![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/08\/unnamed-2-5.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Little Girl Blue
\nRegi Mona Achache
\nBetyg 4
\nBiopremi\u00e4r 23 augusti 2024<\/p>\n
Vad l\u00e4mnar egentligen en moder som tar sitt eget liv efter sig? Trauma, sorg, ett pussel att l\u00e4gga i ett f\u00f6rs\u00f6k till f\u00f6rst\u00e5else – och i Carole Achaches fall \u00e4ven massvis utav l\u00e5dor med fotografier, ljudinspelningar och dagboksanteckningar. Den franska f\u00f6rfattaren hade n\u00e4mligen ett helt liv i dessa olika medium f\u00f6r olika b\u00f6cker och diverse efterforskningar som hon l\u00e4t g\u00e5 vidare till dottern, \u00e4ven hon f\u00f6rfattare men \u00e4ven filmregiss\u00f6r, Mona – som allts\u00e5 st\u00e5r bakom denna spelade dokument\u00e4r.<\/p>\n
In kommer n\u00e4mligen sk\u00e5despelaren Marion Cotillard, som n\u00e4r filmen premi\u00e4rvisades vid filmfestivalen i Cannes f\u00f6rra \u00e5ret blev den f\u00f6rsta sk\u00e5despelaren att nomineras till den b\u00e4sta efter att ha spelat i en dokument\u00e4r. Men n\u00e4r hon byter om, tar av sig sina kl\u00e4der och tr\u00e4r i sig Caroles egna, \u00e4r det trots allt inte l\u00e4ngre Marion vi ser framf\u00f6r oss. F\u00f6rvandlingen \u00e4r total och absolut. Mona f\u00f6rs\u00f6ker \u00e5teruppliva sin mamma f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka f\u00f6rst\u00e5, och Marion blir mediumet som tar oss n\u00e4rmare den andra sidan. Men allt \u00e4r f\u00f6rst\u00e5s inte hennes f\u00f6rtj\u00e4nst, utan mycket ligger s\u00e5klart i materialet i l\u00e5dorna som efterl\u00e4mnats henne. Vi st\u00e4lls inf\u00f6r fotografier, men ocks\u00e5 ljudinspelningar d\u00e4r Marion \u00e5terigen agerar k\u00f6ttslig ande vars r\u00f6sten f\u00e4rdas igenom – snarare \u00e4n spelar henne.<\/p>\n
I vackra infall speglar fotografier snabbt hennes moder, d\u00e4r vi i blixtnedslag f\u00e4rdas mellan nu och d\u00e5, och likheten \u00e4r sl\u00e5ende. Men det \u00e4r inte bara personen som portr\u00e4tteras, utan den tidsandan hon levde i. Parisiskt 1960-tal med politisk turbulens och konstn\u00e4rlig spr\u00e4ngkraft gestaltas v\u00e4l i tillbakablickar och fotografier f\u00f6r att b\u00e4ttre f\u00f6rst\u00e5 varifr\u00e5n hennes moder kom, hur hon levde och t\u00e4nkte. Hon tr\u00e4ffade visst flera m\u00e4n som hette Jean, varav alla tycks ha p\u00e5verkat henne negativt, som den intellektuella f\u00f6rfattaren Jean Genet som tycks bli en ing\u00e5ng i hennes f\u00f6rfall.<\/p>\n
Det finns dock inga enkla svar, ingenting \u00f6vertydligt att peka p\u00e5 och beskylla, varken f\u00f6r v\u00e5r regiss\u00f6r eller oss betraktare. Hur hon levde, val hon gjorde, moraliska dilemman hon tog st\u00e4llning till, f\u00f6rs\u00f6ker aldrig anv\u00e4ndas som pekpinnar eller facit, utan snarare m\u00e5la upp en nyanserad bild d\u00e4r best\u00e5ndsdelar snarare blir delar av pusslet snarare \u00e4n presenterad som den f\u00e4rdiga bilden.<\/p>\n
En vacker bild av stranden b\u00e5de inleder och avrundar filmen. Det \u00e4r vackert poetiskt, liksom det mesta d\u00e4remellan. Marion \u00e4r sk\u00f6r i sin gestaltning av kvinnan som inte l\u00e4ngre finns – p\u00e5 eget bev\u00e5g. Hanterar rollen lika m\u00e4sterligt som n\u00e5gon annan hon gjort. Kanske \u00e4nnu k\u00e4nslosammare med tanke p\u00e5 hur n\u00e4ra verkligheten den ligger. Ljudinspelningarna och fotografierna sm\u00e4lter samman i hennes rollprestation och det blir sv\u00e5rt att skilja dem \u00e5t. Orsakar n\u00e4stan chock n\u00e4r de st\u00e4ngs av mitt i och skillnaden mellan nu och d\u00e5 sk\u00e4rs upp tydligt. Det \u00e4r ett gott betyg f\u00f6r hur engagerande den \u00e4r – b\u00e5de ber\u00e4ttarm\u00e4ssigt och k\u00e4nslom\u00e4ssigt. Att den inte riktigt landar i n\u00e5got tydligt svar, varken f\u00f6r dottern eller oss tittare, l\u00e4mnar oss bara engagerade \u00e4ven efter filmens slut.<\/p>\n