![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/08\/bikeriders.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Bikeriders
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 23 augusti 2024
\nRegi Jeff Nichols<\/p>\n
The Bikeriders vill signalera n\u00e5got farligt, v\u00e5gat och hj\u00e4rtligt. Det \u00e4r – p\u00e5 ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod d\u00e5 naivitet, uppror och h\u00e4mningsl\u00f6shet stod p\u00e5 dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som g\u00f6r motorcykeln till ett s\u00e5dant potent verktyg, b\u00e5de som fordon och som poetisk metafor f\u00f6r f\u00f6r frihet och v\u00e5ghalsighet.<\/p>\n
Men allt det d\u00e4r \u00e4r bara att f\u00f6rgl\u00f6mma d\u00e5 regiss\u00f6ren Jeff Nichols tar sig an \u00e4mnet.
\nThe Bikeriders m\u00e5 bjuda p\u00e5 motorcyklar och l\u00e4derjackor i \u00f6verfl\u00f6d, men slutresultatet \u00e4r bland det mest h\u00e5gl\u00f6sa och tafatta som kan upplevas p\u00e5 en biograf.<\/p>\n
Att slutresultatet \u00e4r av s\u00e5dan erbarmlig karakt\u00e4r \u00e4r dock inte sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 d\u00e5 vi ser till Nichols CV. Att g\u00f6ra slarvsylta av potentiellt bra ber\u00e4ttelser \u00e4r n\u00e4rmast en av regiss\u00f6rens expertiser, se till den hoppl\u00f6st identitetsl\u00f6sa Loving, som ber\u00f6rde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella r\u00e4tten f\u00f6r svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelg\u00e4ng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara \u00e4n mer uddl\u00f6st \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r f\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande.<\/p>\n
Det mest anm\u00e4rkningsv\u00e4rda med The Bikeriders \u00e4r avsaknaden av n\u00e5gon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken \u00e4r att ber\u00e4tta en saga om v\u00e4nskap och hur ett gemensamt intresse gradvis f\u00f6rvandlas till ett okontrollerbart monster d\u00e4r v\u00e5ld, maktbeg\u00e4r och paranoia kapsejsar hela skutan. Men d\u00e5 Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, f\u00f6rs\u00f6ker \u00f6vertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen \u00e4r densamma som d\u00e5 n\u00e5gon ber\u00e4ttar att den \u00f6verfulla l\u00e4genhetsfestens enda toalett har f\u00e5tt totalt stopp.<\/p>\n
The Bikeriders \u00e4r s\u00e5 pass livl\u00f6s att det n\u00e4stan \u00e4r om\u00f6jligt att inte str\u00e4cka sig efter telefonen och sl\u00e5 ett akut samtal till larmcentralen. S\u00e4ttet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla k\u00e5rar, det \u00e4r som att befinna sig i ett b\u00e5rhus. Personregin p\u00e5minner om den som George A. Romero nyttjade f\u00f6r att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som \u00e4r t\u00e4nkta att utg\u00f6ra filmens pulserande hj\u00e4rta, skapar samma sensuella och passionerade energi som tv\u00e5 v\u00e5ta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer forts\u00e4tter att bjuda p\u00e5 ett sk\u00e5despel som befinner sig n\u00e5gonstans mellan det amat\u00f6rm\u00e4ssiga och det rent skrattretande. Denna g\u00e5ng har hon utrustat sig sj\u00e4lv med en f\u00f6rkastligt gn\u00e4llig amerikansk accent som sk\u00e4r i trumhinnorna. \u00d6verlag verkar inte en enda akt\u00f6r ta filmen p\u00e5 allvar, ist\u00e4llet liknar \u00e5b\u00e4ket en lektimme p\u00e5 dagis d\u00e4r alla \u00e4r fria att g\u00f6ra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som best\u00e4mt sig f\u00f6r att visa sina absolut s\u00e4msta sidor som sk\u00e5despelare, vilket inneb\u00e4r tonvis med grymtande och bisarra r\u00f6stl\u00e4gen som ger skr\u00e4ckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framst\u00e5 som en bortklippt Saturday Night Live sketch, d\u00e4r alla spelar \u00f6ver och d\u00e4r absolut ingenting \u00e4r p\u00e5 allvar.<\/p>\n
Inte ens d\u00e5 filmen f\u00f6rs\u00f6ker att sl\u00e4ppa loss emotionellt blir resultatet n\u00e5got annat \u00e4n en likgiltig axelryckning. Alla f\u00f6rs\u00f6k till n\u00e5got som helst engagemang \u00e4r bortom patetiska.
\nVisuellt \u00e4r filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalit\u00e9er. Ett motbjudande platt och identitetsl\u00f6st foto omger allting och misslyckas kapitalt med att s\u00e4lja in 60-talet d\u00e5 kameravinklar – och \u00e5kningar \u00e4r alltf\u00f6r anakronistiska.<\/p>\n
The Bikeriders m\u00e5 ha ambitioner att fl\u00f6rta med det farliga och v\u00e5gade, men slutresultatet \u00e4r hoppl\u00f6st tr\u00e5kigt. Ist\u00e4llet f\u00f6r en frustande motorcykel, redo att ta \u00f6ver motorv\u00e4gen, f\u00e5r vi en unken gammal flakmoppe vars tv\u00e5taktsmotor osar och stinker.<\/p>\n