![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/11\/image001-2.jpg\")
<\/p>\n <\/p>\n
Vaiana 2
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 29 november 2024
\nRegi David G. Derrick Jr., Jason Hand, Dana Ledoux Miller<\/p>\n
Med tanke p\u00e5 Disneys rykte, som ett om\u00e4ttligt hungrigt bolag vad g\u00e4ller den allsm\u00e4ktiga dollarn, \u00e4r det f\u00f6rv\u00e5nande hur pass l\u00e4nge det kan dr\u00f6ja vad g\u00e4ller uppf\u00f6ljare till deras diverse biosucc\u00e9er. Det \u00e4r osannolika \u00e5tta \u00e5r sedan Vaiana hade premi\u00e4r, d\u00e5 mottogs den med \u00f6ppna armar av kritiker och publik. Den titul\u00e4ra hj\u00e4lten – som i Europa d\u00f6pts om fr\u00e5n Moana till Vaiana, \u00e5kte raka v\u00e4gen in i publikens hj\u00e4rtan och s\u00e5ngen \u2019\u2019How Far I\u2019ll Go\u2019\u2019, blev en ny Disney-klassiker som stolt kunde ansluta till moderna favoriter som \u2019\u2019Let It Go\u2019\u2019 fr\u00e5n Frost. <\/p>\n
Den l\u00e5nga v\u00e4ntetiden borde d\u00e4rf\u00f6r inneb\u00e4ra att Disney lyfter ribban ytterligare, likt dotterbolaget Pixar, och tar konceptet till hissnande nya h\u00f6jder. Men Vaiana 2 \u00e4r ist\u00e4llet den sortens uppf\u00f6ljare som \u00e4r of\u00f6rm\u00f6gen att r\u00f6ra sig fram\u00e5t och \u00f6ppna upp vidderna. Som mycket annat h\u00e4r i livet \u00e4r tajming en livsviktig detalj. Om det inte vore f\u00f6r den absurda v\u00e4ntetiden p\u00e5 n\u00e4stan ett decennium, hade detta varit en funktionell om \u00e4n n\u00e5got ordin\u00e4r uppf\u00f6ljare. N\u00e4r produktionen nu tagit denna ansenliga tid \u00e4r dock kraven h\u00f6gre. Det omr\u00e5de d\u00e4r Vaiana 2 lyckas v\u00e4xa och g\u00f6ra markanta f\u00f6rb\u00e4ttringar mot sin f\u00f6reg\u00e5ngare \u00e4r i animationen. Vaiana var ett makal\u00f6st stycke film vad g\u00e4ller det visuella, men denna g\u00e5ng har tekniken, scenografin och den visuella uppfinningsrikedomen tagit oerh\u00f6rda kliv fram\u00e5t. \u00c5terigen har vi att g\u00f6ra med den b\u00e4sta tekniken som pengar kan k\u00f6pa, den f\u00e4rgpalett som filmen anv\u00e4nder \u00e4r lika makal\u00f6s som den \u00e4r charmig. Ovanp\u00e5 det \u00e4r animationen, mer exakt r\u00f6relserna och ansiktsuttrycken lika imponerande, trots den stiliserade estetiken och karakt\u00e4rernas j\u00e4ttelika \u00f6gon \u00e4r detta n\u00e5gra av de mest uttrycksfulla karakt\u00e4rerna som sk\u00e5dats i digitalform. <\/p>\n
Allt detta skall givetvis appl\u00e5deras, men d\u00e5 vi har att g\u00f6ra med ett bolag som gjort det till tradition att bjuda p\u00e5 animation i v\u00e4rldsklass \u00e4r det inte tillr\u00e4ckligt. D\u00e4r de b\u00e4sta uppf\u00f6ljare expanderar konceptet, g\u00f6r karakt\u00e4rerna \u00e4n mer empatiska och pr\u00f6var dem p\u00e5 olika s\u00e4tt, v\u00e4ljer Vaiana 2 att bokstavligen trampa vatten. Fr\u00e5n f\u00f6rsta b\u00f6rjan \u00e4r det uppenbart att manuskriptet och ber\u00e4ttelsen genomg\u00e5tt minst en bearbetning f\u00f6r mycket. Med tanke p\u00e5 att filmen ursprungligen var t\u00e4nkt att s\u00e4ndas i episodiskt format p\u00e5 Disney Plus \u00e4r det f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande att h\u00e5rda kompromisser har varit n\u00f6dv\u00e4ndiga f\u00f6r att st\u00f6pa om det till biofilm. Trion av regiss\u00f6rer, best\u00e5ende av David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller tar \u00f6ver fr\u00e5n John Musker och Ron Clements och \u00f6verl\u00e4mnandet av stafettpinnen sker inte sm\u00e4rtfritt. D\u00e4r Musker och Clements var veteraner vad g\u00e4ller att arbeta med Disney och animerad film \u00e4r den nya truppen helt oerfarna vad g\u00e4ller ett projekt av denna storlek. N\u00e5got som genast uppenbarar sig i ett ber\u00e4ttande som k\u00e4nns haltande. Vaiana 2 har sv\u00e5rt att k\u00e4nnas hemmastadd eller det minsta bekv\u00e4m, filmen spretar \u00e5t alla h\u00e5ll och kanter, flera g\u00e5nger om k\u00e4nns det som att ett antal olika ide\u00e9r befinner sig i aktivt krig med varandra. Det tar evigheter f\u00f6r Vaiana 2 att hitta n\u00e5gon riktning och n\u00e4r den huvudsakliga ber\u00e4ttelsen v\u00e4l s\u00e4tter ig\u00e5ng \u00e4r den oerh\u00f6rt enkel och n\u00e4rmast vardaglig.<\/p>\n
Den f\u00f6rsta filmens emotionella patos ers\u00e4tts h\u00e4r av sketch-liknande sekvenser med underh\u00e5llande men l\u00e4ttgl\u00f6mt inneh\u00e5ll. Inget av de m\u00e5nga s\u00e5ngnumren \u00e4r ens i n\u00e4rheten lika minnesv\u00e4rda eller medryckande som \u2019\u2019How Far I\u2019ll Go\u2019\u2019. Ist\u00e4llet k\u00e4nns allt stressat, of\u00e4rdigt och kantigt. Speltiden p\u00e5 knappt 100 minuter duger inte heller till mycket. N\u00e4r filmen v\u00e4l b\u00f6rjar f\u00e5 upp farten kommer ett slut som varken \u00e4r imponerande dramatiskt eller emotionellt. <\/p>\n
N\u00e4r eftertexterna v\u00e4l rullar g\u00e5r det inte att undkomma en k\u00e4nsla av gruvlig besvikelse. Trots makal\u00f6s teknik och fantastiska bilder \u00e4r inneh\u00e5llet ytterst vardagligt. <\/p>\n