![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/05\/unnamed-5-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Legend of Ochi
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 16 maj 2025
\nRegi Isaiah Saxon<\/p>\n
Varf\u00f6r g\u00f6ra en fantasifull och st\u00e4mningsfull barnsaga d\u00e5 man kan f\u00f6rvr\u00e4nga det hela till ett monstru\u00f6st och pretenti\u00f6st skrotupplag. The Legend Of Ochi \u00e4r ett praktexemplar p\u00e5 hur hybris kan kapsejsa n\u00e5got som i teorin vore os\u00e4nkbart. <\/p>\n
I grund och botten borde det inte vara n\u00e5gon ohelig katastrof. Ber\u00e4ttelsens tematik om missf\u00f6rst\u00e5nd och r\u00e4dsla \u00e4r lika klassiska som ketchup p\u00e5 varmkorven. The Legend Of Ochi \u00e4r i m\u00e5ngt och mycket en klassisk barnsaga vars m\u00f6rka undertoner kan sp\u00e5ras till br\u00f6derna Grimm och H.C. Andersen. Synd d\u00e5 att l\u00e5ngfilmsdebutanten Isaiah Saxon inte har n\u00e5gon f\u00f6rst\u00e5else – \u00e4n mindre n\u00e5got genuint intresse, f\u00f6r sina inspirationsk\u00e4llor. Ist\u00e4llet f\u00f6r att skapa en personlig, k\u00e4nslofylld och patosdriven film g\u00f6r Saxon om det hela till en sm\u00e4rtsam uppvisning i motbjudande pretention och pseudo-intellektualism. <\/p>\n
Redan i filmens utdragna och m\u00e4rkliga introduktioner b\u00f6rjar brandlarmet tjuta. Ist\u00e4llet f\u00f6r att l\u00e5ta de deprimerade och v\u00e5ta milj\u00f6erna – de rum\u00e4nska sl\u00e4tterna, tala f\u00f6r sig sj\u00e4lva f\u00e5r publiken utst\u00e5 den v\u00e4rsta tons\u00e4ttningen till en film sedan Jonny Greenwood och Mica Levis vederv\u00e4rdiga skapelser fr\u00e5n Pablo Larra\u00edn-projekten Jackie och Spencer. Det spelar ingen roll att det finns en intention att belysa meningen bakom vokaliseringar och l\u00e4ten i filmens usla patos, denna ljudliga tortyr med falska fioler och gn\u00f6lande m\u00e4ssingsinstrument f\u00e5r \u00f6ronen att bl\u00f6da och t\u00e5lamodet att implodera. <\/p>\n
Givetvis r\u00e4cker det inte att uts\u00e4tta intet ont anande biobes\u00f6kare f\u00f6r denna soniska fasa. Visuellt v\u00e4ntar samma hiskeliga domedag, detta genom ett allm\u00e4nt utseende som \u00e4r s\u00e5 pass artificiellt och identitetsl\u00f6st att det i m\u00e5nga scener liknar en smetig AI-bild. The Legend Of Ochi \u00e4r som en f\u00f6rvr\u00e4ngd och hiskelig TV-shop reklam som konstant utst\u00f6ter \u201dmen inte nog med det!\u201d. <\/p>\n
Dialog och personregi \u00e4r bortom all beskrivning. Isaiah Saxon kan tillsammans med den Stephen Norrington – mannen bakom den katastrofala The League of Extraordinary Gentlemen, vara en av f\u00e5 m\u00e4nniskor som \u00e4r tond\u00f6va inf\u00f6r att f\u00f6rundras eller gl\u00e4djas av att arbete med fantastiska och \u00f6vernaturliga element. D\u00e4r m\u00e4stare inom \u00e4mnet som Guillermo del Toro njuter av varenda sekund, d\u00e5 han kan utforska det osannolika, skr\u00e4mmande men samtidigt fascinerande, verkar Saxon endast besv\u00e4rad. Hela filmen drar sig f\u00f6r att verkligen anamma sina sagoboks-r\u00f6tter, ist\u00e4llet verkar m\u00e5let vara att skapa n\u00e5gon absurd och fullkomligt grotesk version av Det Sjunde Inseglet, ja, utan den vassa dramatiken, minnesv\u00e4rt sk\u00e5despelet och det vackra fotot. Saxon liknar en ung filmstudent vars enda erfarenhet \u00e4r introduktionsboken i f\u00f6rsta kursen i filmvetenskap. D\u00e4rf\u00f6r plockar han element och inslag fr\u00e5n klassiska och renommerade filmskapare som Andrei Tarkovsky och Wes Anderson, dock utan f\u00f6rst\u00e5nd eller insikt, vilket g\u00f6r att allt k\u00e4nns som en ytlig och – genomg\u00e5ende, l\u00f6jlig imitation. <\/p>\n
Inte f\u00f6r att det \u00e4r brist p\u00e5 sk\u00e5despelare av h\u00f6g kaliber. Willem Dafoe forts\u00e4tter att vara en av industrins mest underskattade och mest magiska akt\u00f6rer, men inte ens denna tillg\u00e5ng anv\u00e4nds till n\u00e5got annat \u00e4n total dravel. H\u00e4r f\u00e5r Dafoe springa runt, gapa och utst\u00f6ta infernaliskt d\u00e5lig dialog. Detsamma g\u00e4ller Emily Watson som sp\u00f6kats ut till n\u00e5gon hipsterversion av Pomperipossa och som f\u00e5r den stora \u00e4ran att spotta ut nonsens som m\u00e5ste skrivits d\u00e5 alkohol och gr\u00e4s kombinerats. Unga Helena Zengel i huvudrollen g\u00f6r inte heller mycket f\u00f6r att avancera sin karri\u00e4r med ett d\u00f6tt sk\u00e5despel som p\u00e5 sin h\u00f6jd inspirerar till att fly f\u00e4ltet. <\/p>\n
Hela cirkusen avslutas sedan med ett klimax s\u00e5 sockers\u00f6tt och sliskigt att t\u00e4nderna ilar. The Legend Of Ochi hade potentialen att vara en vass och egensinnig barn- och ungdomsfilm i samma anda som Henry Selicks animerade Coraline eller en mer personlig karakt\u00e4rsstudie likt Debra Graniks Leave No Trace. Vad vi ist\u00e4llet f\u00e5r \u00e4r en patetiskt pretenti\u00f6s soppa som k\u00e4nns lika inbjudande som en v\u00e5t filt. <\/p>\n