![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/04\/fallguy.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Fall Guy
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 26 april 2024
\nRegi David Leitch<\/p>\n
David Leitch inledde sin karri\u00e4r som stuntman men samarbetet med Chad Stahelski, som resulterade i den f\u00f6rsta filmen om d\u00f6dsmaskinen John Wick, gjorde Leitch till en oerh\u00f6rt eftertraktad actionregiss\u00f6r. Koreografin i filmen med Keanu Reeves i huvudrollen var s\u00e5 pass ikonisk att begreppet gun fu blev k\u00e4nt f\u00f6r den stora massan. Och de brutala, blodiga och evighetsl\u00e5nga actionscenerna har lett till en rad filmer som f\u00f6rs\u00f6kt imitera men ocks\u00e5 utveckla konceptet. Framf\u00f6rallt den snillrika Nobody som lyckades inf\u00f6ra lite – beh\u00f6vlig, svart komik. Leitch har d\u00e4remot pr\u00f6vat lyckan i en rad olika projekt, d\u00e4ribland Atomic Blonde, Deadpool 2 och Hobbs & Shaw. Ingen av dem har erbjudit briljant filmskapande, d\u00e4remot oerh\u00f6rt god underh\u00e5llning. Den senaste tiden har dock Leitch b\u00f6rjat vackla, f\u00f6rst med parentesen Bullet Train och nu med The Fall Guy som endast kan beskrivas som en gruvlig besvikelse, \u00e4ven med sansade f\u00f6rv\u00e4ntningar.<\/p>\n
Konceptuellt kunde Leitch skapat en riktig actionp\u00e4rla med f\u00f6rm\u00e5ga att hylla den sorts tragiskt bortgl\u00f6md actionkomedi som b\u00e4st representeras av den fantastiska True Lies av James Cameron. I True Lies blandas otroligt komplexa stunts och specialeffekter med l\u00f6jlig komik i en kombination som \u00e4r genialisk. Att The Fall Guy ocks\u00e5 belyser n\u00e5gra av filmv\u00e4rldens mest bortgl\u00f6mda medlemmar – stuntm\u00e4n och kvinnor, k\u00e4nns \u00e4n mer passande. Framf\u00f6rallt med tanke p\u00e5 Leitch karri\u00e4r som stuntman men ocks\u00e5 f\u00f6r att det nu p\u00e5g\u00e5r en debatt om att Oscarsjuryn b\u00f6r addera en kategori f\u00f6r b\u00e4sta stunts.<\/p>\n
Men filmens titel \u00e4r tyv\u00e4rr alltf\u00f6r indikativ f\u00f6r filmens allm\u00e4nna kvalit\u00e9, vi har n\u00e4mligen att g\u00f6ra med ett platt fall. Trots att best\u00e5ndsdelarna lovar gott och det finns potential resulterar det i absolut ingenting. Leitch och manusf\u00f6rfattarna Drew Pearce och Glen A. Larson vill g\u00e4rna skoja med dagens filmproduktion, hur digitalteknik g\u00e4rna ers\u00e4tter praktiska effekter och de oerh\u00f6rda lager av byr\u00e5krati som g\u00f6r det om\u00f6jligt att helt fullf\u00f6lja sina visioner. Verktyget f\u00f6r denna satir blir givetvis kopi\u00f6sa m\u00e4ngder ironi samt en rad olika filmreferenser, inslag som kan fungera – om de iscens\u00e4tts med finess, men framf\u00f6rallt, \u00f6vertygelse. Ist\u00e4llet blir detta bara till fyrkantig utfyllnad, det kvittar att Leitch f\u00f6rs\u00f6ker l\u00e4gga emfas p\u00e5 sina sk\u00e4mt eller att karakt\u00e4rerna citerar klassiska filmcitat n\u00e4r humorn \u00e4r fullkomligt impotent. Mer \u00e4n n\u00e5got annat \u00e4r komiken – precis som hela filmen, anstr\u00e4ngd och inte det minsta genuin, det finns ingen som helst gl\u00e4dje eller entusiasm i vansinnet – oavsett om det g\u00e4ller action eller den helt absurda ber\u00e4ttelsen. Allting k\u00e4nns nerv\u00f6st, frustrerat, mekaniskt och moloket. Att ber\u00e4ttelsen lever ett eget liv och \u00e4r lika seri\u00f6s som en svensexa borde inte vara n\u00e5got st\u00f6rre hinder eftersom tanken endast \u00e4r att skapa en l\u00e4ttsam slutprodukt. Problemet \u00e4r att ingen – varken de medverkande eller publiken, har det minsta roligt.<\/p>\n
Filmens ensemble – med Ryan Gosling, Emily Blunt och Winston Duke, m\u00e5 vara f\u00f6rstklassig och borde ge o\u00e4ndliga m\u00f6jligheter, framf\u00f6rallt eftersom som n\u00e4mnda trio m\u00e5nga g\u00e5nger om visat att de beh\u00e4rskar b\u00e5de \u00e4ventyr och humor. Men n\u00e4r de k\u00e4mpar med ett manus och en regiss\u00f6r som verkar ha tappat gnistan, spelar det ingen roll. Gosling \u00e4r ocks\u00e5 tillbaka i sitt stela och charml\u00f6sa sk\u00e5despel och kanaliserar inte den humoristiska briljans som kunde ses i f\u00f6rra \u00e5rets m\u00e4sterliga Barbie med hans legendariska insats som Ken. Blunt har kvar sin stoiska charm och karisma men har att g\u00f6ra med material som \u00e4r s\u00e5 magert att inte ens ett mikroskop skulle kunna uppfatta det.<\/p>\n
Dock spelar v\u00e4l detta ingen roll om vi f\u00e5r actionscener som f\u00e5r salongen att skaka, d\u00e4r koreografin och uppfinningsrikedomen har mer spr\u00e4ngkraft \u00e4n n\u00e5gon explosion? Men \u00e4ven h\u00e4r blir det inget annat \u00e4n ytterligare en axelryckning. \u00c4ven om The Fall Guy erh\u00e5llit en plats Guiness rekordbok, f\u00f6r att ha utf\u00f6rt en sekvens inneh\u00e5llande flest s\u00e5 kallade \u2019\u2019cannon rolls\u2019\u2019 i filmhistorien, finns ingenting h\u00e4r som imponerar eller f\u00f6rtrollar som n\u00e5gon av de m\u00e5nga eldstrider Letich gett oss tidigare. Till och med Hobbs & Shaw hade en mer spektakul\u00e4r biljakt genom Londons gator \u00e4n n\u00e5got vi f\u00e5r se h\u00e4r.<\/p>\n
The Fall Guy har all potential i v\u00e4rlden att vara ett underh\u00e5llningspaket av f\u00f6rsta klass men allt spolieras av ett fantasil\u00f6st manus, s\u00f6mnigt genomf\u00f6rande och en chockerande brist p\u00e5 scener som f\u00e5r k\u00e4ken att nudda golvet.<\/p>\n