![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/ezgif-4-0c944035e1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
V\u00e4rldspremi\u00e4r f\u00f6r cello-spelande robot i en orkester n\u00e4r ”MSO m\u00f6ter Jacob M\u00fchlrad” p\u00e5 Malm\u00f6 Live<\/p>\n
Det drar i mungipan p\u00e5 Jacob M\u00fchlrad n\u00e4r han stiger in p\u00e5 scenen i Malm\u00f6 Lives konserthus. Det \u00e4r inte l\u00e4ngre en ung och lovande utan snarare en erk\u00e4nd komposit\u00f6r som kommer in. Framg\u00e5ngen m\u00e5 vara f\u00f6rseglad men Jacob \u00e4r som vanligt lika beundransv\u00e4rt ledig som f\u00f6rundransv\u00e4rt slug. I andra \u00e4nden av rummet syns tv\u00e5 silvergr\u00e5a armar i metall och mellan dem en cello. En robot \u00e4r med i ensemblen. Under presentationen f\u00e5r vi veta lite om den religi\u00f6sa inspiration som funnits till M\u00fchlrads verk. \u201dF\u00f6r mig \u00e4r gud musik\u201d f\u00f6rklarar han. Det t\u00e5l en tanke. Men sedan f\u00f6rklarar han hur musik egentligen \u00e4r ingenting mer \u00e4n lufttryck, starkt \u00f6msom svagt; ljudv\u00e5gor som sl\u00e5r mot trumhinnan och uts\u00f6ndrar endorfiner i v\u00e5ra hj\u00e4rnor, ja och \u201dvad trevligt att vi alla kan samlas h\u00e4r ikv\u00e4ll\u201d.<\/p>\n
M\u00f6rkret \u00e4r fyllt av g\u00e5tor n\u00e4r det l\u00e4ger sig i salongen. Martin Varbergs r\u00f6st sjunger liderligt och med ur\u00e5ldrig andakt. Kanske \u00e4r det den arabiska tonskalan lite fr\u00e4mmande tonalitet som f\u00f6rbryllar v\u00e5ra v\u00e4sterl\u00e4ndska \u00f6ron. Melodin liksom vibrerar och vi tar inga stora kliv mot en renande uppl\u00f6sning utan snarare st\u00e5r vi stilla i en k\u00e4nsla av f\u00f6rundran. S\u00e4rskilt kusligt blir det n\u00e4r det nyskrivna verket \u201dSema\u201d inleds med surrande brumsnurrorna: ett ur\u00e5ldrigt instrument som slungas i luften \u00f6ver huvudet som ett lasso. Det l\u00e5ter som hovrande dr\u00f6nare. Stycket pendlar sedan mellan storslagna effekter, v\u00e4l avv\u00e4gda med hj\u00e4lp av dirigent Lin Liao, och en triumferande, sorglig och \u00f6desm\u00e4ttat melodi som klarinettsolist Magnus Holmander ger med vacker nerv. Men nu \u00e4r det dags f\u00f6r kv\u00e4llens show. \u201dVeer\u201d heter stycket som M\u00fchlrad skrivit, med hj\u00e4lp av Fredrik Gran, specifikt f\u00f6r den cellospelande roboten. Detta \u00e4r v\u00e4rldspremi\u00e4ren. De gr\u00e5a armarna snurrar lite i luften f\u00f6r uppm\u00e4rksamhet, sedan f\u00f6rs de raskt mot cellon, kvickt accelererande, och str\u00e5ken dras d\u00e4refter utan st\u00f6rre synlig eftertanke. S\u00e5 f\u00e4rdas de d\u00e4r tonerna, ljudv\u00e5gorna, genom luften mot v\u00e5ra trumhinnor. Fr\u00e5gan \u00e4r hur mycket endorfiner som uts\u00f6ndras – musiken drunknar ju i sj\u00e4lva sensationen – men det \u00e4r h\u00e4ftigt!<\/p>\n
M\u00fchlrad visar \u00e4n en g\u00e5ng att han inte drar sig f\u00f6r att utmana konstmusikens konceptuella f\u00f6ruts\u00e4ttningar. En stor del av diskussionerna kring AI har cirkulerat kring fr\u00e5gor som r\u00f6r upphovsmannen, skaparen, avs\u00e4ndaren. I denna konsert \u00e4r det kanske snarare akt\u00f6ren, \u201dthe performer\u201d, som uppm\u00e4rksammas och man m\u00e5ste undra: varifr\u00e5n kommer egentligen \u2019musiken\u2019?<\/p>\n
MSO m\u00f6ter Jacob M\u00fchlrad spelades 17 oktober 2024 p\u00e5 Malm\u00f6 Lives konserthus.
\nMedverkande
\nKomposit\u00f6r Jacob M\u00fchlrad
\nDirigent Lin Liao
\nS\u00e5ng Martin varberg
\nKlarinett Magnus Holmander
\nPiano Joel Lysarides
\nEnsemblen Malm\u00f6 symfoniorkester<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
V\u00e4rldspremi\u00e4r f\u00f6r cello-spelande robot i en orkester n\u00e4r ”MSO m\u00f6ter Jacob M\u00fchlrad” p\u00e5 Malm\u00f6 Live Det drar i mungipan p\u00e5 Jacob M\u00fchlrad n\u00e4r han stiger in p\u00e5 scenen i Malm\u00f6 Lives konserthus. Det \u00e4r inte l\u00e4ngre en ung och lovande utan snarare en erk\u00e4nd komposit\u00f6r som kommer in. Framg\u00e5ngen m\u00e5 vara f\u00f6rseglad men Jacob \u00e4r […]<\/p>\n","protected":false},"author":88,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,13624],"tags":[],"class_list":["post-186151","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186151","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/88"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=186151"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186151\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":186174,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186151\/revisions\/186174"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=186151"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=186151"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=186151"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}