![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/08\/unnamed-6-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Crow
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 30 augusti 2024
\nRegi Rupert Sanders<\/p>\n
Det \u00e4r n\u00e5got djupt ironiskt i att The Crow verkar fullkomligt f\u00f6r\u00e4lskad i n\u00e5gon sorts fr\u00e5nst\u00f6tande svart s\u00f6rja som st\u00e4ndigt \u00e5terkommer i scen efter scen. F\u00f6r att tvingas bevittna Rupert Sanders senaste film \u00e4r detsamma som att stirra ned i en tunna fylld med kolsvart tj\u00e4ra. Detta \u00e4r ett sk\u00e5llhett inferno av fullkomlig dynga.<\/p>\n
Att m\u00e5nga k\u00e4nt ett stort m\u00e5tt skepsis inf\u00f6r filmens premi\u00e4r har inte heller varit obefogat. Rupert Sanders har st\u00e5r bakom \u201dfilmer\u201d som alla tycks sakna en k\u00e4llare, \u00e4n mindre en botten. Med malande skr\u00e4p som Ghost In The Shell med Scarlett Johansson samt Snow White And The Huntsman i bagaget \u00e4r de flesta urs\u00e4ktade f\u00f6r att tvivla p\u00e5 f\u00f6rhand. Men ingen, absolut ingen kunde f\u00f6rutsp\u00e5 den totala filmiska domedag som m\u00e5las upp framf\u00f6r en likblek publik under tv\u00e5 ohyggliga timmar.<\/p>\n
Det s\u00e4gs att den b\u00e4sta sortens smicker \u00e4r imitation – eller som \u00e4r fallet d\u00e5 talangfulla m\u00e4nniskor best\u00e4mmer sig f\u00f6r att kopiera n\u00e5gon annan, inspiration. Sanders dr\u00f6m om att bli en visuell auteur \u00e4r uppenbara, titelsekvensen \u00e4r det mest skaml\u00f6sa plagiatet av David Finchers Millenium-film The Girl With The Dragon Tattoo. Finchers st\u00e4mningsfulla estetik verkar vara n\u00e5got Sanders \u00e4r villig att s\u00e4lja sin stj\u00e4l f\u00f6r. Hela The Crow f\u00f6rs\u00f6ker efterapa det sylvassa fotot och gr\u00f6ntonade filtret som alltid gjort Seven-regiss\u00f6rens tumavtryck identifierbart. Dock kvittar det om det finns likheter – r\u00e4ttare sagt rena visuella st\u00f6lder fr\u00e5n valfri Fincher film, Sanders saknar all form av kunskap eller fingertoppsk\u00e4nsla f\u00f6r hur en okul\u00e4rt attraktiv film skall uppn\u00e5s. Ist\u00e4llet f\u00f6r att framst\u00e5 stils\u00e4ker liknar The Crow en sjaskig musikvideo f\u00f6r den s\u00e4msta sortens h\u00e5rdrocksband. Kompositionen \u00e4r anstr\u00e4ngd och oinspirerad, kamera\u00e5kningarna hoppl\u00f6st tr\u00f6tta och ljuss\u00e4ttningen s\u00e5 pass ful att magen g\u00f6r b\u00e5de en och annan v\u00e4ndning.<\/p>\n
Att The Crow \u00e4r s\u00e5 estetiskt bankrutt blir \u00e4n v\u00e4rre d\u00e5 adaptionen fr\u00e5n 1994 av Alex Pryas besitter en ytterst unik och st\u00e4mningsfull design, f\u00f6rvisso \u00f6verdriven men \u00e5tminstone minnesv\u00e4rd med gotisk arkitektur och makal\u00f6st smutsiga bakgator. Men om nu utseendet inte lockar fram n\u00e5gra gl\u00e4djerop kanske det g\u00e5r b\u00e4ttre vad g\u00e4ller att ber\u00e4tta sj\u00e4lva historien d\u00e4r tematiken \u00e4r f\u00f6rankrad i k\u00e4rlek, h\u00e4ngivenhet och h\u00e4mnd. Men Rupert Sanders har lyckats immunisera sig sj\u00e4lv och sin film fr\u00e5n \u2019\u2019tjafs\u2019\u2019 som kvalitet, kunskap eller f\u00f6rst\u00e5nd. Ber\u00e4ttartekniken som demonstreras h\u00e4r g\u00e5r bortom det bedr\u00f6vliga och in i det rent bisarra. Den i grund och botten rudiment\u00e4ra sagan om evig k\u00e4rlek f\u00f6rmedlas med en isande inkompetens, strukturen som anv\u00e4nds \u00e4r r\u00f6rig, f\u00f6rvirrande och s\u00f6vande tr\u00e5kig. D\u00e4r Proyas film m\u00e5 vara djupt problematisk har den i alla fall en uppenbar passion, n\u00e5got som gjorde filmens enkla h\u00e4mndresa engagerande.<\/p>\n
Till skillnad mot Proyas \u00f6nskar Sanders att l\u00e4gga en st\u00f6rre emfas p\u00e5 sj\u00e4lva k\u00e4rlekshistorien och ge oss en djupare insikt i sj\u00e4lva f\u00f6rh\u00e5llandet, n\u00e5got som endast var flyktigt f\u00f6rekommande 1994. Men vad tj\u00e4nar det till d\u00e5 sk\u00e5despelet, som \u00e4r menat att f\u00f6rankra detta, inte ens kan konkurrera med en improviserad skolpj\u00e4s. Efter att ha sk\u00e4mt ut sig sj\u00e4lv i Boy Kills World \u00e4r Bill Skarsg\u00e5rd tillbaka med ytterligare en rolltolkning d\u00e4r han lyckas g\u00f6ra sig sj\u00e4lv och sk\u00e5despelaryrket till \u00e5tl\u00f6je. Han agerar stelt, desperat och helt utan inlevelse, det \u00e4r som att stirra p\u00e5 en robot som tilldelats direktiv den inte f\u00f6rst\u00e5r. Men han \u00e4r i alla fall inte ensam d\u00e5 skutan sjunker, den makal\u00f6st usla FKA twigs, k\u00e4nd f\u00f6r sina \u2019\u2019extraordin\u00e4ra\u2019\u2019 rollinsatser i sina egna musikvideos, har gjort ett ypperligt jobb vad g\u00e4ller att f\u00f6rs\u00e4kra sig om en plats p\u00e5 \u00e5rslistan f\u00f6r s\u00e4mst presenterade akt\u00f6r. Kemin mellan dessa tv\u00e5 \u00e4r inget annat \u00e4n radioaktiv, och d\u00e5 filmen f\u00e5r den eminenta id\u00e9n att introducera tidernas minst erotiska sexscen tvingas alla i publiken att snabbt s\u00f6ka sig mot n\u00f6dutg\u00e5ngen f\u00f6r att f\u00f6rskona \u00f6gon, \u00f6ron och sj\u00e4len fr\u00e5n tortyren.<\/p>\n
Tyv\u00e4rr tar el\u00e4ndet inte slut h\u00e4r, i ett patetiskt f\u00f6rs\u00f6ka att framst\u00e5 vass, v\u00e5gad och uppk\u00e4ftig injicerar Rupert Sanders tonvis med forcerade svordomar och melodramatisk dialog som endast kan ses som en frontalattack p\u00e5 publikens mentala h\u00e4lsa. Att kalla det patetiskt vore alltf\u00f6r gener\u00f6st. Slutligen servars ett par v\u00e5ldsamma – men helt ointressanta, actionscener vars brutalitet kvittar d\u00e5 koreografin och k\u00e4nslan f\u00f6r tempo \u00e4r obefintlig. Att det krossas skallar och avr\u00e4ttningar f\u00f6rekommer med samma frekvens som d\u00e5 Kristian Tyrann var i livet, har ingen verkan d\u00e5 det \u00e4r filmen som \u00e4r huvudl\u00f6s, inte de stympade fienderna.<\/p>\n
The Crow \u00e4r inte den titul\u00e4ra hotfulla f\u00e5geln utan en enorm kalkon som vacklar fram. Detta \u00e4r n\u00e4rmast f\u00f6rundransv\u00e4rt uselt och tvekl\u00f6st bland det s\u00e4msta som kan upplevas p\u00e5 bio idag.<\/p>\n