![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/05\/KOTPOTA_1SHT_DIGITAL_sRGB_KA_NOA_V4.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Kingdom of the Planet of the Apes
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 8 maj 2024
\nRegi Wes Ball<\/p>\n
Efter \u00e5tta filmer – d\u00e5 vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen fr\u00e5n 2001, \u00e4r Apornas Planet en filmserie med s\u00e4llsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla g\u00e5nger. F\u00f6rutom originalet fr\u00e5n 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerh\u00f6rda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 v\u00e4lkomnade en klart j\u00e4mnare och mer p\u00e5litlig kvalitet. Framf\u00f6rallt innebar filmerna en otrolig m\u00f6jlighet f\u00f6r den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karakt\u00e4r, apledaren Caesar.<\/p>\n
Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en forts\u00e4ttning on\u00f6dig och ointressant. Och d\u00e5 en forts\u00e4ttning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade r\u00e4tt. Matt Reeves – som regisserade de tv\u00e5 f\u00f6reg\u00e5ende filmerna, hade l\u00e4mnat f\u00f6r att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma f\u00f6r Serkis. Dessa tv\u00e5 nyckelfigurer har ist\u00e4llet bara figurerat som tillf\u00e4lliga konsulter. Den aktuella regiss\u00f6ren Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menl\u00f6sa Maze Runner-trilogin.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/05\/KPA-TP2-0014-300x126.jpg\")
Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes \u00e4r genomg\u00e5ende lysande. \u00c4ven om den inte slussar in n\u00e5gra st\u00f6rre innovationer eller f\u00f6r\u00e4ndringar f\u00f6rst\u00e5r Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin s\u00e5 pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att st\u00f6dja sig emot – inte bara narrativt, utan ocks\u00e5 visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillg\u00e5ng f\u00f6r Ball. Ist\u00e4llet f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka skapa en egen identitet som filmmakare kan han ist\u00e4llet fokusera p\u00e5 att expandera och bevara det som visat sig vara s\u00e5 framg\u00e5ngsrikt. Samtidigt \u00e4r det inte tal om n\u00e5gon hj\u00e4rnd\u00f6d repetition, ist\u00e4llet v\u00e4ljer Ball och de tre manusf\u00f6rfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta ber\u00e4ttelsen m\u00e5nga hundra \u00e5r in i framtiden men \u00e4nd\u00e5 bibeh\u00e5lla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt l\u00e4nkar ihop filmen med det som varit.<\/p>\n
Genom att flytta ber\u00e4ttelsen fram\u00e5t lyckas projektet sl\u00e5 sig fritt ifr\u00e5n alltf\u00f6r m\u00e5nga j\u00e4mf\u00f6relser, ist\u00e4llet inleds ett nytt kapitel som f\u00f6r ber\u00e4ttelsen vidare mot nya och oerh\u00f6rt sp\u00e4nnande m\u00f6jligheter. Precis som f\u00f6rr f\u00e5r vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, d\u00e4r Owen Teague st\u00e5r i centrum som den unge men beslutsamme Noa.<\/p>\n
Som brukligt anv\u00e4nds h\u00e4pnadsv\u00e4ckande teknologi f\u00f6r att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet \u00e4n ett antal av de sk\u00e5despelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 \u00e4r nu \u00e4n mer bl\u00e4ndande, s\u00e4ttet p\u00e4ls och hud renderas \u00e4r otroligt. I en tid d\u00e5 det blivit det nya svarta att avsky s\u00e5 kallad CGI \u00e4r detta exemplet p\u00e5 hur makal\u00f6s tekniken kan vara i r\u00e4tt h\u00e4nder. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det g\u00e4ller framf\u00f6rallt de scener d\u00e5 ett multum digitala karakt\u00e4rer f\u00f6rekommer, men detta \u00e4r en fullkomligt trivial kritik med tanke p\u00e5 m\u00e4ngden digitala bilder och hur h\u00f6g klass de h\u00e5ller.<\/p>\n
Men Kingdom Of The Planet Of The Apes \u00e4r mer \u00e4n bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns h\u00e4r en solid och klassisk \u00e4ventyrsfilm som mycket v\u00e4l utnyttjar sin speltid p\u00e5 n\u00e4stan 150 minuter. Just \u00e4ventyrsaspekten har betydligt mer emfas \u00e4n actionsegmenten, \u00e4ven om det givetvis finns gott om pulsh\u00f6jande sekvenser. I grund och botten \u00e4r detta en film med en klassisk ber\u00e4ttarstruktur, d\u00e4r en l\u00e5ng fysisk resa g\u00e5r hand i hand med en emotionell d\u00e4r huvudpersonen genomg\u00e5r en oerh\u00f6rd f\u00f6r\u00e4ndring. Denna sorts \u00e4ventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och f\u00e5tt st\u00e5 \u00e5t sidan f\u00f6r renodlad action d\u00e4r v\u00e5ldet och koreografin g\u00e5r f\u00f6re f\u00f6rundran att se fantastiska platser. D\u00e4rf\u00f6r p\u00e5minner filmen ocks\u00e5 v\u00e4ldigt mycket om den ursprungliga filmen fr\u00e5n 1968, framf\u00f6rallt eftersom Ball introducerar en mer mysteri\u00f6s aspekt. F\u00f6r d\u00e4r Caesar-trilogin hade en given slutdestination och f\u00e5 m\u00f6jligheter att skapa mystik, lyckas Ball att \u00e5terinf\u00f6ra en marginell g\u00e5tfullhet d\u00e4r publiken f\u00f6rblir intresserad av vad som kan t\u00e4nkas v\u00e4nta bakom n\u00e4sta h\u00f6rn.<\/p>\n
Det enda genuina klagom\u00e5let \u00e4r att filmen har en aningen stapplande start som k\u00e4nns on\u00f6digt trevande och stel. I \u00f6vrigt finns det inte inte mycket att inv\u00e4nda emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes \u00e4r ett sublimt \u00e4ventyr som visar att den n\u00e4stan sextio \u00e5r gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.<\/p>\n