![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/12\/image001-3.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Mufasa: Lejonkungen
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 18 december 2024
\nRegi Barry Jenkins <\/p>\n
Det har h\u00f6jts en hel del \u00f6gonbryn \u00f6ver att Barry Jenkins, regiss\u00f6ren bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Fr\u00e5getecknen var \u00e4n fler d\u00e5 det g\u00e4llde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen fr\u00e5n 2019, en film – som av m\u00e5nga, anses representera det s\u00e4msta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde n\u00e5got att f\u00f6r differentiera sig fr\u00e5n den animerade superklassikern fr\u00e5n 1994. <\/p>\n
Jenkins har rakryggat f\u00f6rsvarat beslutet och menat att detta \u00e4r en originell film som inte alls \u00e4r del av n\u00e5got sj\u00e4ll\u00f6st maskineri. Mufasa \u00e4r m\u00e5h\u00e4nda inte lika omv\u00e4lvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men \u00e4r en avsev\u00e4rt mer v\u00e5gad film \u00e4n sin f\u00f6reg\u00e5ngare, \u00e4ven om den \u00e4r l\u00e5ngtifr\u00e5n fl\u00e4ckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet g\u00e5r det inte att undkomma den j\u00e4ttelika skugga som vilar \u00f6ver allt som associeras med Lejonkungen. Det \u00e4r en film som \u00e4r kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hj\u00e4rtan jorden runt. Och inte ens en s\u00e5 fink\u00e4nslig och sj\u00e4lvs\u00e4ker regiss\u00f6r som Jenkins kan helt kringg\u00e5 att framst\u00e5 marginaliserad d\u00e5 han f\u00f6rs\u00f6ker placera sin film bredvid detta j\u00e4ttelika monument. Introduktionen som k\u00e4rleksfullt vill iscens\u00e4tta den episka \u00f6ppningen med den afrikanska solnedg\u00e5ngen k\u00e4nns mest trevande och skygg. <\/p>\n
Jenkins vill ocks\u00e5 rama in sin ber\u00e4ttelse med ov\u00e4ntat mycket metareferenser och komik, n\u00e5got som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar \u00e5t alltf\u00f6r m\u00e5nga h\u00e5ll, det \u00e4r teatral dramatik som tr\u00e4ngs med enkla sk\u00e4mt om kroppsod\u00f6rer och postmodern ironi kring den oerh\u00f6rda kommersialism som Lejonkungen f\u00e5tt representera genom otaliga uppf\u00f6ljare och scenproduktioner. Och \u00e4nnu kvarst\u00e5r problemet med den fotorealistiska presentationen. D\u00e4r ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik \u00e4r det n\u00e4stan om\u00f6jligt att g\u00f6ra detsamma f\u00f6r ett vanligt lejon, n\u00e5got som g\u00f6r att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa d\u00e5 karakt\u00e4rerna inte har tillr\u00e4ckligt med kapacitet att uttrycka sig. <\/p>\n
Filmen skiftar ocks\u00e5 mellan en rad olika skepnader, i ena l\u00e4get barnslig, i andra oerh\u00f6rt vuxen, med ett inte alltf\u00f6r subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanh\u00e5llning. De otaliga tillf\u00e4llen d\u00e5 filmen vill leka musikal \u00e4r inte heller n\u00e5gon st\u00f6rre succ\u00e9. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, st\u00e5r f\u00f6r flera av s\u00e5ngnumren \u00e4r de som b\u00e4st anonyma och i v\u00e4rsta fall pl\u00e5gsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer \u00e4r flera sekvenser forcerade vad g\u00e4ller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och f\u00f6rklaring. De m\u00e5nga kostymbytena g\u00f6r att filmen m\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns oj\u00e4mn och spretig. Men denna berg- och dalbana har ocks\u00e5 fantastiska stunder. D\u00e5 Jenkins best\u00e4mmer sig f\u00f6r att g\u00f6ra en mer renodlad \u00e4ventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik \u00e4r det om\u00f6jligt att inte underh\u00e5llas. Portr\u00e4tteringen samt personregin, eller r\u00e4ttare sagt lejonregin, vad g\u00e4ller Mufasa sj\u00e4lv \u00e4r str\u00e5lande, h\u00e4r skapar Jenkins en av \u00e5rets mest sympatiska och magnetiska karakt\u00e4rer. <\/p>\n
Sedan g\u00e5r det inte att undkomma – trots problemen med m\u00f6jligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa \u00e4r en av de tekniskt mest imponerande filmerna som sk\u00e5dats. Detaljrikedomen och miljonerna \u00e4r bortom det spektakul\u00e4ra. F\u00e4rgs\u00e4ttning och allm\u00e4n presentation \u00e4r av s\u00e5dan h\u00f6g kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista till\u00e5ter filmskapare att t\u00e4nja p\u00e5 gr\u00e4nserna vad g\u00e4ller det filmtekniska \u00e4r ingen nyhet, men Mufasa g\u00e5r ut\u00f6ver det vanliga vad g\u00e4ller att visa upp digitalteknik i sin b\u00e4sta form. <\/p>\n
Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en h\u00e5rresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens b\u00e4sta kvalit\u00e9er, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden \u00e4r det mesta urs\u00e4ktat d\u00e5 \u00f6gonen vattnas och g\u00e5shuden \u00e4r total, d\u00e5 \u00e4r Mufasa en av \u00e5rets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog \u00e4r resan dit rej\u00e4lt skakig. <\/p>\n