{"id":183550,"date":"2024-08-16T22:47:07","date_gmt":"2024-08-16T20:47:07","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=183550"},"modified":"2024-08-17T15:26:40","modified_gmt":"2024-08-17T13:26:40","slug":"ystad-sweden-jazz-festival-2024-del-ii-forvaltare-och-fornyare","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=183550","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazz festival 2024 (del II) – F\u00f6rvaltare och f\u00f6rnyare"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

31\/7 – 4\/8 <\/p>\n\n\n\n

Ystad med omnejd<\/p>\n\n\n\n

Konstn\u00e4rlige ledaren f\u00f6r YSJF planerar ut\u00f6ver inhopp in tv\u00e5 egna konserter i det schema han \u00e4r med om att pussla ihop. En av dem d\u00f6ptes av praktiska orsaker till FACE TO FACE. P\u00e5 flyglar uppst\u00e4llda sidledes mot respektive instrument sitter JAN LUNDGREN & LARS JANSSON. Upprinnelsen kan h\u00e4rledas till en speciell tilldragelse utan min n\u00e4rvaro, d\u00e5 Lundgren framg\u00e5ngsrikt konserterade med sin mentor Bengt Hallberg (hade gl\u00e4djen att h\u00f6ra min namne vid tv\u00e5 andra tillf\u00e4llen under hans comeback sista \u00e5ren). Initiativet gav blodad tand. D\u00e4rf\u00f6r ville han para ihop sig med en annan storhet, ocks\u00e5 en melodiker. Vi f\u00e5r veta att Danmarks f\u00f6rsta professor i jazz gett Lundgren en privatlektion, vilket med tanke p\u00e5 en \u00e5ldersskillnad p\u00e5 femton \u00e5r k\u00e4nns logiskt. Lustigt nog fick den renommerade pianisten ligga p\u00e5 f\u00f6r att Jan skulle l\u00e5ta hans trio f\u00e5 spela p\u00e5 YSJF (skedde till publikens jubel 2019), trots att trion rest exempelvis till Japan minst 23 (!) g\u00e5nger. <\/p>\n\n\n\n

Utan konkurrens torde pianisterna vara de tangentmagiker jag live h\u00f6rt flest g\u00e5nger senaste tio \u00e5ren, om jag bortser fr\u00e5n n\u00e5gra boende i G\u00f6teborg s\u00e5som David B\u00e4ck, Simon Westman och Stefan Wingefors. Den yngre boende i s\u00f6dra Sverige g\u00e4star d\u00e5 och d\u00e5 G\u00f6teborg med omnejd och den \u00e4n mer rutinerade bosatt i Bohusl\u00e4n spelar ofta i G\u00f6teborgstrakten. Har faktiskt h\u00f6rt honom i tv\u00e5 program solo d\u00e4r musicerande interfolierades av k\u00e5serande kring komponerande respektive story telling. Fast fr\u00e4msta sk\u00e4let till att deras spelningar frekventerats mest, beror p\u00e5 Jans \u00e5tagande p\u00e5 YSJF och att jag i Lars fall under flera \u00e5r orkade pendla till Jazzveckan i Ljungskile och leverera recensioner. I f\u00f6rfjol tilldelades han Kungliga Musikaliska Akademins stora pris f\u00f6r jazz. Dubbelpiano-eventet recenserades i uppskattande ordalag av Jan Olsson f\u00f6r JAZZ\/ OJ, vilket sannolikt samtliga i den fullsatta teatern h\u00f6ll med om. Ska n\u00e4mnas att konserten arrangerades till minne av Bo L\u00f6nnerblad, en av festivalens grundare som var en genuin gl\u00e4djespridare. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Valet av repertoar har avg\u00f6rande inverkan p\u00e5 utfallet. G\u00e4ller ju att klangerna fr\u00e5n tv\u00e5 flyglar tillfredsst\u00e4ller fler \u00e4n jazzpianofantaster. Virtuosa avl\u00f6sningar och lyriskt vackra harmonier kompletteras av antydan till uppt\u00e5g, kanske som en liten blinkning till Victor Borge. Inledningen blir raffinerad, lekfull men samtidigt med ett v\u00e4rdigt vemod. Egna omsorgsfullt valda original mixas med andras melodier. M\u00e4rks sannerligen att de stormtrivs i varandras musikaliska s\u00e4llskap. Efter ett knippe omv\u00e4xlande l\u00e5tar signerade Jan – blues med \u00e4ndrade ackord, \u00f6msint ballad samt Grandma Dancing On The Table – <\/em>f\u00e5r vi nyskriven ballad av Lars. Duon \u00e4r otroligt koordinerad, vilket uppmuntrar dem till att g\u00f6ra diverse utvikningar. F\u00f6r mig som icke-musiker kan det l\u00e5ta som att den ene st\u00e5r f\u00f6r tema och den andre f\u00f6r till\u00e4gg. Blixtsnabbt turas man om att ta t\u00e4ten. Att synkade duon inkluderat Monks signifikanta tonspr\u00e5k f\u00f6rv\u00e5nar inte. Hans angen\u00e4mt udda alster f\u00e5r oss att le.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter infallsrik ungdomskomposition i calypso-stil fr\u00e5n Jans sida och Lars Foggy Day<\/em>, \u00f6verges utan f\u00f6rvarning respektive pianopall. Undrar f\u00f6r ett par sekunder vad som h\u00e4nder, visar sig att m\u00e4nnen byter flygel. F\u00f6runderlig flow uppst\u00e5r vid nystarten! Konsertens kontinuerliga ”call and response”-dialog f\u00f6rsigg\u00e5r med noter, n\u00f6dv\u00e4ndig livboj f\u00f6r att avancerade konstruktioner inte ska riskera att r\u00e4mna. Avslutningsvis fyra ytterligare toppar: Lars ljuvliga hit Marionette<\/em> som adapterades p\u00e5 andra sidan Atlanten, h\u00e4rligt avsp\u00e4nd bluesig sekvens, Ljungskilebons senaste l\u00e5t med str\u00e5k av ragtime till\u00e4gnad avundsjuk grabb (barnbarn) samt det mycket gripande extranumret Farv\u00e4l<\/em> signerat Jan, vars Pelle Er\u00f6vraren-doftande melodi styr tankarna mot bortg\u00e5ngne festivalgrundaren.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Vid lunchtid spelar nybildade MATHIAS HEISE & ACTION 4\u00b4S p\u00e5 Saltsj\u00f6bad. De tillh\u00f6r skaran bl\u00e4ndande genre\u00f6verskridare. Kvartetten leds av en komposit\u00f6r, arrang\u00f6r och keyboardist som vunnit v\u00e4rldsm\u00e4sterskap i kromatiskt munspel (jazz), sl\u00e4ppt fem album p\u00e5 kvintett och lirat med DR Big Band. Ingen sansad bed\u00f6mare kan s\u00e5ledes tvivla p\u00e5 dennes kapacitet. Heise omger sig med den i New York bosatte landsmannen Rasmus S\u00f6rensen p\u00e5 klaviaturer, eruptive Anton Eger bakom trumsetet samt Conor Chaplin p\u00e5 elbas, rekryterad fr\u00e5n Irland. Frontande prisade 30-\u00e5ring var ett nytt namn f\u00f6r mig liksom stabile basisten med meriterande samarbeten i bagaget (Billy Cobham, Bobo Stenson etc. ). S\u00f6rensen som ing\u00e5tt i flera internationella samarbeten har h\u00f6rts p\u00e5 skiva och ett par g\u00e5nger p\u00e5 Utopia i G\u00f6teborg, medan den tekniskt hisnande norsk-svenske rytml\u00e4ggaren (tr\u00e4ffade honom efter gig i v\u00e5ras) h\u00e4nf\u00f6rt mig med Marius Neset och Phronesis. <\/p>\n\n\n\n

Rycks med av sp\u00e4nnande v\u00e4xlingar med explosiv energi i en konsert vars virtuosa fusion ofta dominerar. Vi skulle kunna ha uppmanats att h\u00e5lla i v\u00e5ra imagin\u00e4ra hattar n\u00e4r korsdrag uppst\u00e5r. Vill dock h\u00e4vda att kompositionerna, en syssla f\u00f6rdelade p\u00e5 flera, sammantaget inte h\u00e5ller samma h\u00f6ga niv\u00e5 som deras str\u00e5lande samspel. S\u00e5lunda n\u00e5got blek kvalitet emellan\u00e5t. Framtr\u00e4dandet kickas ig\u00e5ng \u00e4ventyrligt genom mycket elektronik, raka beats och tassande groove. Tar inte l\u00e5ng stund innan det st\u00e5r ”fenomenal rytmsektion” i mina anteckningar. Efter tio minuter intr\u00e4ffar Egers f\u00f6rsta h\u00e4pnadsv\u00e4ckande crescendo-markering. Satsningen fr\u00e5n kvartetten \u00e4r hundraprocentig n\u00e4r vi tas med genom snirkliga passager.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Heise presenterar musiken och meddelar titlar. Vi h\u00f6r Brit-pop stuk i Never Not <\/em>d\u00e4r Heise enbart trakterar keyboard som f\u00f6ljs upp med Sugar Used <\/em>och Rough Patch <\/em>(om jag uppfattar r\u00e4tt). Noterar ibland v\u00e4gvinnande kontraster, till exempel ett v\u00e4lkommet stilbrott med vacker ballad featuring munspel och rhodes. Dr\u00f6mmeland <\/em>av S\u00f6rensen \u00e4r en tjusigt genomarbetad komposition, n\u00e4stan raka motsatsen till Smoothie<\/em> d\u00e4r samtliga vr\u00e4ker p\u00e5 maximalt, fast kaos skickligt undviks. Rafflande n\u00e4r kvartetten virvlar iv\u00e4g, exponerar sina f\u00e4rdigheter. Heise ber\u00e4ttar att f\u00f6rsta l\u00e5t som skrevs f\u00f6r bandet d\u00f6pts till Ecclectic Horizon<\/em> och att den inneh\u00e5ller features fr\u00e5n samtliga. Gl\u00e4ds \u00e5t fet bas i introt fr\u00e5n en elbasist som i \u00f6vrigt diskret ger f\u00f6red\u00f6mlig stadga. Lyckan som sprids p\u00e5 scen n\u00e4r det ageras unisont i ekvilibrismens tecken g\u00e5r otvetydigt fram. Tyv\u00e4rr saknas stundtals en sj\u00e4lfull dimension. Ska p\u00e5pekas att ljudet \u00e4r oklanderligt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Trots de reservationer som framskymtat bjuds p\u00e5 en stark slutdel. Publiken i den halvfyllda lokalen serveras ett komplext alster delvis baserat p\u00e5 endast tv\u00e5 toner, l\u00f6pningar p\u00e5 flygeln som i min bok renderar i guldstj\u00e4rna, anm\u00e4rkningsv\u00e4rda effekter kopplade till munspelet, fullkomligt briljant duell mellan en extremt p\u00e5slagen Eger och den magnifike bandledaren, riffig l\u00e5t framf\u00f6rd i raffinerad skepnad, inte minst n\u00e4r volymen tas ner. Blev st\u00e5ende ovationer varvid ett underbart sprudlande groove tar vid i extranumret. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Rubriken f\u00f6r konserten p\u00e5 Saltsj\u00f6bad med KARL OLANDERSSON KVARTETT lyder ”Swedish Trumpet Star”, vilket inte g\u00e5r att inv\u00e4nda mot. Recenserade hans kvartett s\u00e5 sent som i vintras och dessutom skrivit uppskattande om trumpetarens tre senaste album i eget namn (tv\u00e5 av texterna l\u00e4nkas till p\u00e5 Olanderssons Wikipedia-sida). Frilansaren med en dryg tjugo\u00e5rig karri\u00e4r i ryggen i storband (ocks\u00e5 eget storband), tv-orkestrar och diverse vitala konstellationer (Trinity, Beat Funktion mm.), bildade 2017 sin dr\u00f6mkvartett vars medlemmar f\u00f6rutom honom sj\u00e4lv p\u00e5 svindlande bl\u00e5s och komposition, best\u00e5r av pianisten Magnus Hjorth, batteristen Daniel Fredriksson samt greppandes kontrabasen Martin Sj\u00f6stedt.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande tillh\u00f6r samtliga landets \u00e4dlaste klick av jazzmusiker, anlitas i en m\u00e4ngd f\u00f6rstklassiga sammanhang. Sj\u00f6stedt ( i lika h\u00f6g grad pianist och arrang\u00f6r) och Hjorth driver egna grupper. Har f\u00f6r l\u00e4nge sedan tappat r\u00e4kningen p\u00e5 hur m\u00e5nga jag h\u00f6rt herrarna live och i inspelad form senaste femton \u00e5ren. Med tanke p\u00e5 konstn\u00e4rliga niv\u00e5n och hur tillg\u00e4nglig musiken de lirar tillsammans \u00e4r, m\u00e5ste det betecknas som synnerligen or\u00e4ttvist att Olandersson ska beh\u00f6va teve-gig i anonyma orkestrar f\u00f6r sin f\u00f6rs\u00f6rjning. Ber\u00f6mde dem efter\u00e5t genom att s\u00e4tta in deras f\u00f6rm\u00e5ga i en kontext: Hade valfri l\u00e5t med Karl Olandersson kvartett ing\u00e5tt i det st\u00e5ende inslag (upph\u00f6rde f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan) i JAZZ\/ Orkesterjournalen, d\u00e4r en musiker likt ett blindtest fick gissa vad som spelas upp j\u00e4mte att agera smakdomare, tror jag att det skulle jublas \u00e5t kvartetten som sannolikt skulle misstas f\u00f6r en full\u00e4ndad produktion fr\u00e5n Blue Note. I sommar inbj\u00f6ds Olandersson till Jazzradion i P2 som en av en handfull personer med uppdraget att v\u00e4lja favoritmusik plus ge inblickar i egna karri\u00e4ren. Intressant lyssning!<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Till denna konsert hade trumset och flygel skiftat plats. Omg\u00e5ende konstateras hur ledigt man r\u00f6r sig emellan en swingorienterad stil och avancerad bopp samt att akustiken \u00e4r top notch fr\u00e5n Pawel Lucki. Kristallklart fylligt ljud omsluter! Vidare m\u00e4rks efter ett par l\u00e5tar att dagsformen \u00e4r ypperlig. Karl ger oss titlar och annan v\u00e4sentlig info, ber\u00e4ttar att fj\u00e4rde skivan precis spelats in. Att uteslutande f\u00f6rlita sig p\u00e5 original av bandledaren \u00e4r generellt sett att betrakta som ett v\u00e5gspel. Lyckligtvis besitter musikanten med fabul\u00f6s tonbildning en h\u00e4pnadsv\u00e4ckande talang, en till synes aldrig sinande \u00e5dra. Och han \u00e4r en fena p\u00e5 att variera sitt uttryck. Som extranummer g\u00f6rs ett undantag, i form av ett \u00f6rh\u00e4nge signerat Louis Armstrong, med enast\u00e5ende tajming d\u00e5 drivna instrumentalister s\u00f6ml\u00f6st kuggar i varandra. F\u00f6rvisso tillh\u00f6r inte komposit\u00f6ren och hans kvartett kategorin musikaliska f\u00f6rnyare. Men det ska INTE ligga dem till last. Vad de f\u00f6retar sig h\u00e5ller v\u00e4rldsklass. Njuter i fulla drag! Samtliga \u00e4r ”on fire”, med en lyskraft inspirerad av att det \u00e4r tio g\u00e5nger fler som lyssnar p\u00e5 flotta Saltsj\u00f6bad \u00e4n i Lerum.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Inte enkelt att lista h\u00f6jdpunkter. Blir euforisk av For Them All <\/em>vars betagande ballad upphovsmannen till\u00e4gnat sina barn. H\u00e4nf\u00f6rs av hur melodimakare och rytmsektion helhj\u00e4rtat satsar i blocket med nya Hurry Up And Wait <\/em>och sn\u00e4rtiga Flu. <\/em>Smeksamt framskridande titelsp\u00e5r fr\u00e5n Simple As That <\/em>g\u00f6r susen, kryddas med skickligt basfeature. Rycks med av intrikat sekvens d\u00e4r Fredriksson backar upp delikata l\u00f6pningar fr\u00e5n Hjorth. Potenta Go Ahead <\/em>drar fram som en boppig virvelvind, oemotst\u00e5ndlig energi i den st\u00e4nkaren. K\u00e4nsliga anslaget p\u00e5 flygeln i Sentimental. <\/em>Den coolt bluesiga touchen i Let\u00b4s Get Happy <\/em>inte att f\u00f6rgl\u00f6mma. Och i f\u00f6rgrunden kretsar f\u00f6rst\u00e5s trumpetarens fraser, hans otroliga register.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

TRIO CIRCLE framtr\u00e4der i intim f\u00f6rmiddagskonsert p\u00e5 en ny scen, n\u00e4mligen i en lummig tr\u00e4dg\u00e5rd ett par stenkast fr\u00e5n stortorget. Svenska trion som existerat i fem \u00e5r skivdebuterade med ett verk skribenten \u00e4r f\u00f6rtrogen med eftersom jag recenserade det f\u00f6r JAZZ\/ OJ f\u00f6r ett par \u00e5r sedan. Formationen vars stil, \u00e5tminstone i inspelad form, uppvisar frijazziga tendenser, best\u00e5r av Magnus D\u00f6lerud p\u00e5 tenorsax, Hans Backenroth p\u00e5 kontrabas samt bakom trumsetet Oscar Johansson Werre.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4r du intresserad av jazz utg\u00e5r jag fr\u00e5n att du k\u00e4nner till Backenroth, en institution inom genren och n\u00e5gon som regelbundet synts p\u00e5 scener p\u00e5 YSJF och sedan flera \u00e5r \u00e4r huvudansvarig f\u00f6r jazzprogrammet p\u00e5 Skansen. Han tillh\u00f6r de musiker jag sett och lyssnat till mest de senaste tio \u00e5ren, en f\u00f6rm\u00e5n. D\u00f6leruds debut i eget namn daterar sig till 2018 och han \u00e4r framf\u00f6r allt en profil i ett par renommerade storband jag h\u00f6rt live och p\u00e5 skiva. Skrev positivt om en gl\u00f6dhet konsert han genomf\u00f6rde f\u00f6r ett par \u00e5r sedan p\u00e5 Unity. Oscar Johansson Werre har h\u00f6rts i exempelvis Mainland Jazz Collective. S\u00e4ttningen p\u00e5minner om banbrytande, intensiva plattor med Ornette Coleman f\u00f6r cirka sextio \u00e5r sedan. Ett n\u00e4rliggande exempel idag \u00e4r Thomas J\u00e4derlund Amazing Trio. Bed\u00f6mer det som att Trio Circle genom att undvika att utmana med vilda attacker, delvis anpassat sitt sound till en ovan publik. Under den dryga timme konserten p\u00e5g\u00e5r i behaglig v\u00e4derlek f\u00e5r man plats med elva kompositioner, varav tre original av D\u00f6lerud.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Vi f\u00e5r v\u00e5rt lystm\u00e4te av nakna, sammanh\u00e5llande och bitvis utforskande tong\u00e5ngar fr\u00e5n en trio ytterst tillfreds med varandras s\u00e4llskap. Finner inledningen spirituellt pr\u00e4glad \u00e1 la Coltrane \u00f6ver sjungande bas och spel med vispar. Senare i programmet framf\u00f6rs ocks\u00e5 dennes Mr Day.<\/em> I hans komposition \u00f6kar intensiteten, deras bl\u00e5sare blir eldigare n\u00e4r han stretchar. Fyra f\u00f6rsta l\u00e5tarna signerade D\u00f6lerud med undantag av Miles-kompositionen Nardis, <\/em>drar in \u00e5h\u00f6rarna i musikens pulserande energi. Duktige melodileverant\u00f6ren p\u00e5 tenor l\u00e4mnar klokt nog utrymme \u00e5t rytmsektionen. Uppskattar Backenroths soloinpass och Johansson Werres fills. B\u00e5da ger sofistikerat underst\u00f6d till D\u00f6leruds fascinerande formuleringar i teman. J\u00e4mf\u00f6rt med skivan tycks mig genomg\u00e5ende en mer diskret roll ha tilldelats trions yngsta medlem, medan den oerh\u00f6rt produktive basist vars musicerande jag l\u00e4rt k\u00e4nna desto oftare huserar i framkant. N\u00e4rvaron de utstr\u00e5lar i sina f\u00f6rehavanden \u00e4r en s\u00e4rskild plusfaktor. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ballader beh\u00e4rskas galant, vilket bevisas med emfas i en fulltr\u00e4ff som If You Colud See Me Now <\/em>(T. Dameron) och det tjusiga extranumret Smile<\/em>, ursprungligen skapat av Chaplin. Soundet stegras vid ett par tillf\u00e4llen. I Monk-komposition kommer ett f\u00f6rsta feature fr\u00e5n trummis och en suggestiv dramatik inf\u00f6rlivas. I en dansant d\u00e4nga av Cole Porter blir det \u00e5ka av. D\u00f6lerud ”h\u00e4ver” ur sig snabba fraser och vi f\u00e5r en sekvens liknande walking bass och p\u00e5drivande, smattrande rytmer fr\u00e5n batterist. Vidare passar samspelta trion p\u00e5 att hylla Palle Danielsson, en f\u00f6rebild f\u00f6r instrumentkollegan Backenroth, genom att framf\u00f6ra hans innerliga och intrikata Siri<\/em> (till\u00e4gnad en k\u00e4r katt). Aprop\u00e5 svenska jazzmusiker stora i utlandet inkluderas ocks\u00e5 Evelyn <\/em>av Rolf Ericson. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Till kategorin nya bekantskaper s\u00e4llar sig J.D HIVE vilka var sist ut p\u00e5 scen p\u00e5 Saltsj\u00f6bad. Kvartetten fr\u00e5n \u00d6sterrike leds av den klassiskt skolade violinisten Johannes Dickbauer, presenterad som en av Europas ledande p\u00e5 sitt instrument. \u00d6vriga medlemmar \u00e4r Sebastian Schneider p\u00e5 piano, Andr\u00e1s D\u00e9s av ungersk h\u00e4rkomst bakom trummorna samt Andreas Waelti fr\u00e5n Schweiz p\u00e5 elbas. I J.D Hive sm\u00e4lts diverse influenser samman av komposit\u00f6ren Dickbaue. Gruppen antog sin skepnad f\u00f6r fyra \u00e5r sedan efter en t\u00e4vling i jazzviolin och deras premi\u00e4rspelning i Sverige lanseras med samma uttryck som debutalbumet f\u00e5tt heta, det vill s\u00e4ga ”Isn\u00b4t Dinner Lovely Tonight”.<\/p>\n\n\n\n

Sympatiske str\u00e5kmusikern f\u00f6rklarar kontinuerligt titlar och sina tankar kring musiken, n\u00e4mner att han g\u00e4stat YSJF i ett program med Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Bortsett fr\u00e5n f\u00f6rekomsten av elbas kan soundet liknas vid en akustisk variant av intrikat fusion. M\u00f6jligen mots\u00e4gelsefullt, men har du kunskap om Jean Luc Ponty och Didier Lockwood hamnar du i r\u00e4tt centrifug. Live l\u00e5ter de s\u00e5 expressiva och infallsrika med vindlande \u00f6verg\u00e5ngar, att man kan misst\u00e4nka att samma l\u00e5tar i studio \u00e4r blekare. Vi upplyses om att utbildningen i musikhistoria ibland avspeglas i komponerandet, genom mycket noter och finesser som kontrapunkt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I omg\u00e5ngar matchas bandledarens enast\u00e5ende teknik av \u00f6vriga p\u00e5 scen. Det \u00e4r v\u00e4ldans tajt, fast en lekfull frihet tycks r\u00e5da. Rytmsektionens precision ska framh\u00e5llas, liksom trumslagarens tajming. I l\u00e4ngden uppst\u00e5r dock \u00e5 ena sidan\/ \u00e5 andra sidan impulser. Noterar verkningsfulla kontraster. Ackord p\u00e5 flygeln integreras snyggt i deras stundtals \u00f6verlastade melodier. Sp\u00e4nnande konstruktioner vilka drar in mig i ett fantasifullt universum f\u00f6rsvinner ibland. D\u00e5 passerar ist\u00e4llet sjok f\u00f6rbi eftersom de inte f\u00f6rm\u00e5r g\u00f6ra avtryck. Kanske borde J.D Hive komplettera repertoaren med att repa in l\u00e5tar med substans fr\u00e5n andra h\u00e5ll. Att Dickbauer har ett f\u00f6rflutet i en str\u00e5kkvartett fr\u00e5n Wien, som gjorde sensation genom att tolka Mahavishnu Orchestra, visar uppenbart var han har sina r\u00f6tter. Men som komponist ter han sig oj\u00e4mn. <\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r man glidit bort f\u00f6r mig ett tag \u00e5terv\u00e4nder gruppen lyckligtvis med en slagkraftig slutdel. Roas av en slingrande sak i udda takter och m\u00e5ngfasetterade v\u00e4ndningar. Sista ordinarie alster utm\u00e4rks av ett kul groove och finalen utvecklas perfekt till rent publikfrieri f\u00f6r att i extranummer sl\u00e5 om till kontemplativ ballad med intro p\u00e5 pizzicato. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

MEZZOFORTE fr\u00e5n Island borde egentligen ha varit med i min stj\u00e4rnbestr\u00f6dda YSJF del I. Fusion-veteranerna \u00e4r sedan decennier (bildades 1977) etablerade i det \u00f6versta skiktet av jazzfunk som lutar \u00e5t en mer slickad stil. Med fj\u00e4rde skivan kom internationella genombrottet fem \u00e5r senare och man blev f\u00f6rsta band fr\u00e5n Island att sl\u00e5 igenom internationellt. Vi f\u00e5r veta att bokare i Sverige var sv\u00e5rfl\u00f6rtade, lossnade efter millennieskiftet.<\/p>\n\n\n\n

De ing\u00e5r som f\u00f6rsta akt i ett 15-\u00e5rs firande p\u00e5 sl\u00e4nten framf\u00f6r slottet Charlottenlund ungef\u00e4r en mil fr\u00e5n Ystad. I denna I denna upplaga sk\u00e5das de tre originalmedlemmarna Eyrhor Gunnarsson p\u00e5 keyboars, Johan Asmundsson p\u00e5 elbas, gitarristen Fredrik Karlsson, Benedikt Brynleifsson bakom trummorna, samt en utifr\u00e5n kommande bl\u00e5ssektion best\u00e5ende av Jonas Wall (tr\u00e4ffade honom p\u00e5 sent jam kv\u00e4llen f\u00f6re) fr\u00e5n Nils Landgren Funk Unit och en vikarie fr\u00e5n Slovenien p\u00e5 trumpet som premi\u00e4rspelar. St\u00f6rsta bekymret inledningsvis \u00e4r inte fr\u00e5nvaron av horder av dedikerade fans, utan att de drabbas av tv\u00e5 rej\u00e4la regnskurar. Mest synd \u00e4r det f\u00f6rst\u00e5s om den tappra publik som dykt upp. F\u00f6rsta l\u00e5ten beh\u00f6ver tas om p\u00e5 grund av tekniska problem.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Mig veterligen har jag inte h\u00f6rt dem live tidigare, bandet som sl\u00e4ppt fjorton plattor, turnerat i s\u00e5v\u00e4l Asien som Europa och ing\u00e5tt flera fruktbara samarbeten. Ogynnsamma v\u00e4dret medf\u00f6r att jag inte har oavbrutet fokus p\u00e5 Mezzoforte. Anteckningar avsl\u00f6jar \u00e4nd\u00e5 att jag ans\u00e5g \u00f6ppningen vara supertajt, att det sv\u00e4ngde g\u00f6tt. Man g\u00e5r ut kraftfullt f\u00f6r att f\u00e5nga in publiken, v\u00e4xlar d\u00e4refter i tillbakalutad man\u00f6ver. Emellan\u00e5t lyfter inte musiken, blir f\u00f6r anonymt f\u00f6r att f\u00e5 f\u00e4ste. De f\u00e5r mig uppm\u00e4rksam igen genom en finst\u00e4md ballad utan bl\u00e5s, Crystal Rain <\/em>med feature fr\u00e5n Karlsson p\u00e5 halvakustisk nylonstr\u00e4ngad gitarr. L\u00e4ckert vibrato!<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6rmodar att en slags hitparad levereras. Om n\u00e5gon hade tvivlat kommer som extranummer ett medley fr\u00e5n den gyllene eran, en funkig vibe med beteckningen ”blast from the past”. Excellente trumpetaren visar framf\u00f6tterna. Och dessf\u00f6rinnan smeks medh\u00e5rs i calypso-stil med deras megahit Garden Party, <\/em>accentuerad av publikens handklapp j\u00e4mte trummisens uppseendev\u00e4ckande tajming. Det \u00e4r smart att variera volymen och graden av attack. Men sammantaget g\u00e5r det inte att komma runt att Mezzoforte till och fr\u00e5n var p\u00e5 gr\u00e4nsen till tr\u00e5kiga, en halv besvikelse. De var att d\u00f6ma av detta framtr\u00e4dande inte riktigt min bag helt enkelt. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

31\/7 – 4\/8 Ystad med omnejd Konstn\u00e4rlige ledaren f\u00f6r YSJF planerar ut\u00f6ver inhopp in tv\u00e5 egna konserter i det schema han \u00e4r med om att pussla ihop. En av dem d\u00f6ptes av praktiska orsaker till FACE TO FACE. P\u00e5 flyglar uppst\u00e4llda sidledes mot respektive instrument sitter JAN LUNDGREN & LARS JANSSON. Upprinnelsen kan h\u00e4rledas till […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-183550","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/183550","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=183550"}],"version-history":[{"count":39,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/183550\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":183673,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/183550\/revisions\/183673"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=183550"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=183550"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=183550"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}