![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/02\/image002.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Companion
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 31 januari 2025
\nRegi Drew Hancock <\/p>\n
Det blir en fullkomlig stormvind som drar \u00e5t alla h\u00e5ll och kanter d\u00e5 Drew Hancock tar sig an sin f\u00f6rsta l\u00e5ngfilm efter att uteslutande ha sysslat med diverse TV-serier. Resultatet \u00e4r delvis underh\u00e5llande, b\u00e5ngstyrigt men ocks\u00e5 klent och underutvecklat f\u00f6r att verkligen framst\u00e5 minnesv\u00e4rt och unikt. <\/p>\n
Premissen, att blanda l\u00e4tt skr\u00e4ck med syrlig satir r\u00f6rande det moderna samh\u00e4llets m\u00e5nga fel och brister, f\u00f6r genast tankarna till Get Out, Jordan Peeles klassiska film som stilfullt och spydigt br\u00f6t ned rasism, f\u00f6rdomar och klasskillnader genom galenskap, v\u00e5ld och stora doser komik. Companion vill – till varje pris, emulera detta, tonen \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r gl\u00e4ttig men kan – utan f\u00f6rvarning, skifta och bli kolsvart, n\u00e4rmast nihilistisk. Filmen v\u00e4ljer inte heller att f\u00f6rlita sig p\u00e5 n\u00e5gra skr\u00e4ckklyschor utan f\u00f6rl\u00e4gger chockv\u00e4rdet till korta stunder av brutalt v\u00e5ld. Men mer \u00e4n n\u00e5got annat \u00e4r satiren och absurditeten i det moderna samh\u00e4llet n\u00e4rvarande. \u00d6verfl\u00f6d och toxisk maskulinitet f\u00e5r sig b\u00e5de en och annan k\u00e4nga, n\u00e5got som ocks\u00e5 drar tankarna till den geniala Barbie av Greta Gerwig. <\/p>\n
Inspirationerna och associationerna till grandiosa filmer \u00e4r dock – som ofta \u00e4r fallet, st\u00f6rre \u00e4n slutresultatet. F\u00f6r \u00e4ven om ingredienserna f\u00f6r storslagen satir \u00e5terfinns blomstrar det aldrig ut. Ist\u00e4llet f\u00f6r att framst\u00e5 nyskapande eller v\u00e5gad blir det endast en dr\u00e5plig imitation av de episka inspirationsk\u00e4llorna, flera sektioner k\u00e4nns som ih\u00e5lliga karbonkopia fr\u00e5n valfritt verk av Peele, dock utan den enorma fingertoppsk\u00e4nsla och bisarra – men geniala komik, som alltid \u00e4r n\u00e4rvarande i filmer som exempelvis Us. Hancock v\u00e5gar inte eller ta ut de satiriska sv\u00e4ngarna fullt ut. De b\u00e4sta satirer har en tydlig politisk och moralisk orientering, Hancock vill ist\u00e4llet pl\u00e4dera tv\u00e5 l\u00e4ger och v\u00e4ljer att g\u00f6ra en sorts \u2019\u2019b\u00e5da sidor \u00e4r av samma skrot och korn\u2019\u2019, n\u00e5got som f\u00f6rtar komiken d\u00e5 filmen aldrig v\u00e5gar g\u00e5 hela v\u00e4gen ut. <\/p>\n
Hancock f\u00f6rs\u00f6ker ocks\u00e5 att f\u00e5 ig\u00e5ng en kaotisk energi, menad att skapa g\u00f6ra filmen fullkomligt absurt, d\u00e4r allting g\u00e5r snett och vansinnet regerar. Men detta g\u00f6r att filmen k\u00e4nns splittrad och improviserad, d\u00e4r slitresultatet k\u00e4nns slumpartat och inte det minsta best\u00e4mt eller seri\u00f6st. Den korta speltiden m\u00e5r inte heller s\u00e4rskilt bra av att Hancock anv\u00e4nder sig av alltf\u00f6r m\u00e5nga tillbakablickar och dr\u00f6msekvenser som \u00e5terupprepas minst en g\u00e5ng f\u00f6r mycket. <\/p>\n
Jack Quaid och Sophie Thatcher i huvudrollerna levererar ocks\u00e5 tv\u00e5 vitt skilda insatser vad g\u00e4ller kvalit\u00e9. Thatcher besitter en unik d\u00e4mpad form av karisma som g\u00f6ra flera av sekvenserna – d\u00e5 hon tvingas agera utan motspelare, b\u00e5de intressanta och laddade, Quaid \u00e5 andra sidan b\u00f6rjar successivt n\u00e4rma sig att endast spela samma rollfigur i allt han g\u00f6r. \u00c4nnu en g\u00e5ng \u00e4r det neurotisk galenpanna vars nerver inte ens klarar av ett tempor\u00e4rt str\u00f6mavbrott. <\/p>\n
Companion har goda avsikter vad g\u00e4ller sitt koncept men n\u00e5r aldrig hela v\u00e4gen fram, f\u00f6r \u00e4ven om det finns underh\u00e5llande stunder och satiren har vassa moment \u00e4r det f\u00f6r ofokuserat och spretigt f\u00f6r att kunna ses som lyckat eller nyskapande, n\u00e5got filmen aspirerar till att vara. <\/p>\n