![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/03\/1.Vampire_Stills_A\u00a9Shawn.Pavlin.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Humanistisk Vampyr S\u00f6ker Frivillig Sj\u00e4lvmordsben\u00e4gen Person
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 29 mars 2024
\nRegi Ariane Louise-Seize<\/p>\n
D\u00e5 titeln kan ses som mer fyndig \u00e4n n\u00e5got som g\u00e5r att hitta i den faktiska filmen vet man att misslyckandet \u00e4r ett faktum. Dock finns det inledande tecken som inger hopp om n\u00e5got betydligt b\u00e4ttre \u00e4n den faktiska slutprodukten. I filmens introduktion kanaliserar regiss\u00f6ren ARIANE LOUISE-SEIZE sin uppenbara f\u00f6rk\u00e4rlek f\u00f6r b\u00e5de Jean-Pierre Jeunet och Roman Polanskis Vampyrerans Natt. Det \u00e4r skruvat, bisarrt men samtidigt m\u00e4rkligt gemytligt. Detta lovar sannerligen gott och indikerar att vi inte har att g\u00f6ra med n\u00e5got pretenti\u00f6st allvar utan l\u00e4ttsam komik som inte \u00f6nskar vara vidare seri\u00f6s.<\/p>\n
Dock blir det hela betydligt mindre intressant – eller tolererbart, d\u00e5 filmen gradvis blir mer och mer juvenil samt chockerande tr\u00e5kig. Den underfundiga och absurda komiken som vi f\u00e5r ta del av i filmens b\u00f6rjan ers\u00e4tts snart av ett f\u00f6rkastligt navelsk\u00e5dande och ett tempo som \u00e4r s\u00e5 pass l\u00e5ngsamt att skelett hade blivit rastl\u00f6sa.<\/p>\n
Som om detta inte vore alarmerande nog f\u00f6rlorar filmen ocks\u00e5 all sin lekfullhet. Allting f\u00f6rs\u00e4tts p\u00e5 en spikrak r\u00e4ls som endast erbjuder ett sm\u00e4rtsamt f\u00f6ruts\u00e4gbart ber\u00e4ttande som \u00e4r s\u00e5 pass ointressant att det utan tvekan kan komma att anv\u00e4ndas som s\u00f6mnhj\u00e4lp. Snart \u00e4r udden, finessen och det charmiga flinet helt bortsuddat. Vad som sedan \u00e5terst\u00e5r \u00e4r en film som p\u00e5minner om den sortens monstru\u00f6sa film som skolklasser tvingades se endast f\u00f6r att f\u00e5 ett f\u00f6rkastligt patos inhamrat i hj\u00e4rnbalken.<\/p>\n
N\u00e4r LOUISE-SEIZE f\u00f6rs\u00f6ker skaka liv i filmen igen genom en \u201dvansinnesf\u00e4rd\u201d menad att fungera som det stora emotionellt f\u00f6rl\u00f6sande momentet blir det inget annat \u00e4n en hoppl\u00f6s och loj tramsfest som varken underh\u00e5ller eller assisterar med att lyfta karakt\u00e4rerna. Och d\u00e5 vi \u00e4nd\u00e5 \u00e4r inne p\u00e5 filmens personer \u00e4r det n\u00e4rmast om\u00f6jligt att s\u00e4ga n\u00e5gonting om dem, i synnerhet de tv\u00e5 huvudpersonerna, eftersom de utrustats med ett beteende d\u00e4r de mumlar likt Tofslan och Vifslan fr\u00e5n Tove Janssons Mumin, n\u00e5got som knappast g\u00f6r det hela mycket mer uth\u00e4rdligt. Att huvudrollsinnehavarna Sara Montpetit och F\u00e9lix-Antoine B\u00e9nard besitter lika mycket utstr\u00e5lning, charm – samt kemi, som tv\u00e5 snustorra pinnstolar cementerar det hela som en ren pina. Och trots en speltid p\u00e5 knappt 90 minuter k\u00e4nns det som filmen p\u00e5g\u00e5r l\u00e4ngre \u00e4n d\u00e5 jag tvingades l\u00e4sa hela Bram Stokers Dracula i h\u00f6gstadiet.<\/p>\n
Om Ariane Louise-Seize hade kunnat bevara den lekfullheten och gladlynta uppsynen fr\u00e5n filmens b\u00f6rjan hade det hela varit en charmig bagatell som d\u00f6k ned i n\u00e5got numera s\u00e5 oerh\u00f6rt uttjatat som en vampyrromans. Men ist\u00e4llet f\u00e5r vi en hoppl\u00f6st seg och isande fantasil\u00f6s film vars enda riktiga merit \u00e4r en fyndig titel.<\/p>\n