![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/03\/williamtell.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
William Tell
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 14 mars 2025
\nRegi Nick Hamm<\/p>\n
Man kan skriva \u00e5tskilliga doktorsavhandlingar om den mardr\u00f6m som \u00e4r regiss\u00f6ren Nick Hamms senaste film, men \u00f6det s\u00e4ger det b\u00e4st. Mitt i den makabert gr\u00e4sliga filmupplevelse som \u00e4r William Tell f\u00e5r projektorn nog och slutar fungera, tyv\u00e4rr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade f\u00f6rskonat oss alla fr\u00e5n ett praktfiasko bortom alla normala proportioner. <\/p>\n
Nick Hamm och dennes filmografi \u00e4r l\u00e5ngtifr\u00e5n imponerande – f\u00f6r att uttrycka det milt, det \u00e4r en salig blandning av identitetsl\u00f6st m\u00f6g som \u00e4r om\u00f6jligt att komma ih\u00e5g. F\u00f6r vem minns den \u2019\u2019m\u00e4sterliga\u2019\u2019 The Hole eller den minst lika \u2019\u2019of\u00f6rgl\u00f6mliga\u2019\u2019 Driven\u2026
\nAtt resultatet inte \u00e4r av s\u00e4rskilt h\u00f6g kaliber \u00e4r d\u00e4rmed inte \u00f6verraskande, men att en genuint episk bottenniv\u00e5 n\u00e5s p\u00e5 nolltid \u00e4r en annan historia. Dock g\u00e5r det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende l\u00e4mnar en andl\u00f6s, och inte p\u00e5 grund av de vackra alplandskapen – det enda som \u00f6verhuvudtaget kan beskrivas som dr\u00e4gligt associerat med filmen. Foto och allm\u00e4n presentation \u00e4r mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte \u00f6vers\u00e4tter med h\u00e4nsyn till anst\u00e4ndighet. Det \u00e4r gr\u00e4nsl\u00f6st plastigt, \u00f6verdrivet, f\u00f6r att inte s\u00e4ga fult, inte blir det b\u00e4ttre av katastrofalt d\u00e5lig kostym och smink, som m\u00e5ste inh\u00e4mtats fr\u00e5n utf\u00f6rs\u00e4ljning p\u00e5 Buttericks butik p\u00e5 Drottninggatan. H\u00e4r \u00e4r det l\u00f6ssk\u00e4gg som inte ens g\u00e5r hem p\u00e5 julafton och peruker s\u00e5 fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna \u00e4r i sin tur lika gr\u00e4sliga som de \u00e4r billiga. <\/p>\n
Tyv\u00e4rr \u00e4r detta bara b\u00f6rjan. William Tell n\u00f6jer sig inte med att se ut som en mardr\u00f6m p\u00e5 steroider, varenda best\u00e5ndsdel som associeras med sunt filmskapande har f\u00f6rvr\u00e4ngts och gjorts om till n\u00e5got hemskt. Ber\u00e4ttartekniken \u00e4r, trots en banalt simpel ber\u00e4ttelse, anskr\u00e4mlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som k\u00e4nns det minsta sammanh\u00e4ngande, \u00e4n mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karakt\u00e4rer – eller r\u00e4ttare sagt skyltdockor, \u00e4r alla en samling pappskallar som \u00e4r lika ointressanta som de \u00e4r patetiska. Oavsett vem vi f\u00e5r m\u00f6ta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Sk\u00e5despelet \u00e4r av s\u00e5 ofattbart usel kvalit\u00e9 att inga ord r\u00e4cker till, danska Claes Band i huvudrollen g\u00f6r dock ett utm\u00e4rkt jobb i att imitera en br\u00f6lande k\u00f6ksfl\u00e4kt vars dr\u00f6nande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem s\u00f6ka sig till professionella karri\u00e4rer som riksclowner efter sina insatser h\u00e4r. Filmens enda tv\u00e5 respektabla akt\u00f6rer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser s\u00e5 desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot. <\/p>\n
El\u00e4ndet har dock inga gr\u00e4nser, d\u00e5 k\u00e4llarplanet verkar vara n\u00e5tt forts\u00e4tter filmen gr\u00e4va sig raka v\u00e4gen ned mot jordens inre. F\u00f6r n\u00e4r vi inte beh\u00f6ver uth\u00e4rda sk\u00e5despel som f\u00f6rl\u00f6jligar hela yrket eller skandal\u00f6s inkompetens, vad g\u00e4ller generella regler f\u00f6r filmskapande, s\u00e5 har vi dialogen. Den fullkomliga sm\u00f6rja som verbaliserar sig borde f\u00e5 FNs s\u00e4kerhetsorgan att dra \u00f6ronen \u00e5t sig. Det \u00e4r teatral rappakalja som framf\u00f6rs helt utan entusiasm. Efter ett f\u00e5tal meningar borde biografens brandlarm utl\u00f6sas f\u00f6r att r\u00e4dda den intet ont anande publiken. <\/p>\n
F\u00f6r varje sekund som g\u00e5r uppenbarar sig n\u00e5got \u00e4n hemskare, d\u00e4ribland actionscener som befinner sig mellan det f\u00f6runderligt usla och rent bisarra, brandtal som \u00e4r s\u00e5 usla att de orsakar panik. Men mer groteskt \u00e4n n\u00e5got annat \u00e4r trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, d\u00e4r humor och sj\u00e4lvdistans sedan l\u00e4nge har spr\u00e4ngts i sm\u00e5bitar. Projektet \u00e4r fundamentalt oseri\u00f6st i hur den ser p\u00e5 sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uth\u00e4rda vilken sm\u00f6rja som helst. <\/p>\n
William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta \u00e4r kort och gott fruktansv\u00e4rt.<\/p>\n