![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/09\/image001.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Beetlejuice Beetlejuice
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 september 2024
\nRegi Tim Burton<\/p>\n
Beetlejuice fr\u00e5n 1988 \u00e4r idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad g\u00e4ller Tim Burtons utveckling som regiss\u00f6r. Den visar p\u00e5 ett utvecklingsstadium f\u00f6r Burtons visuella identitet. Batman fr\u00e5n 1989 innebar en mer definitiv visuell stil f\u00f6r Burton, framf\u00f6rallt skulle den gotiska arkitekturen och anv\u00e4ndandet av skuggor komma att f\u00f6lja med i m\u00e5nga \u00e5r fram\u00f6ver. I Beetlejuice finner vi ist\u00e4llet sp\u00e5r av Pee-Wee\u2019s Big Adventure, en av regiss\u00f6rens mer undang\u00f6mda filmer, och som i m\u00e5ngt och mycket visar p\u00e5 ett helt annat utseende \u00e4n det vi vant oss vid vad g\u00e4ller Burton. Men Beetlejuice inneh\u00e5ller ocks\u00e5 flera inslag som skulle komma att bli h\u00f6rnstenar f\u00f6r Burtons kommande filmskapande. Det finns makal\u00f6sa detaljer i kostym och milj\u00f6er, galghumor och sk\u00e5despelare som lever r\u00f6vare, samt ett otroligt odisciplinerat ber\u00e4ttande.<\/p>\n
Och uppf\u00f6ljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda l\u00e5ng bekr\u00e4ftelse vad g\u00e4ller den f\u00f6rsta filmens styrkor och svagheter. Detta inneb\u00e4r att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och g\u00f6r varenda scen han medverkar i till guld. Men det f\u00f6r ocks\u00e5 med sig allt det d\u00e4r andra, den gr\u00f6tiga ber\u00e4ttelsen och den torra samt s\u00f6mniga humorn, som f\u00f6rekommer i de sekvenser som \u00e4r befriade fr\u00e5n det \u00f6vernaturliga, \u00e4r minst lika trista och menl\u00f6sa som d\u00e5.<\/p>\n
F\u00f6r \u00e4ven om ansenlig tid har f\u00f6rflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av h\u00f6gst varierande kvalitet, verkar tiden ha st\u00e5tt still vad g\u00e4ller Beetlejuice. D\u00e4r andra uppf\u00f6ljare tar tillf\u00e4llet i akt att anv\u00e4nda digitalteknik och moderna bekv\u00e4mligheter f\u00f6r att f\u00f6rh\u00f6ja filmupplevelsen v\u00e4ljer Burton att – n\u00e4rmast tjurskalligt, g\u00f6ra allt i sin makt f\u00f6r att stanna kvar i \u00e5ttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppf\u00f6ljaren \u00f6nskade minimera anv\u00e4ndandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, v\u00e4rjt sig fr\u00e5n att f\u00f6rvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton p\u00e5st\u00e5r till och med att han inte ens skall ha sett om den f\u00f6rsta filmen som f\u00f6rberedelse inf\u00f6r arbetet med uppf\u00f6ljaren. Det finns d\u00e4rmed en ambition att r\u00f6ra sig fram\u00e5t och att inte se till det f\u00f6rflutna.
\nVad g\u00e4ller att inte f\u00f6rlita sig p\u00e5 green screen eller datorer f\u00f6r att framst\u00e4lla den bisarra och morbida v\u00e4rld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. F\u00f6rvisso f\u00e5r vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor f\u00f6r\u00e4ndring fr\u00e5n den f\u00f6rsta filmen g\u00f6r det visuella avsev\u00e4rt mindre f\u00e4ngslande och fascinerande \u00e4n f\u00f6r trettio \u00e5r sedan. F\u00f6r till skillnad mot f\u00f6reg\u00e5ngaren har uppf\u00f6ljaren filmats med digitalkameror, detta inneb\u00e4r en sylvass sk\u00e4rpa som – tyv\u00e4rr, leder till att den f\u00f6rvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig s\u00e4rskilt imponerande. M\u00e5nga g\u00e5nger om p\u00e5minner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett bes\u00f6k p\u00e5 valfritt sp\u00f6khus p\u00e5 ett n\u00f6jesf\u00e4lt, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas n\u00e5gra analoga element i fotot som kornighet. De g\u00e5nger som det f\u00f6rekommer specialeffekter av den digitala sorten l\u00e4mnar de ocks\u00e5 mycket att \u00f6nska.<\/p>\n
\u00c4ven om Burtom p\u00e5st\u00e5r att han gjort allt i sin makt f\u00f6r att inte stirra sig blind p\u00e5 f\u00f6reg\u00e5ende film g\u00e5r det inte att undkomma att det m\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns som en ganska klumpig kavalkad i igenk\u00e4nningshumor och halvdana referenser. Det \u00e4r som en f\u00f6rfattare vars minne inte \u00e4r helt tillf\u00f6rlitligt och d\u00e4r denne – omedvetet, tycks kopiera sig sj\u00e4lv. F\u00f6r flera aspekter k\u00e4nns inte som n\u00e5gon k\u00e4rleksfull tillbakablick utan som ren och sk\u00e4r repetition.<\/p>\n
N\u00e4r vi inte har att g\u00f6ra med repetition f\u00e5r vi tyv\u00e4rr n\u00e5got \u00e4n mer sv\u00e5rsm\u00e4lt, n\u00e4mligen den v\u00e4rsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. \u00c4nnu en g\u00e5ng framst\u00e5r Burtons personliga hype och l\u00f6ften g\u00e4llande uppf\u00f6ljaren som ih\u00e5liga. Exempelvis har Burton ondgjort sig \u00f6ver tanken p\u00e5 att beh\u00f6va g\u00f6ra karakt\u00e4ren Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men d\u00e5 det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karakt\u00e4r k\u00e4nns som skapad fr\u00e5n en form, d\u00e4r trots\u00e5lder och \u00f6verdrivet sj\u00e4lvf\u00f6rtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll fr\u00e5n Barbie.<\/p>\n
Winona Ryder har ocks\u00e5 haft gladare dagar, \u00e4nnu en g\u00e5ng \u00e4r det ett \u00f6versp\u00e4nt och stelt sk\u00e5despel som k\u00e4nns livl\u00f6st och oengagerat. Detsamma kan dock s\u00e4gas om Burtons regi i de scener som inte inneh\u00e5ller skr\u00e4ckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn \u00e4r stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Ber\u00e4ttelsen \u00e4r i det n\u00e4rmaste ett kaos som b\u00e4r med sig otroligt tveksamt tempo och ett h\u00e4ndelsef\u00f6rlopp som \u00e4r fullkomligt kaotiskt, m\u00e5nga g\u00e5nger k\u00e4nns filmen tom andra g\u00e5nger \u00f6verfylld.<\/p>\n
Vad som r\u00e4ddar Beetlejuice Beetlejuice fr\u00e5n total irrelevans \u00e4r den alltid superba Michael Keaton. Denna g\u00e5ng tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och f\u00f6rf\u00f6risk som f\u00f6r trettiofem \u00e5r sedan. Varenda scen d\u00e5 Keaton f\u00f6rekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan s\u00e4gas om Willem Dafoe som ocks\u00e5 bjuder p\u00e5 komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera m\u00e4ngden sekvenser med den titul\u00e4ra gasten kan nog vara ett av de s\u00e4msta kreativa besluten p\u00e5 l\u00e4nge d\u00e5 Keatons n\u00e4rvaro omvandlar filmen fr\u00e5n n\u00e5got av ett s\u00f6mnpiller till en sprudlande gl\u00e4djebomb.<\/p>\n
Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice beh\u00f6vts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som f\u00f6rmedlas d\u00e5 dessa medverkar \u00e4r i det n\u00e4rmast om\u00f6jlig att v\u00e4rja sig ifr\u00e5n.<\/p>\n