![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/09\/1.-Alex-James-and-Damon-Albarn-in-blur-To-The-End-Credit-Altitude.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
To The End
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 september 2024
\nRegi Toby L.<\/p>\n
I en scen tydligg\u00f6r Blurs s\u00e5ngare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets \u00e5terf\u00f6rening 2023 inte fick vara n\u00e5gon dammig nostalgi-akt, d\u00e4rav behovet att spela in ny musik innan tv\u00e5 gigantiska spelaningar inf\u00f6r \u00e5ttiotusen personer p\u00e5 massiva Wembley Stadium. \u00c4ven om Albarns intentioner m\u00e5 vara uppriktiga g\u00e5r det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premi\u00e4r har vi f\u00e5tt beskedet att Oasis \u00e5terf\u00f6renas, med andra ord \u00e4r de tv\u00e5 kombattanterna fr\u00e5n det s\u00e5 kallade brit-pop kriget tillbaka. Och \u00e4ven om Albarn och hans kumpaner g\u00f6r allt de kan f\u00f6r att framst\u00e5 vitala rent musikaliskt g\u00e5r det inte att undkomma att b\u00e5de Blur och Oasis numera \u00e4r distinkt brittiska uttryck. F\u00f6r d\u00e4r b\u00e5da banden fortfarande \u00e4r relevanta och har f\u00f6rm\u00e5ga att skapa masspsykos p\u00e5 valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande sm\u00e5 arenor d\u00e5 de l\u00e4mnar hemlandet. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det om\u00f6jligt att inte se Blurs \u00e5terf\u00f6rening som n\u00e5got annat \u00e4n en hoppfull och naiv f\u00f6rest\u00e4llning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad g\u00e4ller kulturell relevans.<\/p>\n
Men Blur \u00e4r – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppk\u00e4ftiga br\u00f6derna Gallagher. N\u00e5got som tydligg\u00f6rs under dokument\u00e4rens g\u00e5ng. Blur \u00e4r till sin struktur snarare besl\u00e4ktat med U2, d\u00e4r alla bandmedlemmar spelar en avg\u00f6rande roll, \u00e4ven om Albarn utg\u00f6r gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara n\u00e5gon \u00f6vergripande studie i bandets historia, ist\u00e4llet \u00e4r allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inf\u00f6r turn\u00e9n som inleddes 2023. Detta g\u00f6r det hela aningen mer tillg\u00e4ngligt f\u00f6r icke-fans – inklusive undertecknad. Ist\u00e4llet blir det en resa i gruppdynamik och en – \u00f6verlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk \u00e4ger rum.<\/p>\n
Det \u00e4r framf\u00f6rallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inf\u00f6r den stundande konserten, hur sp\u00e4nningen och nervositeten f\u00f6rekommer hos b\u00e5da parter och den faktiska \u00e5ngest som framtr\u00e4der sekunderna innan bandet kliver p\u00e5 scen. Dessa \u00f6gonblick m\u00e5 ha setts f\u00f6rut i andra dokument\u00e4rer men \u00e4r alltid lika intressant att besk\u00e5da. Scenariot att spela inf\u00f6r tiotusentals h\u00e4ngivna fans \u00e4r ett f\u00e5tal f\u00f6runnat och att f\u00e5 en kort inblick i skeendet innan scenen f\u00f6rblir fascinerande.<\/p>\n
Trots dessa intressanta moment l\u00e4mnar sj\u00e4lva filmen en hel del att \u00f6nska vad g\u00e4ller det hantverksm\u00e4ssiga och strukturella. \u00c4ven om det f\u00f6rekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna k\u00e4nns de m\u00e5nga g\u00e5nger om oerh\u00f6rt ytliga. Regiss\u00f6ren Toby L. har erfarenhet fr\u00e5n ett f\u00e5tal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det d\u00e4rmed uppenbarar sig en stark k\u00e4nsla av ovana och okunnighet \u00e4r f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande. To The End anv\u00e4nder en simpel tredelad struktur som p\u00e5 ett klumpigt s\u00e4tt r\u00f6r sig mellan sina akter. De privata stunderna d\u00e5 bandmedlemmar tvivlar, och ifr\u00e5gas\u00e4tter sig sj\u00e4lva och sin roll i bandet, kortas ned f\u00f6r att avancera filmen till n\u00e4sta sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser d\u00e4r de traumatiska delarna av bandets historia ber\u00f6rs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage d\u00e4r bandmedlemmarnas diverse intervjuer f\u00f6rvandlas till \u00f6desm\u00e4ttade ber\u00e4ttarr\u00f6ster, stunder som blir till ett hoppl\u00f6st navelsk\u00e5dande.<\/p>\n
Det g\u00f6rs inte heller n\u00e5gra anstr\u00e4ngningar att tydligt differentiera eller f\u00f6rtydliga vad som g\u00f6r Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. N\u00e5gra vidare intima portr\u00e4tt av medlemmarna \u00e4r det inte tal om, ist\u00e4llet k\u00e4nns filmen som ett alster f\u00f6r de som redan \u00e4r fr\u00e4lsta.<\/p>\n
Som dokument\u00e4r betraktat \u00e4r To The End ytterst konventionell men d\u00e4rmed ocks\u00e5 funktionell. Om filmen ger tillr\u00e4ckligt med insikter och djupdykningar i \u00e4mnen som de mest dedikerade f\u00f6ljarna dr\u00f6mt om \u00e4r upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke p\u00e5 att filmen \u00e4r t\u00e4nkt att ackompanjera en tv\u00e5 timmar l\u00e5ng – och ytterst kompetent, konsertfilm fr\u00e5n en av spelningarna p\u00e5 Wembley Stadium, f\u00e5r det hela ses som ett ytterst attraktivt paket f\u00f6r de som vidh\u00e5ller att Girls and Boys trumfar Don\u2019t Look Back In Anger alla dagar i veckan.<\/p>\n