![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/Linje-lust-5-okt-malmo-stadsteater-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Linje Lusta<\/strong> Det \u00e4r kanske ofr\u00e5nkomligt att t\u00e4nka p\u00e5 metoo n\u00e4r Linje Lusta ska upp p\u00e5 intiman i Malm\u00f6. Denna moderna klassiker har f\u00e5tt ett nytt liv sedan upps\u00e4ttningen 2019 p\u00e5 Dramaten. D\u00e5 p\u00e5gick ett tumult som suddade ut gr\u00e4nserna mellan scen och verklighet. Men mycket har h\u00e4nt sedan dess. Eller kanske inte. Nej, fr\u00e5gan om klass, v\u00e5ld och kvinnof\u00f6rtryck har nog inte spelat ut sin roll.<\/p>\n Eva Dahlmans upps\u00e4ttning av Linje Lusta visar varf\u00f6r det \u00e4r s\u00e5 enkelt att \u00e4lska teater och varf\u00f6r man inte beh\u00f6ver hacka upp en klassiker i minirevyer f\u00f6r att vara aktuell. F\u00f6rest\u00e4llningen st\u00e5r p\u00e5 egna ben och den lever helt enkelt. Jag kan inte annat \u00e4n att sjunka ner i min stol, tagen och f\u00f6r\u00e4lskad som jag blir i denna ber\u00e4ttelse om sorg, beg\u00e4r och k\u00e4rlekens outtr\u00f6ttliga kamp. Lite f\u00f6rvirrad av vad som nyss har h\u00e4nt och jag m\u00e5ste s\u00e4ga med t\u00e5rarna i halsen, st\u00e4ller jag mig sedan upp tillsammans med resten av publiken och appl\u00e5derar. Vissa \u00e4r nog of\u00f6rm\u00f6gna att jubla efter vad vi har sett. Men nu h\u00e4nde det igen. Det h\u00e4r \u00e4r en f\u00f6rest\u00e4llning som alla m\u00e5ste se!<\/p>\n
\nAv Tennese Williams
\nRegi Eva Dahlman
\nScenografi & kostym Karin Betz
\nLjus Ellen Ruge
\nMask \u00c5sa Trulsson
\nDramaturgi Anton Elmgren
\nMedverkande Mari G\u00f6tesdotter, Klara Hodell, Martin Hendrikse, Erik Borgeke, Kajsa Ericsson, Rasmus Savic, Tim H\u00e5kansson, G\u00f6ran Dyrssen
\nPremi\u00e4r p\u00e5 Malm\u00f6 stadsteater den 5 oktober 2024<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/10\/Linje-lusta-5-okt-4-300x200.jpg\")
Luften vibrerar innan ensemblen ska s\u00e4tta ig\u00e5ng. St\u00e4mningen \u00e4r nerv\u00f6s. \u00c4r det f\u00f6r att vi snart ska lyfta p\u00e5 ett stort pl\u00e5ster? Scenen \u00e4r r\u00f6d och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och \u00f6lburkarna v\u00e4ntar f\u00f6rv\u00e4ntansfullt p\u00e5 scenen. Vi har ju kommit f\u00f6r att se kvinnor. Levande och livliga, \u201dfantasifulla\u201d kvinnor och n\u00e4r Stella kliver upp p\u00e5 scenen har hon verkligen en genomlysande livsgl\u00e4dje som jag tror ingen annan \u00e4n Klara Hodell hade kunnat portr\u00e4ttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche \u00e4r som bekant oroad f\u00f6r hennes skull. Djuren gl\u00f6mmer s\u00e5 mycket of\u00f6rl\u00e5tligt n\u00e4r de g\u00e5r p\u00e5 bete i k\u00e4rlekens lycka. Mari G\u00f6tesdotter f\u00f6r en otroligt trov\u00e4rdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bek\u00e4mpas h\u00e4r med magi, sprit och andra f\u00f6rf\u00f6riska dunster som ger vittring \u00e5t hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man f\u00e5r den jagande vargens m\u00f6rka \u00f6gon och nog vet han hur man kl\u00e4r sig i f\u00e5rakl\u00e4der. Rysande och tr\u00e4ffs\u00e4kert.<\/p>\n