![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/08\/substance.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Substance
\nRegi Coralie Fargeat
\nBetyg 5
\nVisas under Way Out West, ordin\u00e4r biopremi\u00e4r 18 September 2024<\/p>\n
I sin l\u00e5ngfilmsdebut Revenge v\u00e4grade manusf\u00f6rfattaren och regiss\u00f6ren Coralie Fargeat att st\u00e5ngas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med \u00e4nnu st\u00f6rre stils\u00e4kerhet och unikum – f\u00f6r vilket hon prisades f\u00f6r b\u00e4sta manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i v\u00e5ras. V\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nt, kan jag nu konstatera.<\/p>\n
Inledningsvis f\u00e5r vi se en Hollywood Walk of Fame-stj\u00e4rna l\u00e4ggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut m\u00e4sterlig \u00e5terkomst) \u00e4ra, varav dess liv fr\u00e5n fans som fotas med den till snabb f\u00f6r\u00e5ldring som gestaltas \u00f6ver m\u00e4nniskor som g\u00e5r \u00f6ver den \u00f6ver l\u00e5ng tid – och f\u00f6rfallet i hennes karri\u00e4r n\u00e4r ingen l\u00e4ngre bryr sig om den utan mest bara spiller mat \u00f6ver den. Det \u00e4r ett v\u00e4ldigt snyggt s\u00e4tt att gestalta en karri\u00e4r i dalande och en fallande stj\u00e4rna utan att visa en enda bild fr\u00e5n hennes faktiska ut\u00f6vande. Men trots att detta \u00e4r en skr\u00e4ckfilm \u00e4r den ocks\u00e5 v\u00e4ldigt rolig, utan att f\u00f6rs\u00f6ka vara det genom billiga sk\u00e4mt, vilket snabbt visar sig n\u00e4r en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tv\u00e4tta h\u00e4nderna g\u00e5r ut till aff\u00e4rslunch och \u00e4ter skaldjur med bara h\u00e4nderna. N\u00e4rbilderna p\u00e5 munnen och maten som mosas d\u00e4ri \u00e4r lika \u00e4ckliga som skrattretande. Det \u00e4r sv\u00e5rt att beskriva utan m\u00e5ste upplevas. Vilket st\u00e4mmer r\u00e4tt bra med resten utav filmen ocks\u00e5 faktiskt.<\/p>\n
F\u00f6r att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stj\u00e4rna i fritt fall \u00e4r n\u00e4r hennes billboard-reklam tas ned – vilket f\u00e5ngar Elisabeths uppm\u00e4rksamhet till den grad att hon r\u00e5kar ut f\u00f6r en bilolycka. P\u00e5 sjukhuset introduceras hon d\u00e4refter inf\u00f6r \u201dThe Substance\u201d vilket leder till det \u201dalla kvinnor vill ha\u201d (ytterligare en konvention regiss\u00f6ren leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon f\u00e5r inte detta sj\u00e4lv, utan f\u00e5r f\u00f6da fram en yngre version av sig sj\u00e4lv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket f\u00f6rst verkar som en v\u00e4ldigt bra id\u00e9 men senare, s\u00e5klart, ska visa sig inte vara det. F\u00f6r hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?<\/p>\n
Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av f\u00f6ryngringen utan hela samh\u00e4llets, och mer konkret i detta fallet underh\u00e5llningsbranschens. F\u00f6r n\u00e4r Elisabeth blir \u201df\u00f6r gammal\u201d och kastas \u00e5t sidan blir hon ist\u00e4llet utbytt mot Sue som blir uppskattad f\u00f6r sin fasta rumpa, l\u00e5r, br\u00f6st och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon sj\u00e4lv likas\u00e5. S\u00e5 till den grad att hon ofta bryter mot de regler och \u00f6verenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots tv\u00e5 olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppm\u00e4rksamheten och sj\u00e4lvs\u00e4kerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket f\u00f6rst inte f\u00e5r n\u00e5gra konsekvenser – i alla fall inte f\u00f6r henne sj\u00e4lv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det \u00e4r en l\u00e5g kostnad f\u00f6r henne n\u00e4r karri\u00e4ren stiger snabbt.<\/p>\n
Vad som b\u00f6rjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion f\u00f6r att lyfta den specifika situationen \u00e5teranv\u00e4nds senare och f\u00e5r helt annan slagkraftighet n\u00e4r det sl\u00e5s in mot huvudkarakt\u00e4rerna, och i f\u00f6rl\u00e4ngningen tittaren, och fullst\u00e4ndigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna \u00e5ker av och \u00e5tervinningen, b\u00e5de den kroppsliga och spirituella, blir blodig och v\u00e5ldsam. Vilket b\u00e5de skrattas \u00e5t och l\u00e4mnar mig med vid\u00f6ppen mun. Filmen g\u00e5r ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat f\u00f6rest\u00e4lla mig. Vilket \u00e4r ett v\u00e4ldigt gott betyg s\u00e5klart. Och trots sin extremitet g\u00e5r den inte att v\u00e4rja sig mot utan bara fullst\u00e4ndigt kapitulera inf\u00f6r. Speciellt n\u00e4r Sue f\u00f6rst hyllas f\u00f6r sin talang och sk\u00f6nhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig st\u00e5 under konsekvenserna trots allt. Sluttampen \u00e4r s\u00e5 extrem och blodig att jag b\u00e5de h\u00e4pnas och skrattar \u00e5t det. Vilket f\u00e5ngar filmen till punkt. Och f\u00f6r att perfekt ringa in temat om \u00e5tervinning avslutas d\u00f6den p\u00e5 samma stj\u00e4rna vi b\u00f6rjade p\u00e5. Vilket \u00e4r liksom resten av filmen briljant skrivande – och utf\u00f6rande. Hela filmen \u00e4r en modern body horror masterpiece utan dess like.<\/p>\n