![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/saturday.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Saturday Night
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 11 oktober 2024
\nRegi Jason Reitman<\/p>\n
Det g\u00e5r inte att undkomma att Saturday Night Live har presenterat n\u00e5gra av historiens fyndigaste, vassaste och roligaste komedisketcher. Alla har sin favorit, alltifr\u00e5n den groteska – men lysande, episoden om det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears till d\u00e5 Christopher Walken b\u00f6rjade gorma och skrika om mer cowbell. Antalet of\u00f6rgl\u00f6mliga \u00f6gonblick har varit m\u00e5nga men precis som m\u00e5nga andra program som p\u00e5g\u00e5tt under l\u00e4ngre tid, utan n\u00e5gra som helst avbrott eller m\u00f6jligheter till respit, har SNL idag blivit mer och mer synonymt med program som The Simpsons, det vill s\u00e4ga initialt briljant men som med tiden tappat sin lyster och som endast skiner till d\u00e5 och d\u00e5.<\/p>\n
Tanken att visa p\u00e5 programmets ursprung \u00e4r d\u00e4rmed fascinerande och f\u00f6rhoppningsvis en p\u00e5minnelse om en gyllene era av komik. Framf\u00f6rallt d\u00e5 ensemblen huserade n\u00e5gra av de allra mest legendariska sk\u00e5despelarna som Chevy Chase och John Belushi. Olyckligtvis har regiss\u00f6ren Jason Reitman landat fel vad g\u00e4ller vilken kvalitets-era som speglas i filmen med det m\u00e5ttligt fyndiga namnet Saturday Night. F\u00f6r vad vi f\u00e5r har – olyckligtvis, mer gemensamt med de totalt menl\u00f6sa och uddl\u00f6sa sketcher som kan ses idag och inte det genuina guld som programmet f\u00f6rst erbj\u00f6d.<\/p>\n
Rent estetiskt \u00e4r i alla fall Reitman p\u00e5 r\u00e4tt sp\u00e5r. Tillsammans med sin trogne vapendragare, fotografen Eric Stenberg, skapas en oerh\u00f6rt autentisk film vad g\u00e4ller det visuella med ett dimmigt och knastrigt foto som ger omedelbara associationer till filmer som Taxi Driver eller West Side Story. F\u00f6rutom ett par aningen anakronistiska kameravinklar \u00e4r det hela oerh\u00f6rt v\u00e4larbetat rent estetiskt och bibeh\u00e5ller illusionen att publiken flyttats tillbaka till 1975.<\/p>\n
Men n\u00e4r ber\u00e4ttelsen ska sparka ig\u00e5ng spelar de positiva visuella aspekterna v\u00e4ldigt liten roll, detta d\u00e5 det blir uppenbart att Jason Reitman tappat kontrollen \u00f6ver sin film. Nog f\u00f6r att produktionen bakom det f\u00f6rsta avsnittet av Saturday Night Live var kaotisk, \u00e5ngestladdad och st\u00e4ndigt n\u00e4ra p\u00e5 att implodera. Men detta tas till rent patetiska niv\u00e5er av Reitman och hans manusf\u00f6rfattare Gil Kenan. Ist\u00e4llet f\u00f6r att ber\u00e4tta en sansad och djupt finurlig historia om den faktiska problematik som uppenbarade sig under f\u00f6rberedelserna och produktionen f\u00f6rvandlas allt till ett oupph\u00f6rligt gapigt och totalt odisciplinerat trams d\u00e4r trov\u00e4rdigheten, men framf\u00f6rallt fokus, spolieras p\u00e5 nolltid. Det \u00e4r uppenbart att Reitman vill ingjuta kopi\u00f6sa m\u00e4ngder energi i filmen, kameran \u00e4r i st\u00e4ndig r\u00f6relse och filmens soundtrack best\u00e5r av pulserande trummor och funkiga slingor. Tanken \u00e4r att f\u00e5nga stressen och en frenetisk milj\u00f6 d\u00e4r droger, slagsm\u00e5l och intriger bara var b\u00f6rjan. Att f\u00f6rmedla energi som inspirerar och framf\u00f6rallt engagerar publiken \u00e4r en oerh\u00f6rt s\u00e4llsynt f\u00f6rm\u00e5ga, oftast framst\u00e5 f\u00f6rs\u00f6ken desperata och anstr\u00e4ngda. N\u00e4r det har fungerat har resultatet varit n\u00e4rmast m\u00e4sterligt, se bara till den makal\u00f6sa Birdman av Alejandro Gonz\u00e1lez I\u00f1\u00e1rritu, en film som Reitman ocks\u00e5 verkar vilja efterlikna till punkt och pricka. Men d\u00e4r Birdman \u00e4r ett stycke genialisk film, som kombinerar komik, hysteriskt tempo och allm\u00e4nt vansinne, blir spurterna och rusherna i Saturday Night mest utmattande, ensidiga och tr\u00f6ttsamma.<\/p>\n
Reitman verkar sj\u00e4lv inte klara av det extrema tempot. Centrala delar som personregi och distinkta karakt\u00e4rer suddas n\u00e4stan ut d\u00e5 filmen m\u00e5nga g\u00e5nger om \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att kapsejsa n\u00e4r Reitman tappar kontrollen. Ist\u00e4llet f\u00f6r att retirera och f\u00f6rs\u00f6ka stabilisera det hela genom att s\u00e4nka tempot och andas djupt agerar Reitman som en sk\u00e5llad r\u00e5tta och varvar upp. Detta leder till en n\u00e4rmast sjuklig klippning som \u00e4r s\u00e5 pass odisciplinerad att det framkallar \u00e5ksjuka. Komik handlar till stor del om tajming, hur sk\u00e4mtet levereras och n\u00e4r. Denna viktiga l\u00e4rdom har ignorerats totalt och inte ens filmens humor lyckas g\u00f6ra sig h\u00f6rd i det totala kaos som omger filmen. Flera vassa repliker levereras s\u00e5 hastigt och krampaktigt att man endast kan rysa av obehag. Inte ens d\u00e5 sekvenser fr\u00e5n det faktiska avsnittet ska imiteras blir resultatet n\u00e5got annat \u00e4n obekv\u00e4mt. Sedan g\u00f6rs den klassiska missen vad g\u00e4ller att portr\u00e4ttera historiska figurer. Vi m\u00e5 alla veta vilka John Belushi, Billy Crystal och Chevy Chase \u00e4r, men Reitman g\u00f6r ingenting f\u00f6r att sj\u00e4lv definiera dem, ist\u00e4llet \u00e4r de bara skyltdockor med slarvigt ditsatta namnskyltar.<\/p>\n
Och d\u00e5 filmen \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att ta slut tappar Reitman besinningen. Den final som erbjuds \u00e4r bortom det banala och s\u00e5 pass l\u00f6jev\u00e4ckande att man kan undra om filmens hasch\u00e5ngor inte bara \u00e4r ofarlig r\u00f6k utan den genuina varan. Det skulle i s\u00e5 fall f\u00f6rklara varf\u00f6r filmen sjunker som skeppet Vasa och orsakar akut hyperventilation hos publiken.<\/p>\n
Saturday Night vill visa p\u00e5 kaos och dysfunktion men lyckas med konststycket att f\u00f6rfalla till ett hoppl\u00f6st sammelsurium. Detta \u00e4r en soppa som f\u00e5r de allra s\u00e4msta och po\u00e4ngl\u00f6sa SNL-segmenten att framst\u00e5 som tidl\u00f6sa klassiker i j\u00e4mf\u00f6relse.<\/p>\n