![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/03\/image002-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Mickey 17
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 7 mars 2025
\nRegi Bong Joon Ho<\/p>\n
Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsf\u00f6ringen f\u00f6r Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario d\u00e4r ingen skall komma ih\u00e5g att regiss\u00f6ren Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. \u00c4ven om den Oscarsbel\u00f6nade kritikerfavoriten m\u00e5 ha satt Joon Ho p\u00e5 kartan f\u00f6r den stora allm\u00e4nheten har regiss\u00f6ren gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men ocks\u00e5 i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsf\u00f6ringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta \u00e4r en sorts engelskspr\u00e5kig debut fr\u00e5n Joon Ho, ett steg in i v\u00e4stv\u00e4rlden och chansen att bredda sitt filmskapande. <\/p>\n
Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen g\u00e4llande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid p\u00e5 137 minuter. D\u00e4ribland att den makal\u00f6sa och galna \u00e5ktur som var Parasit inte \u00e4r standard d\u00e5 Joon Ho st\u00e5r som regiss\u00f6r. Ist\u00e4llet \u00e4r det en m\u00e4rklig – men ibland, underh\u00e5llande mix av oh\u00e4mmade uppt\u00e5g, en ber\u00e4ttelse som knappt h\u00e5ller samman och en kylig cynism som kan vara n\u00e4rmast utmattande. <\/p>\n
Mickey 17 f\u00f6ljer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill s\u00e4ga en bejublad regiss\u00f6r vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett st\u00f6rre och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader \u00e4r densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa inneb\u00e4r dock v\u00e4xtv\u00e4rk. \u00c4ven om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare \u00e4r f\u00f6rv\u00e4ntningarna och ambitionerna andra nu, n\u00e5got som leder till en film som vill sp\u00e4nna musklerna och framst\u00e5 episk i sitt omf\u00e5ng. Detta resulterar dock i n\u00e5got som m\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns som en sm\u00e4rre r\u00f6ra. Precis som f\u00f6r m\u00e5nga andra regiss\u00f6rer som tar steget till storskaliga studiofilmer f\u00f6rs\u00f6ker Joon Ho att cementera ett f\u00e5tal signum fr\u00e5n tidigare filmer som ett s\u00e4tt att visa p\u00e5 en unik identitet. H\u00e4r manifesterar det sig i kaosartad humor och ett n\u00e4rmast spattigt ber\u00e4ttande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan v\u00e5ld, snusk och nihilism. Rent formm\u00e4ssigt \u00e4r det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt \u00e4r det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetsl\u00f6st med en alldaglig science fiction-milj\u00f6 och ett ytterst anonymt foto. <\/p>\n
Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, ocks\u00e5 rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo \u00e4r sannerligen inte att f\u00f6rkasta men endast Ruffalo k\u00e4nns det minsta minnesv\u00e4rd. B\u00e5de Pattinson och Collette dras med karakt\u00e4rer vars substans \u00e4r densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hoppl\u00f6sa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gn\u00e4ller och grymtar i kopi\u00f6sa m\u00e4ngder. Collette f\u00e5r i sin tur ot\u00e4ckt lite relevant material att jobba med och f\u00e5r helt och h\u00e5llet f\u00f6rlita sig p\u00e5 sin pondus som akt\u00f6r f\u00f6r att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta \u00e4r en b\u00e5de djupt komisk men samtidigt ot\u00e4ckt pricks\u00e4ker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars f\u00f6rakt och makthunger saknar gr\u00e4nser. Och det \u00e4r i de stunderna som Mickey 17 helt h\u00e4nger sig till att vara en satir \u00f6ver det moderna samh\u00e4llet som den n\u00e5r oanade h\u00f6jder. <\/p>\n
D\u00e5 blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen p\u00e5 livet en ren njutning. Det liknar d\u00e5 en mer raffinerad och explosiv version av den \u00f6verdrivna Don\u2019t Look Up, d\u00e4r alltifr\u00e5n skaml\u00f6s kommersialism, storbolag och terrorstater f\u00e5r mer stryk \u00e4n en amat\u00f6rboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samh\u00e4llskritiken m\u00e5 vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener d\u00e5 filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens h\u00e4ndelser. Och det \u00e4r i en av dessa scener som Joon Ho n\u00e5r s\u00e5 pass h\u00f6gt att man kan undra om man man ser en genuin uppf\u00f6ljare till Parasit. N\u00e4r den hysteriska komiken, vansinnet och h\u00e4mningsl\u00f6sheten samverkar n\u00e5r Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyv\u00e4rr sker detta alltf\u00f6r s\u00e4llan och filmens sista tredjedel k\u00e4nns som en genuin h\u00e4rdsm\u00e4lta d\u00e5 den spydiga cynismen och brutaliteten ers\u00e4tts av ett av de mer menl\u00f6sa klimax som kunde f\u00f6rest\u00e4llas. Att det hela ocks\u00e5 k\u00e4nns on\u00f6digt utdraget hj\u00e4lper inte heller. <\/p>\n
I ett f\u00e5tal stunder \u00e4r Mickey 17 genuint briljant, och d\u00e5 den v\u00e5gar vara en bitsk satir finns det grandiost underh\u00e5llningsv\u00e4rde. Men som helhet \u00e4r det en soppa som spretar \u00e5t alla h\u00e5ll och kanter, till skillnad mot Parasit \u00e4r det bara segment och inte slutprodukten som f\u00f6rblir of\u00f6rgl\u00f6mlig. <\/p>\n