h\u00e4vda att duon \u00e4r makal\u00f6s, ikl\u00e4der sig sina skiftande roller och halsbrytande \u00f6verg\u00e5ngar med str\u00e5lande tajming. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Anki (\u00c5sa Gustafsson) vill med begr\u00e4nsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att s\u00e4tta guldkant p\u00e5 tillvaron. Men \u00e4r under tidspress en social katastrof, vilket \u00e4ventyrar relationen med v\u00e4ninnan Ulla n\u00e4r gamla of\u00f6rr\u00e4tter dras upp under bestyren i k\u00f6ket. I egenskap av rollen som sk\u00e5despelare i f\u00e4rd med sina sista f\u00f6rberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal man\u00f6ver, samma person ”som \u00e4r tr\u00f6tt p\u00e5 teater som l\u00e5tsas”. Inte s\u00e4llan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val \u00e4n att h\u00f6ja s\u00e5v\u00e4l sk\u00e5despeleri och m\u00e5ngbottnat manus till skyarna.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Det \u00e4r en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit sv\u00e5rtillg\u00e4nglig f\u00f6r mig, som totat ihop en genial text d\u00e4r crazy-inslag aldrig st\u00e5r i v\u00e4gen f\u00f6r gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i m\u00e4nskliga m\u00f6ten styr mycket av v\u00e5ra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk sk\u00e4rpa. Vi uts\u00e4tts f\u00f6r en rad kontroverser, missh\u00e4lligheter och probleml\u00f6sning. En av rollfigurerna har som m\u00e5l att vara ”ett mjukt hj\u00e4rta i en h\u00e5rd v\u00e4rld”. Som framg\u00e5r pr\u00e4glas upps\u00e4ttningen av en sansl\u00f6s variation vad g\u00e4ller st\u00e4mning. Sv\u00e4rtan i scenerna ur Kommer hem och \u00e4r sn\u00e4ll <\/em>st\u00e5r i bj\u00e4rt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera s\u00f6nder en fenomenalt iscensatt premi\u00e4r. Moral och v\u00e4rdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur sk\u00e5despelare kan resonera. I rollerna ventileras fr\u00e5gor som n\u00e4r borde man n\u00f6ja sig, vilket ansvar har en person f\u00f6r sina handlingar och \u00e4r det bra att f\u00f6rs\u00f6ka vara andra till lags?<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

En konst i sig, att i denna f\u00f6r\u00f6dande tid d\u00e5 jag f\u00f6r min mentala h\u00e4lsas skull beh\u00f6ver pausa eller plocka bort facebook-v\u00e4nner f\u00f6r att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett sj\u00e4lvst\u00e4ndigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med sm\u00e5l\u00e4ndska och andra dialekter, g\u00e5r till och med loss i dansk ordv\u00e4xling som en sorts kulmen. B\u00e5da agerar i suver\u00e4n samklang. Komikern \u00c5sa Gustafsson tar bitskt p\u00e5drivande ut sv\u00e4ngarna. Med sina festliga p\u00e5 pricken- tonfall \u00e4r hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och portr\u00e4ttera hunsade varelser vilka antingen k\u00e4mpar mot sin omgivning eller visar sig medg\u00f6rliga, till lags f\u00f6r att tillsammans kunna \u00e5stadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni f\u00e5r tag p\u00e5 biljett. F\u00f6rhoppningsvis kan upps\u00e4ttningen leva vidare n\u00e5gon annanstans. Den har verksh\u00f6jd f\u00f6r att spelas in av SVT. Kan avsl\u00f6ja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte \u00e4r mer avgr\u00e4nsade, \u00e4n att m\u00e5nga av oss appl\u00e5derade entusiastiskt n\u00e4r det verkade logiskt. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

pressfoto Martin Br\u00f6ns Text: Tinna Ingelstam Regi\u00f6ga: Emilie Strandberg Komposit\u00f6r\/ musiker: Mikael Backeg\u00e5rdh Medverkande: \u00c5sa Gustafsson och Tinna Ingelstam Premi\u00e4r 12\/10 2025 i Pusterviks matsal i G\u00f6teborg Spelas till och med 21\/10 I vilken utstr\u00e4ckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om f\u00f6rv\u00e4ntningar, eventuell f\u00f6rkunskap. F\u00f6r mig handlar det nog \u00e4nd\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-197977","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teater","8":"category-teaterrecension","9":"category-toppnytt","10":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/197977","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=197977"}],"version-history":[{"count":18,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/197977\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":200821,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/197977\/revisions\/200821"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=197977"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=197977"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=197977"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}