![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/Sundqvist.jpg\")
\nFoto: S\u00f6ren Vilks<\/p>\n
\nFoto: S\u00f6ren Vilks<\/p>\n
Titta en \u00e4lg<\/strong> Det har g\u00e5tt fyra \u00e5r sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn m\u00f6tte sin Mor d\u00f6den. Lugn som v\u00e4nde motg\u00e5ng till medg\u00e5ng, n\u00e5dde ut i media och blev folkk\u00e4r. Titta en \u00e4lg sattes ursprungligen upp 1999 f\u00f6r tre sk\u00e5despelare p\u00e5 Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog \u00f6ver efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet f\u00f6r Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin. Att Lugn fr\u00e4mst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, \u00e4r k\u00e4nt. Det reflekterande jaget st\u00e5r inf\u00f6r beslut, i en v\u00e4rld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja \u00c5kesson, som Lugn h\u00f6rde som ung, \u00f6ppnade ocks\u00e5 en helt ny v\u00e4rld f\u00f6r henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kv\u00e4ll ska Dramatens stora scen bli en t\u00e5gperrong, precis som vid uruppf\u00f6randet, avsl\u00f6jar Lars Ring (SvD 13\/9). T\u00e5gen g\u00e5r mot d\u00f6den. Jag s\u00e4tter mig ner f\u00f6rv\u00e4ntansfull i salongen. Rid\u00e5n g\u00e5r upp.<\/p>\n Scenografin och ljudeffekter \u00e4r mycket realistiska. Perrongen – som l\u00f6per l\u00e4ngs scenen – \u00e4r f\u00f6rsedd med klassisk belysning i b\u00f6jd j\u00e4rnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att l\u00e4sa. De som tr\u00e4der in b\u00e4r moderna kl\u00e4der. En v\u00e4ntkur i glas dyker senare upp med pl\u00f6tsligt irriterande lysr\u00f6rsproblem. T\u00e5gvagnarna som anl\u00e4nder h\u00f6rs ljudligt och har sidor av r\u00e4fflad pl\u00e5t.<\/p>\n Allra f\u00f6rst presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det \u00e4r Stickan Ogebratt, som arbetar p\u00e5 Folkh\u00e4lsoinstitutet \u2013 en f\u00f6rvirrad med n\u00e5got strukturerad karakt\u00e4r gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till sm\u00e5 skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.<\/p>\n Scen tv\u00e5 tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett k\u00f6k. De har tv\u00e5 barn men \u00e4r l\u00e5ngt fr\u00e5n lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gev\u00e4r. Gev\u00e4rshanterandet upprepas, hon tar spj\u00e4rn och f\u00f6rs\u00f6ker m\u00f6dosamt skjuta sig med den l\u00e5nga pipan om och om igen \u2013 som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag v\u00e4rjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken \u00e4r en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.<\/p>\n N\u00e5got sker h\u00e4r. Kanske \u00e4r det \u2013 lite senare – n\u00e4r den inledande lugna mer st\u00f6djande musiken pl\u00f6tsligt \u00f6kas p\u00e5 och rytmiska trummor tar \u00f6ver. Eller om det \u00e4r n\u00e4r den vackra kvinnok\u00f6rens massa – i vita br\u00f6llopskl\u00e4nningar vandrar mot oss i publiken, s\u00e5som k\u00f6rer g\u00f6r i operaf\u00f6rest\u00e4llningar, suggestivt. De sveper in p\u00e5 scenen n\u00e4r de inte ruvar som en zombieklunga m\u00e4ktigt i kulisserna. Vart\u00e5t b\u00e4r allt h\u00e4n? Talandet \u00f6verg\u00e5r till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn l\u00e4mnas d\u00e4rh\u00e4n som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med s\u00e5ng och suggestiv dans i Ofelia-liknande br\u00f6llops-extas tar \u00f6ver.<\/p>\n Av originalets tre roller \u2013 kanske alla Lugns alteregon \u2013 f\u00e5r man k\u00e4nna att den mer f\u00f6rtr\u00f6stansfulla Karlsson (d\u00e5 Jane Friedmann) \u00e4r nedtonad ikv\u00e4ll. De tre \u00e4r: den strukturerade f\u00f6rvaltande Stickan Ogebratt som jobbat p\u00e5 Folkh\u00e4lsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer k\u00e4nslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som \u00e4r \u201dbr\u00f6llopsresen\u00e4r\u201d \u2013 och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som \u00e4r den \u201ddansanta sm\u00e5skoll\u00e4rarinnan\u201d, den rara dalkullan med liten m\u00f6ssa (se Youtube). Karlsson vill \u201dg\u00e5 genom natten\u201d i sina \u201dflickkl\u00e4der\u201d och \u201dg\u00e5 i barndom\u201d f\u00f6r att \u201ddet \u00e4r en tr\u00f6st\u201d (texten). Hon \u00e4r yrkeskvinnan som k\u00e4nner gl\u00e4dje \u00f6ver att ha \u201dl\u00e4rt \u00f6ver tusen barn att skriva\u201d och hon \u201dtycker mycket om sitt jobb\u201d. Kvar dr\u00f6jer ist\u00e4llet ett dionysiskt m\u00f6rker, som skriker ut fr\u00e5n avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. M\u00e4ngder av unga kvinnor i nyligen ink\u00f6pta brudkl\u00e4nningar, f\u00f6rsedda med gula prislappar, blir f\u00f6rl\u00f6sta.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Foto: S\u00f6ren Vilks Titta en \u00e4lg Av Kristina Lugn Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani Scenografi Martin Chocholusek Ljus Mikael Kratt Kostym Jasminda Asplund Blanco Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold Komposit\u00f6r Mikael Karlsson Koreografi Ossi Niskala Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, G\u00f6ran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, […]<\/p>\n","protected":false},"author":70,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-186112","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"category-toppnytt","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186112","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/70"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=186112"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186112\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":186129,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/186112\/revisions\/186129"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=186112"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=186112"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=186112"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}
\nAv Kristina Lugn
\nRegi och bearbetning Mellika Melouani Melani
\nScenografi Martin Chocholusek
\nLjus Mikael Kratt
\nKostym Jasminda Asplund Blanco
\nMask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
\nKomposit\u00f6r Mikael Karlsson
\nKoreografi Ossi Niskala
\nMedverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, G\u00f6ran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och k\u00f6ren Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
\nDramaturg Emma Meyer Dun\u00e9r
\nFoto S\u00f6ren Vilks
\nPremi\u00e4r, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024<\/p>\n
\nKv\u00e4llens bearbetning av regiss\u00f6r Melouani Melani – som l\u00e4st allt av Lugn \u2013 ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska g\u00e4rning (DN 16\/9). Hon regisserade nyligen ocks\u00e5 Idlaflickorna vid G\u00f6teborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstn\u00e4rlig ledare p\u00e5 Folkoperan. I kv\u00e4ll \u00e4r (fler \u00e4n) \u00e5tta sk\u00e5despelare och en hel k\u00f6r n\u00e4rvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framf\u00f6rs – komposit\u00f6ren aktuell med Melancholia, uppsatt p\u00e5 Kungliga Operan (2023), byggd p\u00e5 Lars von Triers film.<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/unnamed-2-3-300x200.jpg\")
Under arbetet med Titta en \u00e4lg s\u00e4ger Melouani Melani – att Lugns spr\u00e5kligt drivna texter \u2013 som hon j\u00e4mf\u00f6r med Elfride Jelinek som hon ocks\u00e5 arbetat med – beskriver \u201dkvinnor som inte f\u00e5r plats i sina egna kroppar\u201d (DN 16\/9). Kvinnor betraktar sig sj\u00e4lva och strukturerna som sn\u00e4rjer dem. Centralt \u00e4r kvinnorollen och viljan till sj\u00e4lvutpl\u00e5ning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en \u201ddionysisk plattform\u201d. I kv\u00e4ll ska \u00e4ven scener, roller, citat tas med ur andra verk. K\u00f6ren ger r\u00f6st \u00e5t de \u201dinl\u00e5sta och f\u00f6rvildade\u201d som finns med verket N\u00e4r det utbr\u00f6t panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16\/9).<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/unnamed-10-300x200.jpg\")
<\/p>\n
\nKarlsson speglar ju n\u00e5got av Lugns egen ambition – att skriva f\u00f6r de sm\u00e5 (svaga) och stolt f\u00f6rvalta v\u00e5rt svenska spr\u00e5k, t\u00e4nker jag. Och sj\u00e4lvdestruktiviteten tog ju faktiskt inte \u00f6ver, \u00e4ven om Lugn skrev om d\u00f6den och annat kraftfullt. Hon balanserade just det m\u00f6rka via en genialiskt effektiv ordgl\u00e4dje. Just ikv\u00e4ll syns inte dessa sm\u00e5 pauser, \u00f6arna, som bar henne.
\nMen Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – st\u00f6djer spelet – s\u00e4rskilt i b\u00f6rjan och slutet \u2013 och lugnar. Tons\u00e4ttningen av raderna \u201dN\u00e4r jag var gift med Harald\u201d – som Marie Rickardsson framf\u00f6r med sitt sj\u00e4lvklara s\u00e4tt – \u00e4r i sig sj\u00e4lv vacker och blir sann. Anspelningar fr\u00e5n Kvinnorna vid Svansj\u00f6n och ber\u00e4ttelser om Rune ur Stulna juveler k\u00e4nns igen. Synd \u00e4r att musiken inte r\u00e4cker som kitt f\u00f6r att h\u00e5lla ihop lappt\u00e4cket av alla de sm\u00e5 scenerna. S\u00e5 trots skickliga v\u00e4lbalanserade sk\u00e5despelarinsatser kommer inte karakt\u00e4rerna n\u00e4ra och texterna f\u00f6rblir mest stumma. Att v\u00e4va in s\u00e5 pass mycket m\u00e5ngbottnat material \u2013 d\u00e4mpar tyv\u00e4rr magin i delarna.<\/p>\n