{"id":184318,"date":"2024-09-05T11:20:21","date_gmt":"2024-09-05T09:20:21","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=184318"},"modified":"2024-09-05T18:31:56","modified_gmt":"2024-09-05T16:31:56","slug":"geografiskt-koncentrerad-med-overraskande-diversifierat-utbud-goteborg-classic-jazz-festival-del-i","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=184318","title":{"rendered":"Geografiskt koncentrerad med \u00f6verraskande diversifierat utbud – G\u00f6teborg Jazz Festival del I"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

30\/8 – 1\/9 2024<\/p>\n\n\n\n

Jazzkvarteret Tredje L\u00e5nggatan i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Trots att undertecknad inte alls \u00e4r n\u00e5gon k\u00e4nnare av den tidiga, traditionella stil som p\u00e5 50-talet blev p\u00e5 modet under namnet revivaljazz, anlitades jag som subjektiv skribent (recensent med andra ord). Lyckligtvis expanderades den f\u00f6rv\u00e4ntade formeln i olika riktningar denna g\u00e5ng, n\u00e5got som gynnade festligheterna och breddade tilldragelsen. Inst\u00e4mmer i en av arrang\u00f6rernas slutsats att det blev en lyckad festival, med ut\u00f6vare fr\u00e5n sex l\u00e4nder p\u00e5 lika m\u00e5nga scener. Kan tyckas underligt att den f\u00f6rlagts till en helg n\u00e4r s\u00e5 otroligt mycket p\u00e5gick parallellt i staden, inte minst livemusik. Gjorde personligen avstickare till Nef, Kungstorget, Utopia och Gr\u00f6nsakstorget f\u00f6r att annan livemusik lockade. \u00c4nd\u00e5 hanns en hel del med i behaglig v\u00e4derlek bland till synes n\u00f6jda deltagare under en minst sagt intensiv helg.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Royal Garden n\u00e4r Nanna Carling Swing underh\u00e5ller<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Om jag hade r\u00e4tt information ingick n\u00e5gra av konserterna i Kulturkalasets program, lockade p\u00e5 s\u00e5 vis stora skaror av \u00e5h\u00f6rare. (Fick med egna \u00f6gon bevis p\u00e5 tillstr\u00f6mningen till framtr\u00e4danden med All In Trio feat Terese Lien Evenstad, Vier Brillen och folksamlingen n\u00e4r Nanna Carling Swing Band musicerade utomhus.) D\u00e4remot kunde noteras att somliga spelningar p\u00e5 exempelvis Auktionsverket borde lockat fler. Festivalen arrangerades av f\u00f6reningen G\u00f6teborg Classic Jazz med st\u00f6d av ett antal sponsorer. Schemal\u00e4ggaren ska harangeras f\u00f6r ett smart uppl\u00e4gg. Dels att scenerna l\u00e5g s\u00e5 n\u00e4ra varandra, dels att man genomg\u00e5ende fick flera m\u00f6jligheter att uppleva varje grupp\/ artist. Vid lunchtid p\u00e5 fredagen invigdes evenemanget med den parad som dokumenterats p\u00e5 bild ovan. Ska f\u00f6rs\u00f6ka sovra bland mina anteckningar f\u00f6r att undvika en alltf\u00f6r l\u00e5ng betraktelse.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Tributen till Billie Holiday av THILINI GULDBRAND & B\u00c4CK BROTHERS g\u00e5r r\u00e4tt in, g\u00f6r avtryck p\u00e5 intima krogen LE PUB. Kan avsl\u00f6ja att jag \u00e4r v\u00e4l f\u00f6rtrogen med kvartett och s\u00e5ngerska och h\u00f6rt programmet en g\u00e5ng tidigare. B\u00e4ck Brothers som numera best\u00e5r av David p\u00e5 klaviatur, Anders p\u00e5 altsax, Samuel Olsson p\u00e5 kontrabas samt Adam Ross bakom trummorna har f\u00f6rgyllt scener i grannskapet under decennier. Thilini sjunger med ackuratess visor, jazz, blues, folkmusik och har ett program om Janis Joplin plus ett om kvinnliga pionj\u00e4rer p\u00e5 repertoaren. Haft n\u00f6jet att recensera dem flera g\u00e5nger.<\/p>\n\n\n\n

Genom att tolka och ber\u00e4tta om en direkt igenk\u00e4nnbar unik r\u00f6st tillf\u00f6rs sv\u00e4rta. Att Holiday inte skyggade f\u00f6r den bistra verkligheten bidrog till hennes ikoniska status. Leveransen av energi g\u00e5r inte att ta miste p\u00e5 hos Thilini, som imiterar beg\u00e5vat p\u00e5 sitt vis vad som sannolikt \u00e4r en av hennes f\u00f6rebilder. Vi som ganska ofta f\u00e5tt tillg\u00e5ng till hennes vokala f\u00f6rm\u00e5ga kan skatta oss lyckliga. Dessutom umg\u00e5s hon undantagsl\u00f6st i kreativa s\u00e4llskap vilka h\u00e4r st\u00e5r f\u00f6r utf\u00f6rliga, uts\u00f6kta till\u00e4gg. Efter en innerlig, sl\u00e4pig \u00f6ppning intr\u00e4ffar f\u00f6rsta fulltr\u00e4ffen i bluesigt gungande Love Me Or Leave Me<\/em> vars text sjungs omv\u00e4xlande p\u00e5 originalspr\u00e5k och svenska. Man fokuserar p\u00e5 kompositioner framtagna i samarbete med Lester Young j\u00e4mte egna rariteter fr\u00e5n Lady Day. Tillfredsst\u00e4llande ljud om \u00e4n n\u00e5got f\u00f6r h\u00f6gt framf\u00f6r den plats som gjorts till scen i en prisv\u00e4rd krog med loft. Ofr\u00e5nkomliga hits s\u00e5som Strange Fruit <\/em>med gripande solo p\u00e5 altsax och God Bless The Child <\/em>i ett uppdaterat beat med dj\u00e4rva utvikningar, mixas i sista fasen med Billies egna l\u00e5t Left Alone<\/em>, vars l\u00e5nga intro av David B\u00e4ck och st\u00e4mman fr\u00e5n huvudpersonen f\u00e5r konserten att kulminera. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Fann ingen anledning att l\u00e4mna lokalen, \u00e4ven om JOHANNA LILLVIK & BLUES ESCAPE kunde ses p\u00e5 Utopia tidigare i \u00e5r i en underbar tillst\u00e4llning. Under cirka en timme bjuder hon och fyra stadiga m\u00e4n p\u00e5 en ytterst gedigen rhytm & blues show. Ska n\u00e4mnas att nu var ljudet snarare aningen f\u00f6r svagt d\u00e4r jag tagit plats under l\u00e5gt tak vid baren f\u00f6r att samtidigt \u00e4ta prisv\u00e4rd middag. Lillvik \u00e4r en expressiv artist med flera f\u00e4ngslande sidor. I f\u00f6rfjol recenserades komplex skiva i eget namn (3\/5), i fjol en utomordentlig tribut av F\u00f6rnuft och k\u00e4nsla feat Lillvik vilka tolkade jazzkompositioner av \u00c5ke Johansson. Blues Escape best\u00e5r av elbasisten Lars Mellqvist, pianisten \u00d6rjan Hill, \u00c5ke G\u00f6ransson p\u00e5 trummor samt Torbj\u00f6rn Stenson p\u00e5 tenorsax\/ elgitarr. <\/p>\n\n\n\n

Efter en signifikant sl\u00e4pig inledning etableras interaktionen med publiken. Johanna s\u00e4ger att de f\u00f6redrar musik fr\u00e5n f\u00f6rr, vilket m\u00e4rks ocks\u00e5 i egentillverkade l\u00e5tar. Tilltalas av call and response-teknik i souljazz av b\u00e4sta snitt. Rytmsektionen sv\u00e4nger subtilt oavbrutet medan Stenson garnerar med fraser och figurer p\u00e5 sitt bl\u00e5sinstrument respektive gitarr. \u00d6rjan Hill g\u00f6r sig g\u00e4llande i allt h\u00f6gre grad ju l\u00e4ngre konserten p\u00e5g\u00e5r, dominerar galant i en boogie-woogie till minne av Pete Johnson. H\u00e4r finns ett bejakande up tempo-stuns som ocks\u00e5 erinrar om giganten Jerry Lee Lewis. Ur ett flertal melodier utvinns \u00f6verhuvudtaget l\u00e4ckert sv\u00e4ng och Lillviks pipa har oss i sitt fasta grepp. Kanske en smula oturligt att jag valde att sitta i ett krypin, vilket gjorde att trycket fr\u00e5n musiken inte till fullo k\u00e4ndes i kroppen. H\u00f6jdpunkter? Uppfattade tyv\u00e4rr inte alla presentationer gjorda av Johanna eller Lars. Uppskattar Ray Charles-viben i l\u00e5t f\u00f6rknippad med en av Billie Holidays f\u00f6rebilder, \u00f6siga d\u00e4ngan Information Blues <\/em>(R. Milton), hur ledigt alla ingredienser samexisterar i Mr Bojangles <\/em>och som kronan p\u00e5 verket paradnumret Do I Move You? <\/em>(N. Simone). Basg\u00e5ngen, anslaget p\u00e5 digitalpianot, Tobbes riffande, G\u00f6ranssons tajming och vokala passionen tar mig i besittning.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Blev triss i konserter p\u00e5 Le Pub i och med att MAMA SHAKERS stod n\u00e4st p\u00e5 tur, vilket skulle skett tidigare. Men p\u00e5 grund av flygstrul genomf\u00f6rde de den f\u00f6rsta av tv\u00e5 konserter under festivalen cirka tv\u00e5 timmar senare \u00e4n ber\u00e4knat. Det New Orleans-influerade bandet med s\u00e4te i Paris \u00e4r tillbaka p\u00e5 allm\u00e4n beg\u00e4ran, fast nu med ny s\u00e4ttning. Kvintetten bildades 2016 av svenska Angela Strandberg som sjunger, lirar trumpet och spelar p\u00e5 tv\u00e4ttbr\u00e4da. Hon omger sig med idel m\u00e4n: Hugo Proy (klarinett), Baptiste Hec (nylonstr\u00e4ngad(?) gitarr), Gabriel Seyer (kontrabas) samt William Ohlund (banjo). Att Strandberg st\u00e5r f\u00f6r mellansnacket faller sig naturligt i denna franska omgivning. Kan meddela att jag h\u00f6rde dem som hastigast i fjol under slutskedet av paraden p\u00e5 Ystad Jazzfestival. Gruppen specialiserad p\u00e5 l\u00e5tar fr\u00e5n det glada 20-talet j\u00e4mte en anstrykning av bluegrass upptr\u00e4der med auktoritet, som ett ytterst tajt band d\u00e4r m\u00e4nnen k\u00f6rar i ett f\u00f6retr\u00e4desvis ystert mallat beat. Vi befinner oss s\u00e5ledes \u00f6verlag i jazzens f\u00f6rsta guld\u00e5lder.<\/p>\n\n\n\n

Fascinerande att f\u00f6lja hur vokala inslagen ackompanjeras, bryts upp i raffinerade instrumentala solon. Registrerar charmerande l\u00e4ttlyssnade melodier, l\u00e4tta att dras med i. I en snabb sak kliver klarinettisten fram och sjunger lead. Med tanke p\u00e5 kemin medlemmarna emellan kan man tro att kvintetten h\u00e5llit p\u00e5 betydligt l\u00e4ngre. F\u00f6rsta kr\u00f6net n\u00e5s i Mess Around, <\/em>i form av en bluesig f\u00f6rdjupning genom eggande rytm. Underfundigt sound uppst\u00e5r! Det nosas p\u00e5 countryf\u00e5ran i l\u00e5t som Hank Williams gjorde popul\u00e4r j\u00e4mte i eget original. En l\u00e5gm\u00e4ld blues i maklig takt utvecklas till en av konsertens mest givande stunder. Man tvingas kasta om i l\u00e5tlistan n\u00e4r en banjostr\u00e4ng g\u00e5r av, men sedan blir det till slut desto mer \u00e5ka av i When The Banjo Played Everybody\u00b4s Walking Away<\/em>. Som avrundning sjungs och spelas energiskt om zombies. Finns egentligen inget att anm\u00e4rka p\u00e5. Sammanfattningsvis \u00e5 ena sidan en kul konsert med ett mycket duktigt g\u00e4ng, \u00e5 andra sidan en aning enahanda i l\u00e4ngden f\u00f6r otr\u00e4nade \u00f6ron. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

\u00c5terv\u00e4nder p\u00e5 kv\u00e4llen efter att ha varit p\u00e5 Nef och upplevt en fusionfest med Jojje Wadenius och Cleo-bandet. Hinner i god tid till andra set av Stockholm Swing All Stars vars senaste skivor jag recenserat. Har h\u00f6rt stj\u00e4rnorna live minst tre g\u00e5nger tidigare. H\u00e4rom\u00e5ret firades en 20-\u00e5rig karri\u00e4r. Frontande bl\u00e5ssektion inneh\u00e5ller Fredrik Lindborg p\u00e5 fr\u00e4mst tenorsax, Klas Lindquist p\u00e5 altsax och klarinett, Karl Olandersson p\u00e5 trumpet och s\u00e5ng samt Dicken Hedrenius p\u00e5 trombon. Bakom dem huserar deras \u00e5lderman G\u00f6ran Lind med sin slap bass teknik, batteristen Mattias Puttonen och pianisten Dabiel Tilling.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Bandnamnet f\u00f6rpliktigar. Det r\u00e5der dock ingen som helst tvekan att de v\u00e4lekiperade herrarna lever upp beteckningen. Minst tre av bl\u00e5sarna driver framg\u00e5ngsrikt egna projekt och Tilling m\u00e4rks frekvent i h\u00f6gkvalitativa sammanhang. Ska inte f\u00f6rdjupa mig mer i imponerande meriter, b\u00f6r d\u00e4remot p\u00e5pekas att den p\u00e5 samma g\u00e5ng seri\u00f6sa som leklystna konstellationen dessutom beh\u00e4rskar det mer avancerade bopp-idiomet. Inst\u00e4mmer i Lindquists omd\u00f6me (tr\u00e4ffade honom p\u00e5 jam efter\u00e5t), att man agerat avslappnat, vilket resulterade i en synnerligen njutbar stund i oklanderligt ljud.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lyser av spelgl\u00e4dje hos rutinerade gentlem\u00e4n av vilka bl\u00e5ssektionen bl\u00e4ndar p\u00e5 sedvanligt maner. Alla ges plats i framkant, n\u00e5gra i st\u00f6rre utstr\u00e4ckning \u00e4n andra. Mattias Puttonens p\u00e5verkan p\u00e5 deras sofistikerade sound b\u00f6r s\u00e4rskilt framh\u00e5llas, dennes man\u00f6vrar och solo \u00e4r en upparbetad attraktion i sig. Vad ur anteckningar ska tas med? G\u00f6r det enkelt f\u00f6r mig, listar en handfull h\u00f6jdpunkter. Hur trumpeten l\u00f6sg\u00f6r sig efter originellt intro till A Night In Tunisia. <\/em>varp\u00e5 tenorsaxen tar vid. Stardust <\/em>i arr av Dicken Hedrenius som liksom drar benen efter sig f\u00f6rf\u00f6r, accentuerat av Tillings k\u00e4nsla anslag. Individuella skickligheten \u00e4r hisnande! Vidare Lindborgs inspirerade utflykt i vad som liknar en rumba, Count Basie-stuket i ett outro, Lindquists lyriska h\u00e5llna spel p\u00e5 klarinett i vackra molltoner, Tuxedo Junction <\/em>med feature av G\u00f6ran Lind, hur solisterna gl\u00e4nser i kvickfotade Cherokee<\/em> och en fantastiskt polerad version av Ain\u00b4t Misbehavin\u00b4 <\/em>som leder tanken till klassiska Smokerings. Ekvilibristerna avslutar med en av Ellingtons mest \u00e4lskade up tempo-melodier. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl (bild fr\u00e5n konserten i Royal Garden senare samma dag)<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Under l\u00f6rdagen blir f\u00f6rsta anhalt Contrast Public House. Ser \u00e5terigen ett kollektiv jag tidigare recenserat live och sett i Ljungskile. Har dessutom h\u00f6rt s\u00e5ngerskan gl\u00e4nsa live ett par g\u00e5nger med storband, beatbaserad trio och med ackompanjemang fr\u00e5n pianist. Talar om SWEET LITTLE ANGELS & JOHANNA HJORT vilka fiskar i bluesens och soulens mest n\u00e4ringsrika hav av sv\u00e4ngig och innerlig musik. H\u00e4vdar efter\u00e5t till dem att man uppvisat synnerligen god dagsform. Samtliga tar sig instinktivt till samma pulserande eldorado. V\u00e5gar man sig p\u00e5 att generalisera kan fastsl\u00e5s att vi f\u00e5r kvintessensen av beat och ballader framodlat mestadels av svarta musikskapare.<\/p>\n\n\n\n

Sweet Little Angels best\u00e5r av p\u00e5 V\u00e4stkusten v\u00e4lk\u00e4nda musiker med m\u00e5nga uppdrag p\u00e5 sina cv:n. Medlemmarna heter Dan Helgesen (hammondorgel), Tobias Grim (gitarr), Tobe Stensson (tenorsax), Mats Boogh (elbas) samt Tomas Olsson (trummor) och i blickf\u00e5nget finns s\u00e5ngf\u00e5geln Johanna Hjort. Under cirka en trekvart avverkas ett knippe \u00f6siga alster samt ett par innerliga ballader. Till tong\u00e5ngar vi k\u00e4nner igen adderas v\u00e4l valda rariteter.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

\u00c5tr\u00e5v\u00e4rd ton anges omg\u00e5ende genom en fartfylld Let The Good Times Roll. <\/em>”Kul att man inf\u00f6rlivat bluesakter i festivalen” kommenterar Hjort som sjunger med enorm kraft utan att tappa fokus. Beundransv\u00e4rd inlevelse i texterna! F\u00e4ngslande d\u00e4nga kryddas med avancerade taktbyten och en vibrerande spiritual skvallrar om bandets kompetens j\u00e4mte s\u00e5ngerskans standard, fogas samman till en av konsertens klimax.<\/p>\n\n\n\n

Utan att p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt te sig f\u00f6ruts\u00e4gbara reagerar vi mottagare direkt p\u00e5 vad som f\u00f6rmedlas. Rytmsektions h\u00e4ng och tajming f\u00f6rtj\u00e4nar ber\u00f6m medan de tre melodileverant\u00f6rerna inspirerat \u00e4gnar sig \u00e5t att brodera ut gungande, alternativt djuplodande teman. Ett anm\u00e4rkningsv\u00e4rt p\u00e5kopplat band (f\u00f6rvisso ingen \u00f6verraskning) triumferar i Dr. Feelgood, <\/em>s\u00e4llan spelade Mercy Mercy Mercy <\/em>av Joe Zawinul fr\u00e5n 1966, i en instrumental shuffle d\u00e4r h\u00e4rliga solon fyller ut temat samt i flera andra l\u00e5tar jag saknar titel p\u00e5. I samspelet med varandra och interaktionen med karismatisk huvudrollsinnehavares st\u00e4mband, tar man sig upp p\u00e5 extatiska h\u00f6jder. Ingen tvekan om att Johanna Hjort & Sweet Little Angels k\u00e4nde sig hemma p\u00e5 en Classic Jazz Festival. Publiken involveras p\u00e5 slutet i ett oemotst\u00e5ndligt, repetitivt fyrverkeri av riff.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

30\/8 – 1\/9 2024 Jazzkvarteret Tredje L\u00e5nggatan i G\u00f6teborg Trots att undertecknad inte alls \u00e4r n\u00e5gon k\u00e4nnare av den tidiga, traditionella stil som p\u00e5 50-talet blev p\u00e5 modet under namnet revivaljazz, anlitades jag som subjektiv skribent (recensent med andra ord). Lyckligtvis expanderades den f\u00f6rv\u00e4ntade formeln i olika riktningar denna g\u00e5ng, n\u00e5got som gynnade festligheterna och […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":["post-184318","post","type-post","status-publish","format-standard","category-musik","category-recension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184318","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=184318"}],"version-history":[{"count":30,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184318\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":184369,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/184318\/revisions\/184369"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=184318"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=184318"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=184318"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}