![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/unnamed-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Det kunde varit vi
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 11 oktober 2024
\nRegi och manus Bj\u00f6rn Tj\u00e4rnberg och Rebecca Brander<\/p>\n
En charmig f\u00f6rel\u00e4sning som lyfter ett budskap om allas lika v\u00e4rde och att det ocks\u00e5 g\u00e4ller en grupp som ofta s\u00e4tts \u00e5t sidan i samh\u00e4llet: m\u00e4nniskor med intellektuella funktionshinder. I centrum i filmen st\u00e5r Ida Johansson, Emma \u00d6rtlund och P\u00e4r Johansson fr\u00e5n Glada Hudik-teatern som g\u00f6r en roadtrip genom Sverige d\u00e4r de unders\u00f6ker hur det var att leva med en intellektuell funktionsneds\u00e4ttning i en annan tid. <\/p>\n
Jag kallar filmen f\u00f6r f\u00f6rel\u00e4sning d\u00e5 den s\u00e5 uppenbart har ett syfte att p\u00e5verka tittaren, mer \u00e4n att ber\u00e4tta n\u00e5got. S\u00e5dant blir s\u00e4llan bra dramaturgi men med genom-charmiga Ida Johansson, Emma \u00d6rtlund och P\u00e4r Johansson blir jag varm om hj\u00e4rtat. Deras livsgl\u00e4dje, \u00f6ppenhet och rakt-p\u00e5-sak ger hopp.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/unnamed-2-300x126.jpg\")
I b\u00f6rjan av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det f\u00f6rde med sig tankar om att inte alla m\u00e4nniskor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra v\u00e4rldskriget. Men innan dess p\u00e5b\u00f6rjades i Sverige en flytt av m\u00e4nniskor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle g\u00f6mmas undan och placerades p\u00e5 olika anstalter. Tidigare hade dessa m\u00e4nniskor haft en plats i samh\u00e4llena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utf\u00f6ra och de tillh\u00f6rde gemenskapen i bygden. Men nu bl\u00e5ste nya vindar och dessa m\u00e4nniskor skulle g\u00f6mmas undan, inte bara i livet utan m\u00e5nga, m\u00e5nga begravdes i anonyma massgravar utan namn.<\/p>\n
Ida, Emma och P\u00e4r bes\u00f6ker f\u00f6rfattaren Ola Larsmo som forskat kring hur m\u00e4nniskor med intellektuella funktionshinder behandlats genom historien. De f\u00e5r h\u00f6ra en ber\u00e4ttelse om en pojke som togs fr\u00e5n sina f\u00f6r\u00e4ldrar n\u00e4r han vara fyra \u00e5r. Han hade epilepsi och bed\u00f6mdes av l\u00e4kare beh\u00f6va placeras p\u00e5 anstalt. I hans journal finns en stor h\u00f6g med brev han skrev till sin mamma d\u00e4r han bad om att f\u00e5 komma hem. Brevet postades aldrig. Han fick leva hela sitt liv och k\u00e4nna sig \u00f6vergiven. Hans \u00f6de \u00e4r bara ett av m\u00e5nga hj\u00e4rtsk\u00e4rande livs\u00f6den. Det byggdes och inr\u00e4ttades m\u00e5nga, m\u00e5nga d\u00e4r intellektuellt funktionshindrade (sinnessl\u00f6a som de kallades) skulle f\u00f6rvaras f\u00f6r att h\u00e5llas under det effektiva samh\u00e4llet.<\/p>\n
Filmen sl\u00e5r f\u00f6rst\u00e5s in \u00f6ppna d\u00f6rrar. I samh\u00e4llet finns nog en st\u00f6rre \u00f6ppenhet f\u00f6r m\u00e4nniskors olikheter idag \u00e4n f\u00f6r hundra \u00e5r sedan och Glada Hudik-teatern har gjort en stor insats. P\u00e5 SVT visas en brittisk tv-serie, Sherwood, d\u00e4r s\u00e4song tv\u00e5 har en duktig sk\u00e5despelerska med Downs syndrom. V\u00e4rlden \u00f6gon \u00f6ppnas mer och mer f\u00f6r att det finns m\u00e5nga olika s\u00e4tt att vara m\u00e4nniska p\u00e5.<\/p>\n
Fast samtidigt tror jag inte vi riktigt \u00e4r framme vid ett samh\u00e4lle d\u00e4r alla har lika v\u00e4rde. Det \u00e4r inte helt ovanligt att kvinnor som kategoriseras som \u00e4ldre f\u00f6rsta-g\u00e5ngs-f\u00f6derskor erbjuds ett fostervattenprov som kan visa om fostret till exempel har Downs syndrom eller ryggm\u00e4rgsbr\u00e5ck. Syftet med dessa prov \u00e4r v\u00e4l att ge de blivande f\u00f6r\u00e4ldrarna m\u00f6jlighet att v\u00e4lja bort barnet genom abort.<\/p>\n
Emma \u00d6rtlund charmade m\u00e5nga i filmen Catwalk d\u00e4r hon visar att ocks\u00e5 en tjej med Downs syndrom kan vara dansare. Nu \u00e4r hon tillbaka, lika \u00f6ppen och oemotst\u00e5ndlig. <\/p>\n
P\u00e4r Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare, s\u00e4ger om filmen: Om Glada Hudik-teatern:
\n\u2013 Det kunde varit vi b\u00e4r p\u00e5 ett oerh\u00f6rt viktigt budskap som aldrig f\u00e5r gl\u00f6mmas bort, och d\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det viktigt att h\u00e5lla det kollektiva minnet levande. Ju fler vi \u00e4r som minns och ber\u00e4ttar vidare om detta f\u00f6r kommande generationer, desto st\u00f6rre \u00e4r chansen att det inte h\u00e4nder igen.<\/em><\/p>\n
\nGlada Hudik-teatern arbetar sedan 1996 f\u00f6r att bryta normer, krossa f\u00f6rdomar, uppfylla dr\u00f6mmar och f\u00e5 m\u00e4nniskor att m\u00f6tas. De blev k\u00e4nda f\u00f6r hela svenska folket genom filmen Hur m\u00e5nga lingon finns det i v\u00e4rlden, dokument\u00e4ren Catwalk och nu senast dess uppf\u00f6ljare Livet efter Catwalk.<\/p>\n