![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/10\/image001-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Tron: Ares
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 8 oktober 2025
\nRegi:Joachim R\u00f8nning<\/p>\n
Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig f\u00f6r att inte s\u00e4ga udda. Originalet fr\u00e5n 1982 \u00e4r en charmig men aningen – s\u00e4rskilt idag, f\u00e5nig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dr\u00e5pliga till det rent migr\u00e4nframkallande. Uppf\u00f6ljaren, som skulle dr\u00f6ja n\u00e4stan trettio \u00e5r, anl\u00e4nde i en tid d\u00e5 digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den v\u00e4rld som originalregiss\u00f6ren och skaparen Steven Lisberger dr\u00f6mt om \u00e4ntligen fullf\u00f6ljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog \u00f6ver som regiss\u00f6r f\u00f6r uppf\u00f6ljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den sl\u00e5ende scenografin, d\u00e4r simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var of\u00f6rgl\u00f6mliga. Men bortom den enast\u00e5ende ytan \u00e5terfanns en horribel film, sj\u00e4lsligt d\u00f6d och med ett helt fr\u00e5nvarande narrativt engagemang. Legacy st\u00e5r sig som definitionen av sk\u00f6nhet utan hj\u00e4rna, det \u00e4r \u00e4n idag en av de mest d\u00f6da och iskalla storfilmer jag sett. <\/p>\n
D\u00e4rmed fanns det ingen st\u00f6rre anledning att s\u00e4tta sitt hopp till att en tredje film skulle vara n\u00e5got annat \u00e4n ett sista desperat f\u00f6rs\u00f6k att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet \u00f6verraskningar visar sig inte vara en d\u00f6d f\u00f6reteelse \u00e5r 2025, ist\u00e4llet \u00e4r Tron: Ares \u00e5rets – kanske, mest positiva och \u00f6verraskande storfilm. F\u00f6rv\u00e5ningen blir bara \u00e4n st\u00f6rre d\u00e5 vi ser till vilka som st\u00e5r bakom och framf\u00f6r kameran. Norska Joachim R\u00f8nning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds b\u00e4sta barn med sina engelskspr\u00e5kiga produktioner. Fr\u00e5n den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den n\u00e4stintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karri\u00e4ren p\u00e5 andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har ocks\u00e5 f\u00e5tt Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hoppl\u00f6sa och pretenti\u00f6sa metodsk\u00e5despel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka d\u00f6da gnagare till motspelare, och inf\u00f6r Tron Ares v\u00e4grat att bli kallad f\u00f6r sitt korrekta namn under inspelningen. <\/p>\n
Men fr\u00e5n detta underl\u00e4ge lyckas Tron Ares och Joachim R\u00f8nning \u00e4ntligen leda filmserien till precis r\u00e4tt plats. D\u00e4r Lisberger hade r\u00e4tt h\u00e5llning och entusiasm men saknade de tekniska m\u00f6jligheterna att bl\u00e4nda, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men of\u00f6rm\u00e5ga att injicera m\u00e4nsklighet eller v\u00e4rme lyckas R\u00f8nning \u00e4ntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm f\u00f6r materialet. <\/p>\n
F\u00f6r \u00e4ven om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin f\u00f6reg\u00e5ngare \u00e4r det fortfarande en film som \u00e4r genuint sl\u00e5ende att se p\u00e5. N\u00e4stan per automatik \u00e4r kontrasterna mellan totalt m\u00f6rker och det selektiva ljuset fascinerande, men d\u00e5 mycket av actionscenerna nu flyttats till v\u00e5r egen v\u00e4rld tillkommer n\u00e5got som varit sv\u00e5rt att \u00f6vertyga om i filmseriens digitala dimension kallat \u2019\u2019the grid\u2019\u2019. Tron har fortfarande en unik estetik vad g\u00e4ller design som \u00e4r om\u00f6jlig att ta inspiration ifr\u00e5n utan att bli ett tr\u00f6ttsamt plagiat. Men denna g\u00e5ng ackompanjeras \u00e4ntligen det vackra – f\u00f6r att inte s\u00e4ga h\u00e4ftiga, utseendet av faktiskt substans, om \u00e4n ytterst tanig. H\u00e4r finns en l\u00f6jligt simpel men fungerade ber\u00e4ttelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gr\u00e4nsen mellan maskin och m\u00e4nniska, m\u00f6jlighet f\u00f6r syntetiska ting att f\u00f6rst\u00e5 livet samt tron att teknikens oerh\u00f6rda potens kan kompensera f\u00f6r emotionella \u00e4rr. <\/p>\n
Inget av detta \u00e4r vidare inspirerat eller nyskapande f\u00f6r genren men det leder till en stomme som g\u00f6r att filmen inte bara blir l\u00f6sryckta sekvenser dr\u00e4nkta i visuell fl\u00e4rd. R\u00f8nning har ocks\u00e5 v\u00e4xt vad g\u00e4ller konsten att regissera action, h\u00e4r finns en av \u00e5rets mest upphetsande och spektakul\u00e4ra jakter som med den suggestiva musiken fr\u00e5n rockbandet Nine Inch Nails t\u00e5l att ses om och om igen. D\u00e4r Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares f\u00e5 publiken p\u00e5 f\u00f6tter genom sina explosiva actionscener som st\u00e4ndigt tar underh\u00e5llningsv\u00e4rdet till maxgr\u00e4nsen med ett h\u00f6gt tempo. <\/p>\n
Men d\u00e4r R\u00f8nning lyckats med uppgiften att bl\u00e4nda med visuella fyrverkeri och bjuda p\u00e5 pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltf\u00f6r m\u00e5nga underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela sk\u00e5despelaryrket vilar p\u00e5 hans axlar och bjuder p\u00e5 en roll som pendlar mellan f\u00e5nigt h\u00f6gtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee k\u00e4nns obekv\u00e4m och hennes naturliga karisma kv\u00e4vs av klumpig dialog d\u00e4r hon verkar tvingats l\u00e4sa h\u00f6gt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika g\u00e4rna kunna vara en reklamfilm f\u00f6r H\u00e4stens, detta d\u00e5 det \u00e4r en av de s\u00f6mnigaste insatserna som sk\u00e5dats p\u00e5 film. \u00c4ven om ingen av tidigare filmer har velat gr\u00e4va s\u00e4rskilt djupt vad g\u00e4ller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och m\u00e4nniskan har underliggande tematik \u00e4nd\u00e5 funnits i faran g\u00e4llande j\u00e4ttebolag som inte bara styr marknader utan hela samh\u00e4llen. \u00c4ven h\u00e4r finns fr\u00f6n till att diskutera dessa problem p\u00e5 ett snyggt och inte alltf\u00f6r uppenbart s\u00e4tt, men R\u00f8nning v\u00e4rjer sig fr\u00e5n allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, f\u00e4rg och ljus, det m\u00e5 vara ytligt men det \u00e4r sv\u00e5rt att f\u00f6rneka att Tron Ares \u00e4r f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt underh\u00e5llande, skaml\u00f6st p\u00e5kostad och den absolut b\u00e4sta filmen i serien.<\/p>\n