![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/04\/Vincent-Must-Die_1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Vincent Must Die
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 12 april 2024
\nRegi St\u00e9phan Castang<\/p>\n
Det g\u00e5r inte att undkomma att Vincent Must Die och den vanvettiga Dream Scenario av Kristoffer Borgli k\u00e4nns som tvillingsyskon som separerats vid f\u00f6dseln. Utg\u00e5ngspunkten och det allm\u00e4nt vanvettiga genomf\u00f6randet \u00e4r n\u00e4rmast identiskt. B\u00e5da filmerna bygger p\u00e5 en helt osannolik premiss och genomsyras av s\u00e5 mycket ironi att det \u00e4r sv\u00e5rt att veta om allting \u00e4r ett enda l\u00e5ngt sk\u00e4mt.<\/p>\n
Dock finns den en avg\u00f6rande faktor som g\u00f6r Dream Scenario till en tolererbar och mestadels underh\u00e5llande film, n\u00e4mligen huvudrollsinnehavaren Nicolas Cage. Borgli f\u00f6rstod v\u00e4rdet av att anv\u00e4nda Cage och dennes status – framf\u00f6rallt p\u00e5 diverse flamsiga internetforum, som ett vandrande sk\u00e4mt. Resultatet blev dock en film vars helt absurda man\u00e9r faktiskt fungerade, \u00e4ven om den aldrig lyckades skaka av sig k\u00e4nslan att det hela var ett rent gimmickprojekt.<\/p>\n
Vincent Must Die har inte samma f\u00f6rspr\u00e5ng vad g\u00e4ller tillg\u00e5ng till en sk\u00e5despelare som \u00f6kar filmens vanvettsfaktor. Karim Leklou som axlar huvudrollen har inget \u00f6verdrivet minspel eller n\u00e5gon hysterisk gestikulation. \u00d6verlag \u00e4r hela filmen betydligt mer sober och tillkn\u00e4ppt \u00e4n Borglis vansinne. Trots det finns det en uppenbar vilja att ackompanjera filmen med m\u00f6rk komik som blandas med ren och sk\u00e4r galghumor. Tyv\u00e4rr \u00e4r filmens regiss\u00f6r St\u00e9phan Castang alltf\u00f6r stel i sitt handlag, han saknar ocks\u00e5 lekfullhet vilket g\u00f6r filmen ointressant. F\u00f6rutom aspirationer att iscens\u00e4tta kolsvart humor vill Vincent Must Die ocks\u00e5 vara en relativt effektiv skr\u00e4ckfilm. De sk\u00e4mmande inslagen \u00e4r dock inte mycket mer lyckade \u00e4n f\u00f6rs\u00f6ken till komik. Stunderna av brutalt v\u00e5ld \u00e4r tama och det finns endast en sekvens som genuint \u00e4cklar, n\u00e5got som m\u00e5ste ses som ett fatalt misslyckande.<\/p>\n
Balansen mellan trams och allvar \u00e4r uselt avv\u00e4gd och det hela framst\u00e5r ofokuserat och slarvigt improviserat. Att g\u00f6ra en film med enda utg\u00e5ngspunkten att ha roligt \u00e4r inte fel, men det b\u00f6r finnas en vision – oavsett hur f\u00e5nig den \u00e4n m\u00e5 vara. Castang verkar ist\u00e4llet bara kasta in diverse inslag f\u00f6r att fylla ut den alltf\u00f6r gener\u00f6sa speltiden p\u00e5 tv\u00e5 timmar.<\/p>\n
Endast i den aningen sj\u00e4ll\u00f6sa romansen mellan Leklou och Vimala Pons hittar filmen r\u00e4tt. Pl\u00f6tsligt k\u00e4nns det hela n\u00e5gots\u00e5n\u00e4r uppriktigt men framf\u00f6rallt hj\u00e4rtligt. Dock \u00e4r detta inte tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att lyfta en film som \u00e4r m\u00e5ll\u00f6s, ofta tr\u00e5kig och i slut\u00e4ndan totalt menl\u00f6s.<\/p>\n