![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/04\/image001_245.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Gr\u00f6na Linjen
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 25 april 2025
\nRegi Andreas Bjun\u00e9r<\/p>\n
Regiss\u00f6ren Andreas Bjun\u00e9r beskriver innan visningen av Gr\u00f6na Linjen det hela som ett sorts lappt\u00e4cke till film, d\u00e4r subjekten vi m\u00f6ter binds samman av sin gemensamma k\u00e4rlek till Hammarby fotbollsklubb. <\/p>\n
Det l\u00e5ter dock mer artistiskt och v\u00e5gat \u00e4n vad det faktiskt \u00e4r. Det finns ett antal dokument\u00e4rer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla m\u00e4nnisko\u00f6den med en gemensam n\u00e4mnare. Men trots sin brist p\u00e5 konceptuell originalitet visar sig Gr\u00f6na Linjen vara ov\u00e4ntat kompetent och i m\u00e5nga fall underh\u00e5llande, \u00e4ven f\u00f6r en icke fotbollsintresserad. <\/p>\n
\u00c4ven om Bjun\u00e9r talar om att inspirationen f\u00f6r struktur och form \u00e4r h\u00e4mtad fr\u00e5n franska filmer – gissningsvis den nya franska v\u00e5gen, har filmen mer gemensamt med n\u00e5got av Roy Anderssons senare projekt. De m\u00e5nga personer vi introduceras till \u00e4r en omaka skara d\u00e4r ambassad\u00f6rer tr\u00e4ngs med heml\u00f6sa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerh\u00f6rt slipat utseende vilket g\u00f6r att de gr\u00e5a och vardagliga milj\u00f6erna ter sig m\u00e4rkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och v\u00e4rdel\u00f6sa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna fr\u00e5n Anderssons mest minnesv\u00e4rda filmer. <\/p>\n
Framf\u00f6rallt lyckas Bjun\u00e9r engagera tittaren i de olika m\u00e4nnisko\u00f6dena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har v\u00e4ldigt lite att g\u00f6ra med Hammarby IFK. Ist\u00e4llet \u00e4r det en bred studie i vardagliga m\u00e4nniskoliv och hur den – f\u00f6r flera av personerna, sv\u00e5ra vardagen f\u00e5r mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben. <\/p>\n
Att filmen v\u00e4ljer bort intervjuer d\u00e4r Hammarbys betydelse ber\u00f6rs, eller n\u00e5gon form av exposition, leder till att barri\u00e4ren f\u00f6r icke fotbolls\u00e4lskare – mig sj\u00e4lv inr\u00e4knad, blir mycket enkel. Filmens m\u00e5nga subjekt till trots \u00e4r upplevelsen b\u00e5de fokuserad och koncis. <\/p>\n
Med det sagt finns det ocks\u00e5 brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid \u00e4r till n\u00e5gon f\u00f6rdel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som \u00e4r genuint intressanta och vilka som \u00e4r raka motsatsen. D\u00e5 vi f\u00e5r f\u00f6lja musikern David
\nd\u00e5 han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att s\u00e4kra sitt medborgarskap \u00e4r filmen i sitt esse. Detsamma kan inte s\u00e4gas d\u00e5 den fokuserar p\u00e5 ton\u00e5rsdravel eller bes\u00f6k i kyrkan. <\/p>\n
Filmens final \u00e4r ocks\u00e5 m\u00e4rkligt placerad. N\u00e4r den mest uppenbara punkten f\u00f6r klimax f\u00f6rekommer verkar Bjun\u00e9r ist\u00e4llet se bortom horisonten och avrundar det hela i ett m\u00e4rkligt f\u00f6rvirrat stadium. <\/p>\n
Gr\u00f6na Linjen m\u00e5 ha brister men d\u00e5 den lyckas fascinera med ov\u00e4ntat medryckande vardagsskildringar \u00e4r det b\u00e5de gemytligt och ypperligt genomf\u00f6rt.<\/p>\n