![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/08\/unnamed.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
I huvudet p\u00e5 Bo
\nBetyg 5
\nVisas p\u00e5 lilla filmfestivalen i B\u00e5stad, ordinarie premi\u00e4r 10 oktober 2025
\nRegi Jon Asp och Mattias Nohrborg<\/p>\n
Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika k\u00e4nd f\u00f6r sin excentriska stil som sitt naturliga och jordn\u00e4ra filmregi, som m\u00f6tte slutskedet av sitt liv i B\u00e5stad och inspirerad av sin internationella framg\u00e5ng p\u00e5 filmfestivalen i Cannes (som denna dokument\u00e4r ocks\u00e5 visades i tidigare i v\u00e5ras, d\u00e5 i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i B\u00e5stad i 1996 som blev lite av hans svanes\u00e5ng inte bara i filmen men ocks\u00e5 f\u00f6r filmen och f\u00f6r det lilla samh\u00e4lle han verkade i s\u00e5v\u00e4l privat som professionellt. Utanf\u00f6r, i Hovs hallar, bes\u00f6kte han n\u00e4mligen b\u00e5de som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han sj\u00e4lvfallet j\u00e4mf\u00f6rd av s\u00e5v\u00e4l press som bransch – vilket s\u00e5klart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker f\u00f6r att prata om s\u00e5v\u00e4l hans filmskapande som, f\u00f6r att l\u00e5na ett begrepp av Bergman, hans inre d\u00e4moner – inte bara som en excentriker utan \u00e4ven som en deprimerad och manisk m\u00e4nniska som hade sv\u00e5rt att n\u00e5 det personliga utanf\u00f6r det egna filmskapandet. Det \u00e4r heller ingen enkom glorifierande film som bara f\u00f6rs\u00f6ker sk\u00f6nm\u00e5la sin karakt\u00e4r utan negativa aspekter som otrohetsaff\u00e4rer, h\u00e4mndbeg\u00e4r p\u00e5 sina ex och andra romantiska intressen. <\/p>\n
Fr\u00e5n den tidigare ungdomen, d\u00e4r Bo fick en skrivmaskin av en sl\u00e4kting som han n\u00e4stan helt besatt skrev p\u00e5, och den inledande karri\u00e4ren som f\u00f6rfattare och resorna till Paris d\u00e4r han fick upp \u00f6gonen f\u00f6r inte bara naturligt f\u00e5ngande i sitt skrivande utan ocks\u00e5 i franska nya v\u00e5gens nya \u00f6gon och s\u00e4tt att filma p\u00e5 s\u00e5 n\u00e4r han kom hem visste han exakt hur han ville g\u00f6ra film p\u00e5. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handh\u00e5llna kamerorna och det n\u00e4ra s\u00e4ttet att f\u00e5nga s\u00e5 att s\u00e4ga verkliga m\u00e4nniskors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motr\u00f6relse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt sv\u00e4vande gestaltning f\u00f6r att ist\u00e4llet fokusera p\u00e5 arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och l\u00e5g till och f\u00f6rs\u00f6kte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara n\u00e5gonting annat \u00e4n de faktiskt \u00e4r. Ist\u00e4llet var han som besatt att f\u00e5nga \u201dliv till varje pris\u201d. Och inte bara kunde han mitt i en repetition best\u00e4mma sig f\u00f6r att b\u00f6rja filma skarpt f\u00f6r att han s\u00e5g \u201dn\u00e5gon gnista t\u00e4ndas\u201d s\u00e5 anv\u00e4nde han sig ocks\u00e5 mycket av oprofessionella och oetablerade sk\u00e5despelare – grepp som fortfarande \u00e4r vanligt bland svenska filmskapare som vill komma \u00e5t det r\u00e5a och mer nakna och mindre teatraliskt. S\u00e5 det g\u00e5r att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt p\u00e5 det naturalistiska och v\u00e4ldigt \u00e4rliga \u00e4n idag – kanske \u00e4n mer \u00e4n vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att h\u00f6ra Jan Troell (Maria Larssons Eviga \u00d6gonblick, Dom \u00f6ver d\u00f6d man) ber\u00e4tta om sin tid som kameraman f\u00f6r Bo, och flera andra sk\u00e5despelare och regiss\u00f6rer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben \u00d6stlund och Stellan Skarsg\u00e5rd mfl) fyller p\u00e5 med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regiss\u00f6r \u00e4r lika v\u00e4rmande som engagerande som intressant. <\/p>\n
Men det \u00e4r inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och k\u00e4nslom\u00e4ssiga engagemang filmen lutar sig p\u00e5; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de m\u00f6ttes privat, men ocks\u00e5 professionellt och mer allm\u00e4nt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat st\u00e4llde sig i v\u00e4gen f\u00f6r en vanlig familjerelation s\u00e5 att se hans barn ber\u00e4tta hur de minns honom och hans arbete ger en oerh\u00f6rd tyngd till denna dokument\u00e4r om en filmskapare som lever kvar i dem som b\u00e5de arbetade med honom men ocks\u00e5 var med honom privat – men ocks\u00e5 lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterl\u00e4mnat sig. Det \u00e4r verkligen, \u00e4ven l\u00e5ngt efter hans d\u00f6d, liv till varje pris. Vilket f\u00e5 andra kan n\u00e4rma sig ens.<\/p>\n