{"id":189982,"date":"2025-01-27T11:49:54","date_gmt":"2025-01-27T10:49:54","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=189982"},"modified":"2025-01-27T11:49:55","modified_gmt":"2025-01-27T10:49:55","slug":"sprider-valbefinnande-genom-sin-orubbligt-tajta-blaa-tyngd-serve-you-right-to-suffer-pa-playhouse","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=189982","title":{"rendered":"Sprider v\u00e4lbefinnande genom sin orubbligt tajta bl\u00e5a tyngd – Serve You Right To Suffer p\u00e5 Playhouse"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

25\/1 2025<\/p>\n\n\n\n

Valand i G\u00f6teborg (arr: Jazzf\u00f6reningen Playhouse)<\/p>\n\n\n\n

Ett album av John Lee Hooker (s\u00e5g honom sitta p\u00e5 st\u00f6rsta scen under North Sea Jazz festival i Holland cirka 1990) med n\u00e4stan identisk titel sl\u00e4pptes 1966, varifr\u00e5n gruppen torde ha tagit sitt namn. Jag har sett blues-g\u00e4nget vars skivdebut skedde 2012 ett par g\u00e5nger tidigare. Grejen \u00e4r att Serve You Right To Suffer \u00e4r liktydigt med den kvartett som i sin ungdom utgjorde GinHouse plus frontande Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson). Skrev h\u00e4r om jubileumsfirandet GinHouse 50+ 2019, ett minnesv\u00e4rt gig med g\u00e4ster p\u00e5 Nef som resulterade i att man till slut hamnade p\u00e5 skiva. S\u00e5ngaren och multiinstrumentalisten Bror Gunnar har \u00e5 sin sida sl\u00e4ppt en handfull plattor. Han har upptr\u00e4tt som anakronistisk enmans-orkester med m\u00f6rkt bluesiga original, p\u00e5 trio och g\u00e4stat The Groove med mera.<\/p>\n\n\n\n

\u00d6vriga medlemmar i denna konstellation som g\u00f6r en v\u00e4ltalig publik lycklig i den ordenssal p\u00e5 Valand som \u00e4r bel\u00e4gen tv\u00e5 trappor upp i Valand, m\u00e5ste rent objektivt betraktas som legendarer. N\u00e5gon annan status \u00e4r inte till\u00e4mpbar. Jag har l\u00e4rt k\u00e4nna samtliga och genomf\u00f6rt grundliga intervjuer med tre av dem, varf\u00f6r jag hade valt att avst\u00e5 fr\u00e5n att skriva om de osannolikt nog skulle ha gjort mig besviken. Tre av musikerna var f\u00f6rresten en stomme i Tottas Blues Band medan Kjell Jansson blev ett stort namn inom svensk jazz och (portr\u00e4tterades i Orkesterjournalen f\u00f6r ett par \u00e5r sedan). Bernt Andersson har varit kapellm\u00e4stare p\u00e5 v\u00e5r Stadsteater i \u00e5tskilliga produktioner p\u00e5 2000-talet. Ist\u00e4llet f\u00f6r att orda mer om fantastiska meriter under cirka femtiofem \u00e5r, informeras oinvigda om att p\u00e5 scen huserar Gunnar Petersson bakom sitt trumset, tidigare omn\u00e4mnda Kjell Jansson trakterar r\u00f6d basgitarr, Bernt Andersson v\u00e4xlar emellan pallen vid sitt rhodes och centrum p\u00e5 scen med dragspelet p\u00e5 magen eller spelandes munspel medan Bengan Blomgren utg\u00f6r en s\u00e4rskild lockelse genom sitt k\u00e4nsliga gitarrspel.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Konserten p\u00e5g\u00e5r i tv\u00e5 set, varav f\u00f6rst uppg\u00e5r till knappt 40 minuter. Sl\u00e5s av exceptionellt f\u00f6rdelaktigt ljud. Tung, dov ljudmatta med reverb(?) som \u00e4nd\u00e5 l\u00e4t luftigt. Ljudteknikerna ska sannerligen kreddas. N\u00e4r jag efter paus flyttar fram till ett annat bord k\u00e4nns det som om volymen h\u00f6jts minst ett sn\u00e4pp varvid soundet tar oss i besittning \u00e4n mer. Bror Gunnar sjunger i varje l\u00e5t och st\u00e5r f\u00f6r samtliga presentationer, vilka f\u00f6rekommer t\u00e4mligen sparsamt. Vi f\u00e5r i alla fall reda p\u00e5 att Muddy Waters, Blind Lemon Jefferson och A.J Carter fr\u00e5n Carter Family tolkas. Vokala uttrycket f\u00f6rknippat med SYRTS \u00e4r mycket kraftfullt, om \u00e4n med ett f\u00f6rh\u00e5llandevis begr\u00e4nsat register i likhet med flera f\u00f6rebilder. Att det \u00e4r enormt effektivt oavsett om det handlar om energifyllda original eller sn\u00e4rtiga covers m\u00e5ste po\u00e4ngteras. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Man inleder fr\u00e4ckt, l\u00e5t fr\u00e5n Appalacherna byggs upp stegvis i shuffle-style med feature fr\u00e5n gruppens dragspelare. I Louisiana Blues <\/em>av Muddy Waters f\u00e5r vi aftonens f\u00f6rsta v\u00e4rmande solo fr\u00e5n Bengan Blomgren, n\u00e5got som givetvis r\u00f6ner h\u00f6gst ber\u00e4ttigat bifall. Ett utm\u00e4rkt exempel p\u00e5 stolt, gungande blues. D\u00e4rp\u00e5 f\u00f6ljer bl\u00e5a toner i gospel-tappning med Bernt Andersson p\u00e5 rhodes. Frontmannen levererar introt p\u00e5 sitt instrument. Den avl\u00f6ses av den f\u00f6rsta av ett par obligatoriska sorgsna k\u00e4rleksballader.<\/p>\n\n\n\n

Allt har varit till bel\u00e5tenhet. Och nu \u00e4r man redo att varva upp ytterligare, vilket till att b\u00f6rja med sker i ett framrullande gung vars intensitet jag relaterar till Elmore James och hans likar. SYRTS f\u00f6rvandlas p\u00e5drivna av sin formidabla rytmsektion till en gemensam kropp, totalt synkade energier med m\u00e5let att hitta bluesens extatiska kokpunkt. F\u00f6ljs upp av en snabb boogie och deppigt kvidande st\u00e4mning i Heartaches And Troubles<\/em> av Jimmy Reed. Temats groove minner om Nina Simones utlevelse. Uppskattar energin i rummet, hur otroligt tajt de l\u00e5ter och f\u00f6rdelningen av f\u00f6rtr\u00e4ffliga features. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Hade tidigare under dagen sett tre filmer ing\u00e5ende p\u00e5g\u00e5ende festival (48:e upplagan av GFF). Var d\u00e4rtill dumdristig och lade in ytterligare ett biobes\u00f6k tajmat till f\u00f6rv\u00e4ntad sluttid p\u00e5 konserten. Borde ist\u00e4llet h\u00e4ngt kvar en stund och passat p\u00e5 att tacka mina v\u00e4nner f\u00f6r str\u00e5lande spelning. Blev mosig i skallen efter\u00e5t av alla intryck. <\/p>\n\n\n\n

Andra halvan kickstartas av eleganten bakom trumsetet. Gunnar Petersson levererar ett sofitikerat, smattrande h\u00f6gtrycks-solo. N\u00e4r \u00f6vriga h\u00e4nger p\u00e5 riffas det underbart \u00f6ver stadigt sk\u00f6n basg\u00e5ng. Tycker mig uppfatta att man g\u00f6r tv\u00e5 annorlunda varianter av klassikern Mystery Train <\/em>i olika tempon. Vet inte om det var en ”h\u00f6rvilla”. Vilket hejdundrande delikat \u00f6s! H\u00e4r f\u00f6rmedlas en av aftonens tv\u00e5 elastiska bas-groove och Kjell assisteras f\u00f6rn\u00e4mligt av rytml\u00e4ggare Gunnar. Njuter av ett l\u00f6ssl\u00e4ppt sound d\u00e4r musikerna ger varandra frihet att brodera ut stick i stunden. En l\u00e4ckert jammig karakt\u00e4r uppst\u00e5r i omg\u00e5ngar. Och p\u00e5 initiativ av Bror Gunnar \u00e4ndras ett tag stil, n\u00e4r bluesrockigt feta harmonier utvecklas. Fast det inte kommer som n\u00e5gon \u00f6verraskning f\u00f6r publiken, tv\u00e4rtom, s\u00e5 h\u00e4nf\u00f6rs vi och jag refererar till dynamiken hos Cream. Trots intr\u00e4ffade gl\u00e4djerus kunde mer utrymme f\u00f6r klenoden Bengan \u00f6nskas. V\u00e5r gitarrhj\u00e4lte tycktes ha besv\u00e4r med sin f\u00f6rst\u00e4rkare. Han tr\u00e4ffade lyckligtvis v\u00e5ra hj\u00e4rtan i glimtar d\u00e5 och d\u00e5.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

M\u00e4sterlige melodimakaren Bernt Andersson k\u00e4nner av vart l\u00e5tar tagit sig i sina f\u00f6rsta delar. Best\u00e4mmer sig d\u00e4rp\u00e5 hur ett antal av dem l\u00e4mpligast f\u00e4rgas, ges en f\u00f6rdjupad st\u00e4mning genom att teman broderas ut p\u00e5 dragspel, munspel och p\u00e5 klaviaturen. \u00d6verhuvudtaget blir andra set en exalterad triumff\u00e4rd tack vare samspel och sound j\u00e4mte emotionella tyngden och hur den f\u00f6rgylls av features. Den j\u00e4mf\u00f6relsevis unga s\u00e5ngaren, l\u00e5tskrivaren och bandledaren i hatt f\u00e5r mig att associera en smula till Stevie Ray Vaughan. Av Bror Gunnars aktiviteter att d\u00f6ma blir han extra inspirerad av kolossalt rutinerad och vital omgivning. Kompletterar sj\u00e4lv med l\u00f6diga licks och genom att h\u00e5lla ut tonen ordl\u00f6st extra l\u00e4nge. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

En slagkraftig l\u00e5t uppvisar likheter med House Of The Rising Sun <\/em>och Black Spoonful <\/em>i sig. S\u00e5ngaren introducerar ett av sina original genom att h\u00e4vda att han skrivit en glad l\u00e5t om olycklig k\u00e4rlek. I dess instrumentala mellanrum unnas vi b\u00e5de inspirerat solo p\u00e5 munsspel av Bernt och dito p\u00e5 slide av Bengan. \u00c4ntligen tr\u00e4der den sist n\u00e4mnde fram i helfigur. Magnifika trumm\u00f6nster och basg\u00e5ngar garanterar ett slags sj\u00e4lvg\u00e5ende sv\u00e4ng, det f\u00f6rf\u00f6riska bl\u00e5a soundet. Vi f\u00e5r ytterligare ett alster i sk\u00f6nt shuffle-stuk. F\u00f6re extranumret framf\u00f6rs en snabb sak betitlad Oh Death<\/em>. Insvept i suggestiv inramning tar strukturen oss med med till ett konstant riffande, suver\u00e4nt uppbackat av en fenomenal rytmsektion. I extranumret uppst\u00e5r ett avsp\u00e4nt, sprittande sv\u00e4ng d\u00e4r accordeonist Andersson anf\u00f6r i en slags Zydeco-tappning. Detta alster kryddas av Bror Gunnars ordl\u00f6st sp\u00e4nstiga r\u00f6st, uttrycksfull utvidgning av melodin av Kjell Jansson j\u00e4mte en kort k\u00e4nslosamt utbrott fr\u00e4n magikern Blomgren. Serve You Right To Suffer motsvarar s\u00e5ledes v\u00e5ra h\u00f6gt st\u00e4llda f\u00f6rv\u00e4ntningar. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

25\/1 2025 Valand i G\u00f6teborg (arr: Jazzf\u00f6reningen Playhouse) Ett album av John Lee Hooker (s\u00e5g honom sitta p\u00e5 st\u00f6rsta scen under North Sea Jazz festival i Holland cirka 1990) med n\u00e4stan identisk titel sl\u00e4pptes 1966, varifr\u00e5n gruppen torde ha tagit sitt namn. Jag har sett blues-g\u00e4nget vars skivdebut skedde 2012 ett par g\u00e5nger tidigare. Grejen […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-189982","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/189982","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=189982"}],"version-history":[{"count":6,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/189982\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":190010,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/189982\/revisions\/190010"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=189982"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=189982"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=189982"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}