![\"febr](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/febr-010-300x225.jpg\" "\\"febr")
<\/p>\n<\/p>\n
Jag vet inte om jag tycker det \u00e4r tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp p\u00e5 scenen ikl\u00e4dd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min k\u00e4nsla av att ha och g\u00f6ra med en missanpassad\u00a0 dansbandsstj\u00e4rna p\u00e5 dekis. En hatisk H\u00e5kan, en ton\u00e5rsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.<\/p>\n
Jag tvekar men best\u00e4mmer mig f\u00f6r att beundra det konsekventa i det hela. Det \u00e4r \u00e4nd\u00e5 just den h\u00e4r rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det \u00e4rlighetsaspirerande hela tiden p\u00e5 patetikens gr\u00e4nser.\u00a0 Han mumlar n\u00e5got osammanh\u00e4ngande i micken, tar ett klunk \u00f6l och vevar ig\u00e5ng f\u00f6rsta l\u00e5ten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.<\/p>\n
F\u00f6r det l\u00e5ter ingenting annat \u00e4n fantastiskt och Martin lyckas f\u00e5 var textrad att l\u00e5ta som det viktigaste som kan s\u00e4gas. Det \u00e4r ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur str\u00e5lande ”Fr\u00e5n d\u00e4r jag ropar”. Det \u00e4r n\u00e4stan bara l\u00e5tar d\u00e4rifr\u00e5n som spelas som f\u00f6r att understryka \u00f6verg\u00e5ngen fr\u00e5n klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under l\u00e5tarna \u00e4r Martin den sj\u00e4lvklare frontmannen, hoppar upp p\u00e5 h\u00f6gtalarna och verkar n\u00e4stan rent fysiskt driva ut sin sm\u00e4rta, ut till publiken.<\/p>\n
![\"febr](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/febr-034-300x225.jpg\" "\\"febr")
<\/p>\n
Det \u00e4r s\u00e5 fort bandet slutar spela som man l\u00e4gger m\u00e4rke till att de \u00e4r just ett band. Men det \u00e4r en konstigt sammanh\u00e5llen grupp, kl\u00e4dda i helt olika stilar, d\u00e4r alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha sv\u00e5rt att fokusera p\u00e5 sj\u00e4lva spelningen. Martin verkar mer och mer f\u00f6rvirrad och inte veta var han ska g\u00f6ra av sig sj\u00e4lv n\u00e4r han inte sjunger. Det \u00e4r charmigt i b\u00f6rjan, men p\u00e5 slutet mest irriterande.<\/p>\n
N\u00e4r en gitarrist s\u00e4ger till Martin att f\u00f6r i helsike ta i mer fr\u00e5n magen eller n\u00e4r en annan, under ett m\u00e4rkligt break i Caligula, p\u00e5pekar att det ju l\u00e5ter ”f\u00f6r j\u00e4vligt” undrar man om det \u00e4r en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite f\u00f6r l\u00e4nge och beh\u00f6ver tid ifr\u00e5n varandra. Hur som helst skapar det en konstig st\u00e4mning som g\u00f6r att publiken stampar ot\u00e5ligt i marken i v\u00e4ntan p\u00e5 att de ska k\u00f6ra ig\u00e5ng igen, med n\u00e4sta popexplosion.<\/p>\n
Annars l\u00e5ter det fenomenalt som sagt, men kanske f\u00f6rtar mellansnacken lite av magin. Det enda som k\u00e4nns riktigt genuint i det f\u00f6rvirrande bandet \u00e4r Martins genomtr\u00e4ngande r\u00f6st som n\u00e5r \u00e4nda in i en. Och det \u00e4r tillr\u00e4ckligt f\u00f6r att skapa en k\u00e4nslan av att \u00e4nd\u00e5 ha varit med om n\u00e5gonting viktigt, en sorts k\u00e4nsloexorcism som sitter i riktigt l\u00e4nge.<\/p>\n
![\"febr](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/02\/febr-018-300x225.jpg\" "\\"febr")
<\/p>\n