{"id":185612,"date":"2024-10-08T15:42:38","date_gmt":"2024-10-08T13:42:38","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=185612"},"modified":"2024-10-08T17:29:01","modified_gmt":"2024-10-08T15:29:01","slug":"hyllning-later-oss-fornimma-storheten-hos-queen-of-soul-tribut-till-aretha-franklin-med-karin-klingenstierna-hennes-all-stars-och-gaster-pa-musikens-hus","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=185612","title":{"rendered":"Hyllning l\u00e5ter oss f\u00f6rnimma storheten hos Queen Of Soul – Tribut till Aretha Franklin med Karin Klingenstierna, hennes all stars och g\u00e4ster p\u00e5 Musikens Hus"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Qlaez Wennberg<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

4\/10 2024<\/p>\n\n\n\n

Musikens Hus i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen \u00e4r jag med om detta eminenta g\u00e4ngs Aretha Franklin-tribut under ledning av s\u00e5ngerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I m\u00e5nga \u00e5r har hon anf\u00f6rt Stella som varit husband hos SVT i P\u00e5 sp\u00e5ret, samma band jag h\u00f6rde p\u00e5 ny\u00e5rskonsert p\u00e5 Valand f\u00f6r ett par \u00e5r sedan. Interpreten kunde h\u00f6ras p\u00e5 egen hand p\u00e5 trio p\u00e5 Ljungans tidigare i \u00e5r. P\u00e5 40-\u00e5rs jubilerande Musikens Hus drog hon tillsammans med musiker och g\u00e4ster fullt hus. St\u00e4mningen var p\u00e5 topp, repertoaren vald med omsorg och ljudet f\u00f6rdelaktigt.<\/p>\n\n\n\n

Vad betr\u00e4ffar den gudaben\u00e5dade r\u00f6sten Aretha Franklin (1942-2018) finns i l\u00e4genheten skivor utgivna p\u00e5 CBS, Atlantic och Arista, varav ett par samlingar. \u00c4ger d\u00e4remot ingen box, inte l\u00e4st n\u00e5gon biografi, ej heller sett den biopic som kom 2021 och har av naturliga sk\u00e4l g\u00e5tt miste om henne live. F\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan h\u00e4nf\u00f6rdes jag p\u00e5 biograf av den restaurerade dokument\u00e4ren Amazing Grace, <\/em>omtalad inspelning fr\u00e5n en baptistkyrka 1972 i L.A som hamnade p\u00e5 ett dubbelt-album. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vilka \u00e4r d\u00e5 p\u00e5 scen? Jo, en lika vital som betydelsefull rytmsektion i form av elbasist Owe Almgren, ”trumolog” Tomas Olsson och Vanja Holm p\u00e5 percussion. Elisabeth Engdahl p\u00e5 tenorsax & Mia Samuelsson p\u00e5 trumpet, Paula Af Malmborg Ward p\u00e5 keyboard samt gitarristen och vokalisten Per Strandberg. G\u00e4stande vokalister \u00e4r Harriet Olsson, Emrik och Jaquee.<\/p>\n\n\n\n

L\u00e5nga karri\u00e4rer har de bakom sig vilka omsp\u00e4nner \u00e5tskilliga genrer. Namnen \u00e4r v\u00e4lk\u00e4nda f\u00f6r oss frekventa livemusik-bes\u00f6kare p\u00e5 V\u00e4stkusten. Och de funkar ypperligt tillsammans. Flera av dem ing\u00e5r i Stella som ocks\u00e5 har Aretha Franklin-original p\u00e5 repertoaren. Vi har att g\u00f6ra med allt ifr\u00e5n bluesig batterist, komposit\u00f6r av operor, tre medlemmar fr\u00e5n Kurt Olssons damorkester, funkambassad\u00f6r, uttolkare av Billie Holiday, utforskare av elbas-sound, kyrkomusiker, musiker meriterade fr\u00e5n storband, soul-sammanhang, h\u00e5rdrocks-dissekerande s\u00e5ngerska, teatermusiker etc. Vissa kan med f\u00f6rdel googlas p\u00e5 om du vill veta mer. Den av dem jag fram tills f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan inte hade koll p\u00e5 var gitarristen Per Strandberg, k\u00e4nd fr\u00e5n Bingolotto i Tv4, Liseberg och setts p\u00e5 Utopia i Paula Af Malmborg Wards projekt P\u00e5llans l\u00e5tar samt i en central roll i spelning med George Benson-tema. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Os\u00e4ker p\u00e5 om n\u00e5gon arrat l\u00e5tarna f\u00f6r denna s\u00e4ttning eller om det hela tiden funnits f\u00e4rdiga arrangemang att utg\u00e5 fr\u00e5n. Man har givetvis plockat fram Arethas mest exponerade hits, men ocks\u00e5 gr\u00e4vt fram s\u00e5dant som mer finns p\u00e5 hyllan f\u00f6r rariteter j\u00e4mte l\u00e5tar andra har uppm\u00e4rksammats mer f\u00f6r oavsett om de \u00e4r upphovsman eller f\u00e5tt s\u00e5ng skriven till sig. Fyra f\u00f6rsta numren framf\u00f6rs utan n\u00e5gon av g\u00e4sterna. Det b\u00f6rjar tajt, polerat och n\u00e4rmast f\u00f6rsiktigt i Respect <\/em>och Son Of A Preacher<\/em> Man<\/em>. Gillar shuffle-stilen den gode ”Tolson” initierar, jublar \u00f6ver uppbackande k\u00f6r best\u00e5ende av Vanja, Paula och Per och blir f\u00f6rtjust i bl\u00e5sarnas diskreta inbrytningar. I Come Back Baby<\/em> v\u00e4xlar dukltiga Klingenstierna och k\u00f6ren upp, \u00f6kar energin med finess. Denna uptempo-d\u00e4nga fr\u00e5n Lady Soul<\/em>, cover p\u00e5 en ursprungligen l\u00e5ngsam blues, signalerar ett f\u00f6rsta kr\u00f6n.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Qlaez Wennberg<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Per Strandberg profilerar sig till att b\u00f6rja med i ljuva You Send Me<\/em>, vars refr\u00e4ng f\u00f6r mig \u00e4r intimt f\u00f6rknippad med den lena st\u00e4mman hos Sam Cooke. Han och konsertens hyllningsobjekt lade faktiskt beslag p\u00e5 tv\u00e5 av de tre \u00f6versta platserna i omr\u00f6stning \u00f6ver st\u00f6rsta s\u00e5ngare oavsett k\u00f6n i Rolling Stone h\u00e4rom \u00e5ret. Ackompanjerad av snyggt markerad basg\u00e5ng och slinga fr\u00e5n klaviaturinstrumentet l\u00e5ter han f\u00f6rh\u00e5llandevis svart. Bjuder dessutom p\u00e5 aftonens f\u00f6rsta gitarrsolo. Harriet Olsson \u00e4r sammantagen den medverkande vars insats imponerar mest, inte minst d\u00e4rf\u00f6r att hon uppger att hon g\u00e5r utanf\u00f6r sin bekv\u00e4mlighetszon. Willie Nelsons Night Life <\/em>blir till en lika avskalad som passionerat sl\u00e4pig urladdning. Ha \u00f6verseende med en klyschig iakttagelse – Strandbergs gitarr gr\u00e5ter (l\u00e5ter b\u00e4ttre p\u00e5 engelska, eller hur?). Om anteckningarna st\u00e4mmer f\u00f6ljer Olsson upp med en naken, l\u00e5gm\u00e4ld version av Try A Little Tenderness, <\/em>Otis Reddings signatur. F\u00e5r ur sig f\u00f6runderligt h\u00f6ga toner i outro. Emrik (som jag f\u00f6r drygt tio \u00e5r sedan grundligt intervjuade och f\u00f6ljt sedan cirka 1989) \u00e4ntrar scen i ett avslappnat arr p\u00e5 I Say A Little Prayer <\/em>(Bacharach\/ David). K\u00f6ren svarar honom extatiskt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Qlaez Wennberg<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I ett fullmatat f\u00f6rsta set p\u00e5 ungef\u00e4r 50 min finns ocks\u00e5 plats f\u00f6r karakt\u00e4ristiska h\u00e4nget i The Weight <\/em>(R. Robertson), en duett med kv\u00e4llens sammanbindande kraft och gitarristen i melodi signerad Stevie Wonder, ett signifikativt sj\u00e4lvg\u00e5ende sv\u00e4ng i Chain Of Fools <\/em>samt en l\u00e4cker version av Why I Sing The Blues <\/em>(B. B King) h\u00e4mtad fr\u00e5n Spirit In The Dark. Klingenstierna \u00e4r h\u00e4r i sitt esse p\u00e5hejad av en oklanderlig, delikat rytmsektion.<\/p>\n\n\n\n

Kan jag tyda anteckningarna drar kollektivet ig\u00e5ng efter pausen med Beatles-medley. Sedan kommer \u00e4ntligen Berlin-baserade Jaquee fram p\u00e5 scen. Naturligt nog kommer hon med sin spetsigt sj\u00e4lfulla r\u00f6st n\u00e4rmast soulens drottning. Och sj\u00e4lvklart ges sv\u00e5ra uppdraget att framf\u00f6ra (You Make Me Feel Like) A Natural Woman <\/em>till henne, ett beundransv\u00e4rt framf\u00f6rande \u00e4ven om det inte kan m\u00e4ta sig med vad f\u00f6rebilden utr\u00e4ttade i Kennedy Center 2015 med komposit\u00f6ren p\u00e5 plats blir stunden en h\u00f6jdpunkt. Jaquee utf\u00f6r \u00e4ven vokala bedrifter i Because Of You(?) <\/em>och \u00e4n mer i en klassisk cover Franklin tilldelades en Grammy f\u00f6r. Syftar p\u00e5 Bridge Over Troubled Water <\/em>(den svenska versionen av Tommy K\u00f6rberg spelades p\u00e5 min morbrors begravning) i m\u00e4ktig gospel-tappning vars stick utbroderas elegant p\u00e5 klaviatur och gitarr.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Qlaez Wennberg<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ett par av den hyllade artistens mest popul\u00e4ra duetter sjungs. Syftar p\u00e5 den med George Michael vars refr\u00e4ng ingen kan motst\u00e5, A Rose Is Still A Rose <\/em>en hit och titell\u00e5t sent i karri\u00e4ren tillsammans med Lauryn Hill och givetvis tungunget i f\u00f6rening med Annie Lennox p\u00e5 Sisters Are Doing It For Themselves<\/em> som hela ensemblen deltar i med h\u00e4rlig entusiasm i finalen. Emrik sprider go st\u00e4mning genom att se till att publiken r\u00f6r p\u00e5 sig och klappar i takt, s\u00e4rskilt i det dansanta groove som utm\u00e4rker Jump To It, <\/em>sl\u00e4ppt i efterdyningarna av disco-erans kulmen.( En livsbejakande maxi-singel jag anv\u00e4nt inf\u00f6r l\u00f6ptr\u00e4ningar.) M\u00e4sterverket Rock Steady <\/em>d\u00e4r sound och s\u00e5ng samspelar suver\u00e4nt g\u00f6rs med ackuratess i en tolkning d\u00e4r det riffas friskt. Minns jag r\u00e4tt anf\u00f6rde Emrik och flyttade in Stonefunkers-blinkning i arret. En successivt stegrande, smittsam tolkning Think <\/em>(som ofr\u00e5nkomligt associeras till caf\u00e9-scenen i Blues Brothers)<\/em> finns p\u00e5 lager som den definitiva slutpunkten, det f\u00f6rv\u00e4ntade extranumret. <\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Blev som jag hoppats p\u00e5 en livsbejakande tribut i ett f\u00f6rtr\u00e4ffligt v\u00e4xelbruk mellan sv\u00e4ng och innerlighet. God planering att flera utomordentliga s\u00e5ngsolister omv\u00e4xlande avl\u00f6ste varandra. Med de resurser som fanns tillg\u00e4ngliga uppfylls publikens \u00f6nskem\u00e5l om att g\u00f6ra en ikon r\u00e4ttvisa med r\u00e5ge, vilket \u00e4r en bedrift i sig. En kul grej p\u00e5 slutet var Karin Klingenstiernas skickliga rimmande som personligt presenterade v\u00e4nnerna p\u00e5 scen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Jaquee – foto Qlaez Wennberg<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

4\/10 2024 Musikens Hus i G\u00f6teborg F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen \u00e4r jag med om detta eminenta g\u00e4ngs Aretha Franklin-tribut under ledning av s\u00e5ngerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I m\u00e5nga \u00e5r har hon anf\u00f6rt Stella som varit husband hos SVT i P\u00e5 sp\u00e5ret, samma band jag h\u00f6rde p\u00e5 ny\u00e5rskonsert p\u00e5 Valand f\u00f6r […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-185612","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/185612","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=185612"}],"version-history":[{"count":19,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/185612\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":185702,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/185612\/revisions\/185702"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=185612"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=185612"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=185612"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}