![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/11\/silenthour.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Silent Hour
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 1 november 2024
\nRegi Brad Anderson<\/p>\n
Det \u00e4r n\u00e4stintill otroligt hur regiss\u00f6ren Brad Anderson lyckats f\u00f6rd\u00e4rva sitt renomm\u00e9 totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som k\u00e4ndes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
\nThe Machinist var lysande och bj\u00f6d p\u00e5 en oerh\u00f6rt snillrik v\u00e4ndning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer f\u00f6rn\u00e4m position \u00e4n den han befinner sig i nu. F\u00f6r vad som f\u00f6ljt efter denna triumf har varit filmer av s\u00e5 pass l\u00e5g kvalitet att man kan fr\u00e5ga sig om Andersons f\u00f6rm\u00e5ga blivit kidnappad och h\u00e5llen som gisslan p\u00e5 obest\u00e4md plats. F\u00f6r inget kan f\u00f6rklara kolossala kalkoner som den vederv\u00e4rdiga Transsiberian eller andra minimala projekt s\u00e5 obetydliga att ingen kan minnas dem.<\/p>\n
The Silent Hour \u00e4r en ot\u00e4ck p\u00e5minnelse om hur skev och f\u00f6rst\u00f6rd Anderson numera \u00e4r som regiss\u00f6r, det mest uppseendev\u00e4ckande \u00e4r ist\u00e4llet det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, n\u00e5got som framst\u00e5r n\u00e4rmast l\u00f6jev\u00e4ckande med tanke p\u00e5 vad som har f\u00e5tt se sig delegerat till valfri streamingtj\u00e4nst. F\u00f6r n\u00e5gonstans d\u00e4r, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.<\/p>\n
Om filmv\u00e4rlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi f\u00e5r \u00e4r smakl\u00f6st, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller n\u00e5gon av de medverkande kan inte ens bem\u00f6da sig med att krydda s\u00f6rjan med n\u00e5gon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken \u00e4r – n\u00e5gonstans, att skapa en t\u00e4t thriller d\u00e4r en mycket simpel premiss \u00e4r t\u00e4nkt att maximera sp\u00e4nningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger p\u00e5 en penibel gimmick d\u00e4r Joel Kinnaman – genom uselt sk\u00e5despel, l\u00e5tsas vara drabbad av en mycket allvarlig h\u00f6rselskada. Premissen att fr\u00e5nta huvudpersonen i en thriller\/actionfilm h\u00f6rseln m\u00e5 l\u00e5ta som en god grund f\u00f6r att f\u00e5 ig\u00e5ng adrenalinet, men d\u00e5 genomf\u00f6randet \u00e4r av bedr\u00f6vlig sort blir det endast krystat.<\/p>\n
Inte f\u00f6rb\u00e4ttras situationen av att Brad Anderson helt f\u00f6rlorat f\u00f6rm\u00e5gan att skapa sp\u00e4nning eller potenta \u00f6verraskningsmoment. Viljan att chockera med ov\u00e4ntade v\u00e4ndningar faller lika platt som d\u00e5 Edward Blom st\u00e4llde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det intr\u00e4ffar. Alla skeenden \u00e4r s\u00e5 pass uppenbara och glasklara att man kan fr\u00e5ga sig om Anderson haft utg\u00e5ngspunkten att alla biobes\u00f6kare aldrig sett en film i hela sitt liv.<\/p>\n
D\u00e5 ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, d\u00e5 f\u00e5r publiken ist\u00e4llet smaka p\u00e5 en infantil final med ett patos som borde f\u00f6rses med en kariesvarning. The Silent Hour \u00e4r definitionen av gr\u00e5, sj\u00e4lsl\u00f6s fogmassa, lika minnesv\u00e4rd som en gr\u00e5 m\u00e5ndag i november.<\/p>\n