![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2025\/01\/paddingtonperu.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Paddington i Peru
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 17 januari 2025
\nRegi Dougal Wilson <\/p>\n
Paddington har sedan f\u00f6rsta filmen 2014 varit en unik framg\u00e5ngssaga som lyckats bibeh\u00e5lla sitt brittiska DNA genom att st\u00e4ndigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har sk\u00e4nkt serien en unik identitet som g\u00e5r hand i hand med de gemytliga sagorna som \u00e4r filmernas ber\u00e4ttelse. Ut\u00f6ver detta har filmerna ocks\u00e5 beg\u00e5vats med n\u00e5gra av de b\u00e4sta sk\u00e5despelarna som g\u00e5r att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent. <\/p>\n
Men som alltid med en framg\u00e5ngsrik filmserie \u00e4r det sv\u00e5rt att hitta nya v\u00e4gar d\u00e5 uppf\u00f6ljarna b\u00f6rjar n\u00e5 alltf\u00f6r h\u00f6ga siffror. Paddingtons tredje \u00e4ventyr, som tar honom till hemlandet Peru, b\u00f6rjar visa tecken p\u00e5 visst slitage och tristess, men formulan \u00e4r fortfarande s\u00e5 pass potent att det \u00e4r sv\u00e5rt att vara alltf\u00f6r uppr\u00f6rd. <\/p>\n
F\u00f6r det \u00e4r fortfarande ett recept som omfamnar och v\u00e4rmer i vinterm\u00f6rkret. Nog f\u00f6r att mycket k\u00e4nns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel d\u00e4r den lilla bj\u00f6rnen inte f\u00e5r ihop vardagsbestyren, eller mer extraordin\u00e4ra kaos-sekvenser. Det m\u00e5 ha setts f\u00f6rut men \u00e4r – likt mycket annat av god kvalitet, sv\u00e5rt att ifr\u00e5gas\u00e4tta. Framf\u00f6rallt d\u00e5 Paddington forts\u00e4tter att erbjuda sk\u00e5despelare i v\u00e4rldsklass, denna g\u00e5ng har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, sj\u00e4lvmedvetet, \u00f6verdrivet och mycket f\u00f6rn\u00f6jsamt agerande. Hugh Bonneville \u00e4r fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltf\u00f6r sj\u00e4lvs\u00e4kra Mr. Brown. Traditionernas makt \u00e4r som alltid stark d\u00e5 ett v\u00e4lbepr\u00f6vat koncept nyttjas till fullo. De m\u00e5nga missf\u00f6rst\u00e5nden och den snustorra brittiska humorn \u00e4r lika underh\u00e5llande som den \u00e4r klassisk. <\/p>\n
Visuellt beh\u00e5ller filmen ocks\u00e5 en teatral men taktil estetik som f\u00e5r flera av filmens m\u00e5nga mekaniska uppfinningar att framst\u00e5 trov\u00e4rdiga men ocks\u00e5 fantastiska, en kvalit\u00e9 som blivit alltmer s\u00e4llsynt i familjefilmer som numera g\u00e4rna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser. <\/p>\n
Dougal Wilson som tar \u00f6ver rollen som regiss\u00f6r efter Paul King vill dock f\u00f6rs\u00f6ka expandera vidderna, detta genom bes\u00f6ket till Peru. En tur som tyv\u00e4rr leder in Paddington p\u00e5 ett sp\u00e5r som g\u00f6r om filmen till en mer identitetsl\u00f6s \u00e4ventyrsfilm med inslag som hade gjort sig b\u00e4ttre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det \u00e4r ocks\u00e5 i de t\u00e4ta skogarna som filmen tappar sp\u00e4nst och m\u00e5nga g\u00e5nger irrar bort sig i menl\u00f6sa dr\u00f6msekvenser, st\u00f6kiga jakter och rena action-moment som snabbt g\u00f6r sig ov\u00e4lkomna. <\/p>\n
Det \u00e4r sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som f\u00f6r tio \u00e5r sedan d\u00e5 den peruanska bj\u00f6rnen gjorde sin stora biodebut, men tillr\u00e4ckligt m\u00e5nga kvalit\u00e9er \u00e5terst\u00e5r f\u00f6r att motivera ett biobes\u00f6k. <\/p>\n