![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/04\/image001-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Challengers
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 26 april 2024
\nRegi Luca Guadagino<\/p>\n
Luca Guadagino har en l\u00e5ng karri\u00e4r bakom sig med en rad filmer som b\u00e5de blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom f\u00f6rst 2017 med Call Me By Your Name. Den r\u00e5a romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett fr\u00e5n undertecknad, med storm och sk\u00f6t Timoth\u00e9e Chalamet till himmelen som en av nutidens mest popul\u00e4ra filmstj\u00e4rnor.<\/p>\n
Guadagino sj\u00e4lv fick ocks\u00e5 helt andra m\u00f6jligheter och kapitaliserade genast med att g\u00f6ra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart n\u00f6dstopp i den d\u00e5 upp\u00e5tg\u00e5ende karri\u00e4ren. F\u00f6r \u00e4ven om det fanns gott om chockmoment och ekon fr\u00e5n originalfilmen, var Suspiria \u00e5rg\u00e5ng 2018 rent dravel som – f\u00f6rutom stilfulla visuella egenskaper, inte var v\u00e4rd n\u00e5gons uppm\u00e4rksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre g\u00e5tt fr\u00e5n klarhet till klarhet har Guadagino ist\u00e4llet slirat runt med filmer som – tematiskt och genrem\u00e4ssigt, spretat \u00e5t alla h\u00e5ll och kanter. D\u00e4ribland en dokument\u00e4r om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men n\u00e4r nu den om\u00e5ttligt popul\u00e4ra, trendiga och charmanta sk\u00e5despelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som b\u00e5de huvudrollsinnehavare och producent, finns f\u00f6rhoppningar om en kurs\u00e4ndring.<\/p>\n
Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg beh\u00f6vs en akt\u00f6r med utstr\u00e5lning och naturlig karisma f\u00f6r att kompensera. Zendaya har detta i \u00f6verfl\u00f6d och lyckas framf\u00f6rallt kanalisera ett imponerande fysiskt sk\u00e5despel i de scener hon spelar tennis. H\u00e4r f\u00f6rmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts r\u00e5barkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.<\/p>\n
Men ungef\u00e4r d\u00e4r slutar lovorden, f\u00f6r Challengers \u00e4r inte en film som vill \u00f6vertala publiken om vilken otrolig sport tennis \u00e4r. Ist\u00e4llet \u00e4r det ett juvenilt och s\u00e5sigt k\u00e4rleksdrama som ger navelsk\u00e5dande en ny inneb\u00f6rd. F\u00f6r d\u00e4r scenerna inneh\u00e5llandes tennis \u00e4r iscensatta med flera snillrika visuella knep, d\u00e4r kameravinklar konstant \u00e4ndrar perspektiv och l\u00e5ter oss f\u00f6lja h\u00e4ndelserna p\u00e5 oerh\u00f6rt innovativa s\u00e4tt, \u00e4r sj\u00e4lva ber\u00e4ttelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, \u00e4n mindre erotisk. Guadagino vill mer \u00e4n n\u00e5got annat skapa en film med en sexuell sp\u00e4nning d\u00e4r gamla emotionella s\u00e5r leder till k\u00e4nslosamma vulkanutbrott d\u00e4r f\u00f6rlorad k\u00e4rlek och avundsjuka duellerar utan h\u00e4nsyn till n\u00e5got eller n\u00e5gon.<\/p>\n
Konceptet m\u00e5 l\u00e5ta sp\u00e4nnande och som uppgjort f\u00f6r lite klassisk relationsfriktion som gjort sig s\u00e5 bra p\u00e5 bio i otaliga exempel. N\u00e5gra medryckande sammandrabbningar eller verbala slagf\u00e4lt blir det dock aldrig tal om. Guadagino k\u00f6r fast i en ber\u00e4ttarteknik som p\u00e5minner om de s\u00e4msta av realitys\u00e5por, med l\u00f6jliga verbala utl\u00e4ggningar och patetiska metaforer.<\/p>\n
Ingenting k\u00e4nns det minsta trov\u00e4rdigt eller \u00e4kta, \u00e4n mindre intressant. Dialogen som \u00e4r menad att vara sensuell – i m\u00e5nga fall uppk\u00e4ftig, framst\u00e5r snarare l\u00f6jev\u00e4ckande och klen. Att k\u00f6nsord och svordomar haglar kvittar, det hela k\u00e4nns pubertalt och omoget. Det blir \u00e4n v\u00e4rre av att filmens karakt\u00e4rer \u00e4r makal\u00f6st osympatiska, sj\u00e4lviska och beter sig som f\u00f6rvuxna barn. Guadagino har en f\u00f6rsmak f\u00f6r det goda livet, n\u00e5got vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifr\u00e5gas\u00e4tter \u00f6verfl\u00f6d och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera p\u00e5 att sj\u00e4lv bos\u00e4tta sig i n\u00e5got av de makabert lyxiga hotellrum som vi f\u00e5r spendera tid i. D\u00e4r American Psycho f\u00f6rfattaren Bret Easton Ellis lyckas g\u00f6ra lyxm\u00e4rken och dekadens till n\u00e5got b\u00e5de komiskt och uppr\u00f6rande \u00e4r v\u00e4ltrandet i absurd lyx h\u00e4r rent provocerande.<\/p>\n
Ut\u00f6ver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda f\u00f6rnuft vad g\u00e4ller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross \u00e4r f\u00f6rvisso pulserande och hade gjort sig utm\u00e4rkt i en renodlad actionfilm. Men n\u00e4r det kommer dundrandes mitt i scener, som hade m\u00e5tt bra av total tystnad, blir resultatet som b\u00e4st konfunderande och i s\u00e4msta fall skrattretande.<\/p>\n
Och d\u00e4r Zendaya i alla fall har karisma och utstr\u00e5lning kan detsamma inte s\u00e4gas om motspelarna Mike Faist och Josh O\u2019Connor som \u00e4r hoppl\u00f6st anonyma.<\/p>\n
Challengers dr\u00f6m om att vara ett erotiskt och v\u00e5gat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt ber\u00e4ttande, slarvig regi och ett antal sk\u00e5despelare utan f\u00f6rm\u00e5ga att agera. Utan Zendaya hade det hela beh\u00f6va utvisas fr\u00e5n plan med omedelbar verkan.<\/p>\n