{"id":184644,"date":"2024-09-15T15:43:05","date_gmt":"2024-09-15T13:43:05","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=184644"},"modified":"2024-09-15T15:43:06","modified_gmt":"2024-09-15T13:43:06","slug":"teaterkritik-karlek-pa-svenska-sevart-kollage-om-karlekens-vasen","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=184644","title":{"rendered":"Teaterkritik: K\u00e4rlek p\u00e5 svenska – Sev\u00e4rt kollage om k\u00e4rlekens v\u00e4sen"},"content":{"rendered":"
\"\"
K\u00e4rlek p\u00e5 svenska av Irena Kraus och Nadja Weiss
Dramaten 2024
Regi: Nadja Weiss
Scenografi: Mikael Varhelyi Foto: Erik W\u00e5hlstr\u00f6m \/ Studio Bon on<\/figcaption><\/figure>\n

K\u00e4rlek p\u00e5 svenska<\/strong>
\nAv Nadja Weiss och Irena Kraus
\nFritt efter Staffan Jul\u00e9ns dokument\u00e4r
\nRegi Nadja Weiss
\nScenograf Mikael Varhelyi
\nLjusdesign Ellen Ruge
\nKostym Matilda Hyttsten
\nMusik Philippe Boix-Vives
\nKoreografi Nadja Weiss och Julia Kraus
\nPeruk och mask Moa Hedberg och Melanie \u00c5berg
\nMedverkande Christoffer Svensson, Danilo Bejarano, Gunilla Larsson, Melinda Kinnaman, Nina Fex, Shanti Roney, C\u00e9sar Sarachu, Alexander de Sousa och Tanja Lorentzon
\nUrpremi\u00e4r p\u00e5 Dramaten Lilla scenen 14 september, 2024<\/p>\n

K\u00e4rlek p\u00e5 svenska \u00e4r en knivig f\u00f6rest\u00e4llning att genrebest\u00e4mma. Den \u00e4r mer ett kollage, eller en mosaik av k\u00e4nslor, \u00e4n en traditionell pj\u00e4s. Insiktsfull, \u00f6msint, humoristisk och arg i en bj\u00e4rt mix. Ist\u00e4llet f\u00f6r att karakt\u00e4rerna utvecklas \u00e4r det begreppet k\u00e4rlek som vidgas och blir alltmer laddat f\u00f6r karakt\u00e4rerna. I den andra akten \u2013 som fungerar b\u00e4st – b\u00f6rjar flera skrika, br\u00e5ka eller dansa vilt f\u00f6r att f\u00e5 ur sig sv\u00e5ra och tidigare outtalade k\u00e4rleksbek\u00e4nnelser.
\nDramatens f\u00f6rest\u00e4llning har ocks\u00e5 en lite ovanlig bakgrund. Den baseras p\u00e5 en prisad dokument\u00e4rfilm av Staffan Jul\u00e9n med samma namn d\u00e4r m\u00e4nniskor i olika \u00e5ldrar, kvinnor och m\u00e4n, svenskar s\u00e5v\u00e4l som utlandsf\u00f6dda ber\u00e4ttar om vad k\u00e4rlek \u00e4r f\u00f6r dem. B\u00e4sta s\u00e4ttet att ta till sig denna \u201dkorsklippta\u201d version \u00e4r nog att bara flyta med p\u00e5 v\u00e5gen av v\u00e4sensskilda tankar och upplevelser av k\u00e4rlek som den alltmer sammanfl\u00e4tade och talf\u00f6ra gruppen f\u00f6rmedlar.<\/p>\n

Att \u00e4mnet k\u00e4rlek kan beskrivas p\u00e5 h\u00f6gst olika s\u00e4tt betonas samt att det bara \u00e4r den ena partnern i en relation som h\u00e4r kommer till tals. P\u00e5 s\u00e5 vis blir det klart subjektiva och ibland egofixerade ber\u00e4ttelser. Det understryks att k\u00e4rlek till ett barn \u00e4r speciell efter som den \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rbeh\u00e5llsl\u00f6s och livsl\u00e5ng. Samt att jakten p\u00e5 k\u00e4rlek kan vara b\u00e5de eggande och tr\u00f6ttsam och givetvis att avsaknad av k\u00e4rlek sk\u00e4r djupt i m\u00e4nniskors inre.<\/p>\n

Ett smart grepp av regiss\u00f6ren Nadja Weiss som knyter samman de vitt \u00e5tskilda ber\u00e4ttelserna \u00e4r att f\u00f6rl\u00e4gga handlingen till n\u00e5got som liknar ett st\u00f6dm\u00f6te av AA-typ eller en kyrklig gemenskap. H\u00e4r kan p\u00e5 ett naturligt s\u00e4tt samlas ett antal k\u00e4rleksvittnen f\u00f6r att dela med sig. Scenografin visar ett f\u00f6rsamlingsrum av lite \u00e4ldre modell med stolar i ring och det obligatoriska kaffebordet. Samtalsledaren – en idealistisk ung pr\u00e4st – \u00e4r den karakt\u00e4r som ber\u00f6r mest. Den komplexa rollen gestaltas snillrikt med v\u00e4rme och stringens av Christoffer Svensson.<\/p>\n

I b\u00f6rjan lyssnar pr\u00e4sten uppm\u00e4rksamt och med empati p\u00e5 alla m\u00f6tesdeltagare. Till slut vill han dock inte bara h\u00f6ra andras skildringar av k\u00e4rlek utan ocks\u00e5 sj\u00e4lv f\u00e5 ber\u00e4tta. Hur han s\u00e5 totalt uppfylls av och k\u00e4nner trygghet i k\u00e4rleken till Gud och \u00e4ven den jordiska k\u00e4rleken till Annika.
\nEnsemblen \u00e4r v\u00e4l sammansvetsad och alla lyckas trov\u00e4rdigt mejsla ut sina roller. En m\u00f6tesdeltagare som g\u00f6r extra avtryck \u00e4r den grovhuggne mannen i arbetskl\u00e4der som egentligen inte vill vara med p\u00e5 sammankomsten. Efter ett tag pratar han dock k\u00e4rleksfullt om djuren p\u00e5 sin g\u00e5rd. Omsider v\u00e5gar han ocks\u00e5 bek\u00e4nna hur tokk\u00e4r han \u00e4r i kvinnan han lever med. Denne lantis spelas ink\u00e4nnande och charmigt av Danilo Bejarano.<\/p>\n

F\u00f6rest\u00e4llningen k\u00e4nns ibland lite seg kanske f\u00f6r att inte s\u00e5 mycket egentligen h\u00e4nder. Att regiss\u00f6ren adderat lite r\u00f6relse och dans k\u00e4nns mest som on\u00f6dig utfyllnad. Speciellt g\u00e4ller det de maskf\u00f6rsedda statisterna\/dansarna som stumma inleder och bryter av m\u00f6tet.
\nMer driv \u00e5t ber\u00e4ttandet ger de musikaliska inslagen. Ibland greppar n\u00e5gon karakt\u00e4r en mikrofon och den elgitarr som frestande st\u00e5r p\u00e5 lut kanske f\u00f6r att understryka att det kan vara l\u00e4ttare att sjunga ut sina k\u00e4nslor.<\/p>\n

K\u00e4rlek p\u00e5 svenska lever upp till projektet att ber\u00e4tta om denna allvarsamma lek och slutscenen som visar k\u00e4rlekens mirakel \u00e4r vacker. F\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r klart sev\u00e4rd men oj\u00e4mn och den br\u00e4nner aldrig riktigt till. En avg\u00f6rande orsak \u00e4r nog att karakt\u00e4rerna inte talar med varandra utan i korta monologer riktade ut mot publiken.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

K\u00e4rlek p\u00e5 svenska Av Nadja Weiss och Irena Kraus Fritt efter Staffan Jul\u00e9ns dokument\u00e4r Regi Nadja Weiss Scenograf Mikael Varhelyi Ljusdesign Ellen Ruge Kostym Matilda Hyttsten Musik Philippe Boix-Vives Koreografi Nadja Weiss och Julia Kraus Peruk och mask Moa Hedberg och Melanie \u00c5berg Medverkande Christoffer Svensson, Danilo Bejarano, Gunilla Larsson, Melinda Kinnaman, Nina Fex, Shanti […]<\/p>\n","protected":false},"author":87,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-184644","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"category-toppnytt","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184644","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/87"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=184644"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184644\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":184651,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184644\/revisions\/184651"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=184644"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=184644"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=184644"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}