![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/04\/unnamed-12.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
De O\u00f6nskade
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 5 april 2024
\nRegi Ladj Ly<\/p>\n
N\u00e5got \u00e4r ruttet i staten Frankrike, f\u00f6r att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se p\u00e5 film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden b\u00f6rjat ers\u00e4ttas av n\u00e5got helt annat. \u00c4ven om skr\u00e4ckfilmen Vermin av S\u00e9bastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att g\u00e5 till h\u00e5rt angrepp mot det moderna franska samh\u00e4llet, d\u00e4r rasism och polisbrutalitet \u00e4r alltf\u00f6r ofta f\u00f6rekommande. Dock var denna samh\u00e4llskritik inte s\u00e4rskilt effektiv d\u00e5 plattformen den tog sats ifr\u00e5n var f\u00f6rkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad g\u00e4ller att ta sig an det franska samh\u00e4llets baksida. Det b\u00f6rjade med Les Mis\u00e9rables fr\u00e5n 2019 och forts\u00e4tter nu i De O\u00f6nskade som \u00e4r n\u00e4sta steg vad g\u00e4ller att demolera ett samh\u00e4lle som endast kan kategoriseras som f\u00f6rd\u00e4rvat.<\/p>\n
Likt Vermin \u00e4r sk\u00e5deplatsen ett f\u00f6rfallet bostadskomplex, det \u00e4r inte tal om n\u00e5gra fagra bilder menade att attrahera turism. Ist\u00e4llet framst\u00e5r det bildsk\u00f6na Frankrike, d\u00e4r det f\u00f6rt\u00e4rs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att f\u00e5 omv\u00e4rlden – men \u00e4ven lokalbefolkningen, att v\u00e4nda bort blicken fr\u00e5n de massiva samh\u00e4llsproblemen.<\/p>\n
Diskrepansen mellan de vackra och det f\u00f6rfallna anv\u00e4nds ocks\u00e5 effektivt i sj\u00e4lva ber\u00e4ttelsen. De g\u00e5nger vi f\u00e5r l\u00e4mna de nedg\u00e5ngna l\u00e4genheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att mis\u00e4ren och fattigdomen bara \u00e4r ett par fotsteg borta. De O\u00f6nskade har stora ambitioner och v\u00e4ljer d\u00e4rf\u00f6r att efterlikna samma ber\u00e4ttarstruktur som David Simons fullkomligt m\u00e4sterliga TV-serie The Wire. Detta genom att f\u00f6lja och studera olika delar av samh\u00e4llet. Vi f\u00e5r – givetvis, f\u00f6lja de boende men ocks\u00e5 delar av polisen samt det politiska spelet d\u00e4r maktbeg\u00e4r och egoism inte har n\u00e5gra st\u00f6rre problem att k\u00f6ra en \u00e5ngv\u00e4lt \u00f6ver medm\u00e4nsklighet och anst\u00e4ndighet. Denna \u00f6vergripande bild \u00e4r ambiti\u00f6s men leder ocks\u00e5 till att filmen saknar en – beh\u00f6vlig, mittpunkt, det p\u00e5minner ist\u00e4llet om ett diorama d\u00e4r alla delar tydligt markerats men d\u00e4r n\u00e5gon form av emotionell koppling saknas.<\/p>\n
Filmens oerh\u00f6rda ambitioner leder till att ber\u00e4ttelsen m\u00e5nga g\u00e5nger ter sig som fragmenterad. Flera sp\u00e4nnande sticksp\u00e5r introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i l\u00e5dan f\u00f6r att aldrig mer komma tillbaka. Och de g\u00e5nger som Ly vill skapa en k\u00e4nslom\u00e4ssig laddning blir resultatet mest platt och i v\u00e4rsta fall pl\u00e5gsamt forcerat, eftersom s\u00e5 f\u00e5 personer \u00e4r n\u00e5got annat \u00e4n kugghjul i det massiva maskineriet.<\/p>\n
\u00c4ven om omf\u00e5nget m\u00e5nga g\u00e5nger verkar lova ett oerh\u00f6rt avancerat stycke film \u00e4r ber\u00e4ttelsens k\u00e4rna en klassisk saga om ont och gott. Och d\u00e5 det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utm\u00e4rkt. Detta genom tv\u00e5 mycket minnesv\u00e4rda sk\u00e5despelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och m\u00e5lmedveten aktivist \u00e4r alldeles lysande och har b\u00e5de utstr\u00e5lning och karisma. Hennes \u2019\u2019\u00e4rkefiende\u2019\u2019 den brutala, h\u00e4nsynsl\u00f6sa och mer eller mindre genomusla borgm\u00e4staren som spelas av Alexis Manenti \u00e4r lika minnesv\u00e4rd, detta genom ett sk\u00e5despel som alltf\u00f6r v\u00e4l speglar den hj\u00e4rtl\u00f6se och n\u00e4rmast illvillige byr\u00e5kraten som f\u00e5r sin vilja igenom oavsett hur m\u00e5nga lik som m\u00e5ste staplas. Detta g\u00f6r striden mellan ont och gott betydligt mer intressant \u00e4n den hade varit utan dessa tv\u00e5 sk\u00e5despelare som b\u00e5da g\u00f6r sina – oerh\u00f6rt, klyschiga karakt\u00e4rer till n\u00e5got mer \u00e4n sina best\u00e5ndsdelar.<\/p>\n
Tragiskt nog s\u00e5 lyckas Ly st\u00e4lla till det rej\u00e4lt f\u00f6r sig sj\u00e4lv i ett of\u00e4rdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. H\u00e4r dundrar risig dramaturgi in som en f\u00f6rsupen – och oinbjuden, g\u00e4st och lever r\u00f6vare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i \u00f6gonen och underminerar de oerh\u00f6rt viktiga budskap filmen \u00f6nskar hamra in i publiken. Viljan m\u00e5 vara p\u00e5 plats men i slut\u00e4nden lyckas De O\u00f6nskade bara vara stabil, n\u00e5got som m\u00e5ste ses som aningen menl\u00f6st d\u00e5 Ladj Ly st\u00e4llt in siktet p\u00e5 stj\u00e4rnorna med sina oerh\u00f6rda ambitioner.<\/p>\n