![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/08\/unnamed-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Eddington
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 8 augusti 2025
\nRegi Ari Aster <\/p>\n
Efter vad som f\u00f6rl\u00f6pt i USA de senaste sju m\u00e5naderna borde den enda – sunda, reaktionen fr\u00e5n kreat\u00f6rer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga l\u00e4ge som \u00e4r en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar p\u00e5 att berika sig genom det presidentiella \u00e4mbetet. Men f\u00f6rutom ett f\u00e5tal modiga r\u00f6ster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som v\u00e5gat uttala sig om tillst\u00e5ndet i \u2019\u2019v\u00e4rldens b\u00e4sta land\u2019\u2019, har andra valt att f\u00f6rbli tysta eller i v\u00e4rsta fall b\u00f6ja ned kn\u00e4et. <\/p>\n
Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltf\u00f6r m\u00e5nga inte vill acceptera, att v\u00e5rt nuvarande samh\u00e4lle v\u00e4rderar konspirationer lika h\u00f6gt som vetenskap och empiri. Regiss\u00f6ren Ari Aster \u00e4r ocks\u00e5 en filmskapare som v\u00e5gat sticka ut hakan vad g\u00e4ller att t\u00e4nja p\u00e5 gr\u00e4nser vad g\u00e4ller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en v\u00e5gad, sj\u00e4lvs\u00e4ker och ytterst kompromissl\u00f6s historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie v\u00e5gar konfrontera uppenbara samh\u00e4llsproblem utan att vara det minsta os\u00e4ker eller tveksam i sin inst\u00e4llning till dem. <\/p>\n
Men Eddington v\u00e4ljer – tyv\u00e4rr, en aningen feg och mj\u00e4kig position vad g\u00e4ller att faktiskt konfrontera politik och samh\u00e4lle. Precis som mycket annan media idag v\u00e4ljer Aster att f\u00f6rs\u00f6ka inta en naiv och genuint lat position – att b\u00e5da sidor har f\u00f6rdelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det \u00e4r ett b\u00e5de fegt och ointressant f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt som g\u00f6r att satiren – som \u00e4r av en extrem karakt\u00e4r, mest k\u00e4nns som en fernissa menad att d\u00f6lja bristen p\u00e5 genuint mod. <\/p>\n
Utg\u00e5ngspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten f\u00f6r global f\u00f6r\u00e4ndring d\u00e4r ensamhet, desperation och r\u00e4dsla kulminerade i ett samh\u00e4llsklimat lika skr\u00e4ckinjagande som viruset sj\u00e4lvt, \u00e4r som upplagt f\u00f6r att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till f\u00f6rfall. Men eftersom Aster aldrig v\u00e5gar ta st\u00e4llning uteblir djupet och kraften. \u00c4ven om det inte \u00e4r att f\u00f6redra att g\u00e5 till s\u00e5dana extrema \u00f6vertydligheter som i Adam McKays Don\u2019t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas f\u00f6r att inte ha \u00f6vertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar. <\/p>\n
Men d\u00e4r sj\u00e4lva satiren k\u00e4nns som en sl\u00f6ja \u00e4r handlaget n\u00e5got helt annat. D\u00e4r andra regiss\u00f6rer som n\u00e5tt kritiska framg\u00e5ngar och som omhuldas av kritiker v\u00e4grar att utvecklas och blir desperata att bibeh\u00e5lla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster p\u00e5 en oerh\u00f6rd bredd som regiss\u00f6r. \u00c4ven om det finns ett multum av associationer och p\u00e5minnelser fr\u00e5n tidigare projekt \u00e4r Eddington – tvekl\u00f6st, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken d\u00e4r Aster f\u00e5r milj\u00f6er och scenarion att lika n\u00e5got ur ett docksk\u00e5p \u00e4r lika fascinerande som det \u00e4r surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromissl\u00f6sa fotot \u00e4r p\u00e5 sin plats. Men denna g\u00e5ng hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne f\u00f6r kolsvart komik \u00e4n tidigare, f\u00f6r \u00e4ven om satiren inte innehar n\u00e5gon kirurgisk precision finns h\u00e4r stunder av genial cynisk komik. Det \u00e4r ocks\u00e5 imponerade hur Aster lyckas att v\u00e4va ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skr\u00e4ck. Framf\u00f6rallt finalen \u00e4r gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig n\u00e5got som g\u00f6r den otroligt skakiga resan v\u00e4rd besv\u00e4ret. <\/p>\n
Och efter den sega och hoppl\u00f6st \u00f6versp\u00e4nda Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som g\u00f6r filmen b\u00e5da t\u00e4t och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix \u00e4ntligen g\u00f6r en roll d\u00e4r han inte g\u00e5r i samma tradiga mumlande och bisarra hjulsp\u00e5r m\u00e5ste ocks\u00e5 ses som n\u00e5got av ett mirakel. F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 \u00e5rtionden bjuder Phoenix p\u00e5 ett mer nyanserat och unikt sk\u00e5despel d\u00e4r han inte grymtar och st\u00f6ter ur sig bisarra l\u00e4ten. Han lyckas f\u00e5nga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samh\u00e4llet utan att g\u00f6ra det l\u00f6jev\u00e4ckande. \u00d6vriga ensemblen – som p\u00e5 pappret, tycks ha mer stj\u00e4rnor \u00e4n hela vintergatan visar sig dock inte anv\u00e4ndas fullt ut. Pedro Pascal \u00e4r solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan ocks\u00e5 \u00e4r reducerad till en handfull tandl\u00f6sa scener kan inte klassas som n\u00e5got annat \u00e4n ett brott mot filmkonsten. <\/p>\n
Eddington m\u00e5 ha ett \u00e4mne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist p\u00e5 mod och en vilja att f\u00f6renkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska h\u00f6jdpunkter.<\/p>\n