![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/05\/unnamed-5.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Warefare
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 2 maj 2025
\nRegi Alex Garland, Ray Mendoza <\/p>\n
D\u00e5 Warfare har premi\u00e4r ackompanjeras den av en lyrisk hyllningsk\u00f6r som basunerat ut toppbetyg och utn\u00e4mnt den till en modern klassiker vad g\u00e4ller att skildra krigf\u00f6ring. Kritikernas varma mottagande drar automatiska paralleller med den m\u00e4sterliga The Hurt Locker av Kathryn Bigelow, en film som ocks\u00e5 kom fr\u00e5n v\u00e4nster och som tog filmv\u00e4rlden med storm. <\/p>\n
Det finns s\u00e5klart fler likheter, \u00e4ven Warfare \u00e4r en film som likt Hurt Loker har Irak-kriget som bakgrund, en konflikt som historiskt blir ytterligare ett amerikanskt milit\u00e4rt misslyckande. Och precis som Bigelows film \u00e4r det br\u00f6draskapet mellan soldaterna och hur de hanterar de om\u00f6jliga situationerna – som \u00e4r aktiv strid, som st\u00e5r i centrum. Dock vill regiss\u00f6ren Alex Garland och hans medregiss\u00f6r Ray Mendoza minimera filmens spektra och s\u00e4tta publikens fokus p\u00e5 den strid som filmen baseras p\u00e5, helt och h\u00e5llet utifr\u00e5n minnen fr\u00e5n de soldater som medverkade. Ambitionen \u00e4r att demonstrera hur modern krigf\u00f6ring och eldstrider ter sig, inte som exalterande underh\u00e5llning i TV-spel som Call of Duty utan som en nervpirrande och skr\u00e4ckinjagande mardr\u00f6m. <\/p>\n
Det oerh\u00f6rt sn\u00e4va perspektivet har b\u00e5de styrkor och f\u00f6rdelar. D\u00e5 filmen mer eller mindre utspelar sig i realtid kan regiss\u00f6rsduon faktiskt demonstrera den fruktansv\u00e4rda nervositet och sp\u00e4nning som utspelar sig i det tysta. Sekvenserna d\u00e5 evighetsl\u00e5ng spaning utspelar sig \u00e4r mer intensiva och nagelbitande \u00e4n de flesta skr\u00e4ckfilmer. En klunk vatten blir detsamma som att desarmera en bomb. Vi har att g\u00f6ra med sp\u00e4nning p\u00e5 en obeskrivlig niv\u00e5 och det hela utf\u00f6rs med briljans. \u00c4ven David Fincher f\u00f6rs\u00f6kte sig p\u00e5 att visa hur nervpirrande v\u00e4ntan kunde vara i den aningen haltande The Killer, det finns en inneboende styrka i att faktiskt visa p\u00e5 hur v\u00e4ntan p\u00e5 f\u00f6rsta skottet kan vara mer medryckande \u00e4n d\u00e5 helvetet bryter loss. <\/p>\n
Men samtidigt finns det flera motstridiga ide\u00e9r och kreativa beslut som h\u00e4mmar visionen att skapa en hundraprocentigt uppslukande film. Det f\u00f6rsta \u00e4r det visuella beslutet att anv\u00e4nda digitalakameror. Detta ger filmen ett alltf\u00f6r nutida utseende som g\u00f6r att sekvenserna liknar en form av filmad teater, inte som n\u00e5got som kan misstas f\u00f6r att vara en dokument\u00e4r. Det oerh\u00f6rt kliniska och fl\u00e4ckfria utseendet g\u00f6r att filmen ocks\u00e5 saknar beh\u00f6vlig textur vad g\u00e4ller det visuella. Ut\u00f6ver det finns det ocks\u00e5 problem i rollbes\u00e4ttningen, inte vad de faktiska sk\u00e5despelarinsatserna anbelangar utan det faktum att karakt\u00e4rerna spelas av alltf\u00f6r k\u00e4nda ansikten. Detta g\u00f6r att den \u00e4kthet som Garland och Mendoza str\u00e4var efter blir aningen haltande. Will Poulter samt Joseph Quinn \u00e4r alltf\u00f6r igenk\u00e4nnbara, n\u00e5got som faktiskt distraherar d\u00e5 filmen v\u00e4rnar om att s\u00e4lja in illusionen om att det vi ser \u00e4r n\u00e4rmare ett historiskt dokument och inte en dramatisering. <\/p>\n
Filmens form, som en sorts t\u00e5rtbit ur en st\u00f6rre konflikt och – per automatik, soldaters liv har ocks\u00e5 problem vad g\u00e4ller engagemanget f\u00f6r filmens personer. \u00c4ven om sk\u00e5despelet \u00e4r oerh\u00f6rt kompetent g\u00f6r filmens mikroskopiska spektra det om\u00f6jligt att komma n\u00e4ra n\u00e5gon av soldaterna. N\u00e5got som inte hade varit s\u00e4rskilt relevant om filmen endast haft striden i centrum, men det finns ocks\u00e5 en vilja att skildra den m\u00e4nskliga faktorn. N\u00e5got som blir \u00e4n tydligare i filmens eftertexter vilka \u00e4r en enda l\u00e5ng hyllning till de faktiska soldaterna som deltog i striden. Detta om\u00f6jligg\u00f6rs av filmens rigida format, n\u00e5got som leder till att slutresultatet blir aningen avslaget vad g\u00e4ller det emotionella. <\/p>\n
Och de omtalade krigsscenerna \u00e4r inte heller tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att f\u00e5 publiken att gl\u00f6mma dessa problem. F\u00f6r \u00e4ven om de \u00e4r en enda l\u00e5ng – och imponerande, forts\u00e4ttning p\u00e5 det filmskapande vi s\u00e5g prov p\u00e5 i Garlands Civil War, \u00e4r de i slut\u00e4nden gjorda inom en ram f\u00f6r vad som setts f\u00f6rut, trots det ypperliga genomf\u00f6randet. Det g\u00e5r inte heller att undkomma att det inte finns n\u00e5gonting h\u00e4r som kan m\u00e4tas med den of\u00f6rgl\u00f6mliga prickskytts-scenen fr\u00e5n The Hurt Locker, som trots en st\u00f6rre emfas p\u00e5 mer traditionell dramatisering, \u00e4nd\u00e5 f\u00f6rmedlar nerven och det taktiska arbetet b\u00e4ttre. <\/p>\n
Warfare kan liknas vid en episk \u00e5ktur i en berg – och dalbana, det \u00e4r gr\u00e4nsl\u00f6st intensivt, h\u00f6gljutt, explosivt men efter upplevelsen l\u00e4mnar adrenalinet snabbt kroppen. Vad som borde bli ett best\u00e5ende minne blir ist\u00e4llet bara en stund av gastkramande desperation.<\/p>\n