![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/07\/image001-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Kinds of Kindness
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 28 juni 2024
\nRegi Yorgos Lanthimos<\/p>\n
Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som tv\u00e5 av de absoluta b\u00e4sta filmupplevelserna de senaste \u00e5ren, fanns det en viss skepsis fr\u00e5n undertecknad att g\u00f6ra ett s\u00e5 tidigt \u00e5terbes\u00f6k p\u00e5 biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att n\u00e4stan ett halvt \u00e5r passerat. D\u00e4rf\u00f6r tycktes ytterligare ett projekt s\u00e5 pass n\u00e4ra inp\u00e5 n\u00e4rmast f\u00f6rhastat – n\u00e4stintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, f\u00f6r \u00e4ven om Kinds Of Kindness inte n\u00e5r upp till samma stratosf\u00e4r som Lanthimos tidigare projekt s\u00e5 \u00e4r det fortfarande ett stycke imponerade film.<\/p>\n
Ett antal regiss\u00f6rer som g\u00e4rna skrivs in i historieb\u00f6cker och facklitteratur har n\u00e4ra till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats d\u00e4r det fullkomligt absurda, vulg\u00e4ra och ytterst tveksamma m\u00f6ts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss m\u00e5n Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i m\u00e5ngt och mycket ses som en tangent f\u00f6r detta diaboliska vansinne. Alltifr\u00e5n det bisarra bildspr\u00e5ket till det \u00e4n mer oh\u00e4mmade inneh\u00e5llet \u00f6nskar skapa en surrealism och dr\u00f6mv\u00e4rld som hanterar dramatik med stort allvar men ocks\u00e5 inneh\u00e5ller kolsvart ironi och humor.<\/p>\n
D\u00e4r f\u00f6reg\u00e5ende tv\u00e5 projekt k\u00e4nts som syskon med ytterst s\u00e4reget utseende och minst lika distinkt ber\u00e4ttande, p\u00e5minner Kinds Of Kindness snarare om de tillf\u00e4llen d\u00e5 m\u00e4sterregiss\u00f6rer \u00f6nskar att skapa en sorts filmisk ess\u00e4 d\u00e4r inspirationsk\u00e4llorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos \u00e4r f\u00f6rvisso ingen fr\u00e4mling till – aningen, mer naturtrogna och d\u00e4mpade projekt vad g\u00e4ller det utseende- och inneh\u00e5llsm\u00e4ssiga, men aldrig tidigare har v\u00f6rdnaden f\u00f6r David Lynch och Stanley Kubrik varit s\u00e5h\u00e4r pass p\u00e5taglig. I m\u00e5ngt och mycket k\u00e4nns hela filmen som en sorts spirituell uppf\u00f6ljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan sp\u00e4nning, h\u00e5rda livs\u00f6den och rena skr\u00e4ckmoment.<\/p>\n
Kinds Of Kindness b\u00e4r p\u00e5 ett ohyggligt obehag, det s\u00e4tt Lanthimos bygger sp\u00e4nning och l\u00e5ter vardagliga milj\u00f6er k\u00e4nnas som skr\u00e4ckkabinett \u00e4r som h\u00e4mtat ur The Shining. Det finns ett l\u00e5ngsamt krypande och fantastiskt p\u00e5tr\u00e4ngande s\u00e4tt som filmen avancerar. Att l\u00e5ta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk milj\u00f6 bidrar till denna effektiva k\u00e4nsla av olust, detta d\u00e5 Lanthimos fortfarande har n\u00e4ra till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.<\/p>\n
Filmens inledning som p\u00e5minner om en snillrik thriller, \u00e4r s\u00e5 pass intensiv och fascinerande att det \u00e4nnu en g\u00e5ng verkar som om att vi har n\u00e5got extraordin\u00e4rt att v\u00e4nta. Men hur skickligt det \u00e4n m\u00e5 vara d\u00e5 det kommer till utf\u00f6randet s\u00e5 finns det ett \u00f6verh\u00e4ngande problem som inte g\u00e5r att undg\u00e5. I ett f\u00f6rs\u00f6k att t\u00e4nja p\u00e5 de strukturella gr\u00e4nserna och maximera sina sk\u00e5despelare till fullo v\u00e4ljer Lanthimos denna g\u00e5ng att inte bara g\u00f6ra en – utan tre filmer i en. Vad vi f\u00e5r \u00e4r tre separata ber\u00e4ttelser med \u00f6vergripande tematik, med olika karakt\u00e4rer som spelas av samma akt\u00f6rer. Det hela \u00e4r ytterst v\u00e5gat men l\u00e5ngtifr\u00e5n lika lyckat som man kunde hoppats. D\u00e4r den f\u00f6rsta episoden \u00e4r snillrik b\u00f6rjar filmen att tappa orken d\u00e5 den tr\u00e4der in i sin mellanakt och tvingas att nollst\u00e4lla precis allt. F\u00f6rutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom f\u00f6nstret blir det tydligt att Lanthimos och hans f\u00f6rfattarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt f\u00f6r mycket. F\u00f6rvisso f\u00e5r vi tre episoder som alla ber\u00e4ttar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karakt\u00e4rer och \u00f6vergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.<\/p>\n
Jesse Plemons som g\u00e5tt fr\u00e5n klarhet till klarhet \u00e4r fullkomligt lysande i filmens f\u00f6rsta del men trampar mest vatten i de andra tv\u00e5. Sedan har vi Emma Stone, en sk\u00e5despelare som endast kan j\u00e4mf\u00f6ras med sig sj\u00e4lv och som skulle kunna f\u00e5 en text av Horace Engdahl att framst\u00e5 dr\u00e4glig. Efter att ha kn\u00e4ckt ryggraden p\u00e5 alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things \u00e4r f\u00f6rv\u00e4ntningarna enorma, men det material Stone f\u00e5r att jobba med h\u00e4r \u00e4r p\u00e5 sin h\u00f6jd dugligt. Det k\u00e4nns som ett sl\u00f6seri med resurser att nyttja en sk\u00e5despelare av denna magnitud till karakt\u00e4rer som mestadels \u00e4r platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter fr\u00e5n Poor Things.<\/p>\n
Filmens ohyggliga speltid p\u00e5 n\u00e4stan tre timmar g\u00f6r det inte heller mycket l\u00e4ttare d\u00e5 de sista tv\u00e5 segmenten k\u00e4nns utdragna och l\u00e5ngt ifr\u00e5n s\u00e5 tighta som de skulle beh\u00f6va vara. Men \u00e4ven en Yorgos Lanthimos-film med stora brister \u00e4r en upplevelse av oerh\u00f6rt h\u00f6g klass. Det g\u00e5r inte att undkomma det faktum att vi har att g\u00f6ra med en regiss\u00f6r som besitter en ber\u00e4ttarteknik som endast kan st\u00e4mplas som genialisk, d\u00e5 kan man ha \u00f6verseende med en och annan sk\u00f6nhetsfl\u00e4ck.<\/p>\n