![\"Makthaverskan\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/Makthaverskan.jpg\" "\\"Makthaverskan\\"")
<\/p>\n<\/p>\n
Kanske har det med stora f\u00f6rv\u00e4ntningar att g\u00f6ra, men f\u00f6rbandet Makthaverskans poppunk l\u00e5ter v\u00e4ldigt tam och intets\u00e4gande. Deras absolut st\u00f6rsta tillg\u00e5ng, s\u00e5ngerskan Maja Milner vars frenesi p\u00e5 skiva krossar de flesta kollegor, faller platt tillbaka i ett hav av onyanserat gitarrmangel. Och inte p\u00e5 ett bra s\u00e4tt (n\u00e4r man brukar prisa, s\u00e4g, My bloody valentine just d\u00e4rf\u00f6r f\u00e5r man se upp med vad man skriver). De febriga post-broder-daniel-l\u00e5tarna glider in i varandra och det \u00e4r jobbigt att f\u00f6rs\u00f6ka lyssna efter hooks och refr\u00e4nger som man k\u00e4nner igen. Kanske finns h\u00e4r en ljudtekniker som borde skjutas, f\u00f6r s\u00e5 h\u00e4r j\u00e4mntjockt l\u00e5ter det ju inte p\u00e5 skiva. Tr\u00e5kigt, jag ville ju gilla det h\u00e4r.<\/p>\n
Pascal d\u00e4remot g\u00f6r nog ingen besviken. Det \u00e4r s\u00e5 sk\u00f6nt med s\u00e5na h\u00e4r band som v\u00e5gar v\u00e4gra inst\u00e4llsamma mellansnack eller f\u00e5niga presentationer av bandmedlemmarna. Ingen marknadsf\u00f6ring, bara rock. De nya l\u00e5ngsammare, poppigare l\u00e5tarna sm\u00e4lter perfekt tillsammans med de gamla punkiga och varje skrik och cymbalslag sitter d\u00e4r det ska. Det svajjiga ljudet \u00e4r h\u00e4r till en f\u00f6rdel ist\u00e4llet och l\u00e5tar som ”\u00c4lska mig eller skjut mig”, ”Ensam p\u00e5 en krog i hamburg” (”Den h\u00e4r l\u00e5ten handlar om ensamhet”) och Elvis formligen k\u00f6r \u00f6ver den, f\u00f6r att vara Debaser, extremt stora publiken.<\/p>\n Innan spelningen \u00e4r jag f\u00f6rv\u00e5nad i att s\u00e5 m\u00e5nga hittat hit till dessa relativt smala band men sen inser jag att det v\u00e4l \u00e4r symptomatiskt; det \u00e4r i l\u00e5gkonjuktur och under borgerliga regeringar som den h\u00e4r musiken beh\u00f6vs som mest. Det \u00e4r d\u00e5 man inser att brilliant musik inte beh\u00f6ver vara introvert och sv\u00e5r. Tv\u00e4rtom kan frustrationen vara det allra n\u00f6dv\u00e4ndigaste att f\u00e5 ur sig. Jag l\u00e4ste n\u00e5gonstans att ”band som pascal \u00e4r format av sina brister snarare \u00e4n sina tillg\u00e5ngar”. Har man sett dom live inser man att ingenting kunde vara mer fel. Band som Pascal formar sitt \u00e5ngestdrivna, r\u00e5a sound av ren n\u00f6dv\u00e4ndighet. F\u00f6r att vissa saker, som en oh\u00e4mmad k\u00e4rlek till musik, kan inte annat \u00e4n att skrikas ut.<\/p>\n L\u00e4s en fantastiskt bra recension av Makthaverskans debutskiva h\u00e4r<\/a>.<\/p>\n![\"pascal](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/pascal-live-300x199.jpg\" "\\"pascal")
Bild: kyssmig.com<\/em><\/p>\n