{"id":17775,"date":"2010-02-16T10:18:24","date_gmt":"2010-02-16T09:18:24","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=17775"},"modified":"2010-02-16T10:18:24","modified_gmt":"2010-02-16T09:18:24","slug":"la-roux-the-xx-och-the-radio-dept-klara-for-way-out-west-2010","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=17775","title":{"rendered":"La Roux, The xx och The Radio Dept. klara f\u00f6r Way Out West 2010"},"content":{"rendered":"

\"laroux\"<\/a>
\nDet \u00e4r val\u00e5r i \u00e5r. Kriget g\u00f6r sig p\u00e5mint i \u00e5r. Fabrikerna l\u00e4ggs ner. Gubbarna hoppar fallsk\u00e4rm. Skulle kunna vara copyrightskyddade ord av Ulf Lundell, men tyv\u00e4rr \u00e4r det en visa f\u00f6r 2010-talet likav\u00e4l som 1990-talet och s\u00e4kert \u00e5rtionden innan dess med. L\u00e5t oss d\u00e5 fly i tanken och musiken. L\u00e5t oss samla kraft f\u00f6r att bjuda motst\u00e5nd, toner f\u00f6r f\u00f6r\u00e4ndring. S\u00e5 p\u00e5 med masker, flugor, rosetter, billiga f\u00f6rkr\u00f6k och dyr heder – h\u00e4rmed presenteras: La Roux , The xx och The Radio Dept.<\/p>\n

LA ROUX<\/strong>
\nLa Rouxs 80-talsdoftande elektropop har f\u00e5tt kritiker att likna dem med storheter som Eurythmics , Pet Shop Boys och Erasure . Med de r\u00f6tterna lyckas de skapa ett nytt sound som drar \u00e5t det skandinaviska h\u00e5llet, ungef\u00e4r som att Human League bildat band med First Aid Kit och anlitat Karin Drejjer som producent och andlig ledare. Inte konstigt att de g\u00e5r hem i v\u00e5ra krokar. Egentligen \u00e4r det Elly Jackson och Ben Langmaid som ligger bakom det h\u00e5rda och sv\u00e4ngiga ljudet av La Roux. Jackson \u00e4r la roux den r\u00f6dh\u00e5riga – s\u00e5ngerskan personifierad och Langmaid \u00e4r den Londonbaserade och mycket erfarne producenten. Tillsammans \u00e4r de det La Roux som har lagt hela Storbritannien och v\u00e4rlden f\u00f6r sina f\u00f6tter med sm\u00e4llhitar som \u201dBulletproof\u201d och \u201dIn For The Kill\u201d.<\/p>\n

Men La Roux \u00e4r Elly Jackson: en liten, spr\u00f6d men st\u00e5lmansstark och charmigt tjurskallig kvinna som utropats till Londons nya stilikon och ton\u00e5rsgudinna. Under den stora och r\u00f6da luggen finns en s\u00e5ngerska som sjunger om k\u00e4rlek och svek till spetsiga, studsiga beats. Hon gillar Gary Glitter f\u00f6r hans musik och dissar Lady Gaga. Elly Jacksons personlighet lyser igenom starkt i La Rouxs musik och kanske \u00e4r det den som gjort att debutskivan utsetts till en av 2009 \u00e5rs b\u00e4sta och att de nominerats till Mercurypriset, toppat diverse listor och i detta nu turnerar runt hela jorden. Med ett stopp p\u00e5 2010 \u00e5rs Way Out West. Don\u2019t Miss Out.<\/p>\n

THE XX<\/strong>
\nKvartetten som blev trion fr\u00e5n London \u00e4r sv\u00e5ra att labela. Popmusik i nattsvart klubbtappning, avskalat men episkt med viskande duetter och Lissvikska beat. The xx \u00e4r f\u00f6rsta tunnelbanan som gnisslande bromsar in vid Bethnal Green station och sl\u00e4pper ut oss i morgonljuset efter en sen drabbning med hertz och db. Naket och v\u00e4ldigt vackert st\u00e5r uppbrottet oundvikligt sm\u00e4rtsamt f\u00f6r d\u00f6rren, i s\u00e4llskap med en komprimerat studsande gitarrslinga. S\u00e5 h\u00e4r l\u00e5ter staden, s\u00f6kandet och misslyckandet upphackat i spegeln. Man kastas mellan desperation och dedikation, \u00e5nger och uppriktighet ocks\u00e5 i The xx\u2019s texter. Bandet som fullkomligt dominerat den sista tiden med b\u00e5de det hyllade albumet och str\u00e5lande tillika fullkn\u00f6kade spelningar. Och \u00e4ven om mycket har sagts och skrivits har just den \u00e5terh\u00e5llet stringenta lyriken \u00e4gnats of\u00f6rtj\u00e4nt lite attenzione och sk\u00e4rmmetrar.
\nNu st\u00e5r de stora massorna f\u00f6r d\u00f6rren. Med ett r\u00e4tt igenom gediget sj\u00e4lvbetitlat egenproducerat debutalbum och en svindlande enad kritikerk\u00e5r i ryggen har resan med outtalad destination bara b\u00f6rjat. The xx \u00e4r som Nakkna-killen i korsningen som redan f\u00f6r flera \u00e5r sedan s\u00e5g ut som en dj\u00e4vulsdyrkande synthare med islamistiska attribut 1983. Idag ser vi ut s\u00e5 lite till mans & kvinns: sjalar virade runt v\u00e5ra sj\u00e4lar, svart svart svart, fladdrigt & tight, k\u00e5por, k\u00e4ngor & l\u00e4der. De visar v\u00e4gen.<\/p>\n

Ett x. Tv\u00e5 xx. XXXX. F\u00f6r bara n\u00e5gra m\u00e5nader sedan hade var vi i full f\u00e4rd med att hitta l\u00e4mpliga referenser och inspirationsk\u00e4llor till The xxs egensinniga musik. Det beh\u00f6vs inte l\u00e4ngre. Vi tar det som det \u00e4r. Gr\u00e5ter. \u00c4lskar.<\/p>\n

THE RADIO DEPT.<\/strong>
\nDet \u00e4r ingen underdrift att p\u00e5st\u00e5 att shoegazern har f\u00e5tt en massiv tidvatteneffekt in \u00f6ver musikstranden de senaste kanske tv\u00e5 \u00e5ren och som sp\u00e5s allt annat \u00e4n att avta fram\u00f6ver. Nya skotittande antistj\u00e4rnor t\u00e4nds p\u00e5 kontinuerlig basis. N\u00e5got som borgar f\u00f6r det positiva i den str\u00f6mningen \u00e4r The Radio Depts stabila ledsagan. Fr\u00e5n Lund, Sk\u00e5ne, Sverige m\u00e5 de vara, men fr\u00e4mst \u00e4r de en popul\u00e4rkulturell tidsaxel att vrida varat runt och st\u00e4lla tiden efter, oavsett geografisk hemvist.
\nMed backup fr\u00e5n musikpressen hamnade bandet p\u00e5 indiens stolta f\u00f6rbundsdelegater f\u00f6r att d\u00e4r sedermera ge ut tv\u00e5 full\u00e4ngdare och fyra ep\u2019s. Innehar ni inte redan internationellt hyllade Lesser Matters, Pet Grief eller det politiska Freddie and the Trojan Horse (om v\u00e5r v\u00e4n Fredrik Reinfeldt och hans stora politiska \u00e5stadkommanden) s\u00e5 skaffa dem omg\u00e5ende bums.
\nDessa har med hj\u00e4lp av v\u00e4lrenommerade engelska bolag och en t\u00e4mligen framg\u00e5ngsrik regiss\u00f6r i Sofia Coppola, och hennes goda omd\u00f6me att st\u00e4rka upp hennes film Marie Antoinette med The Radio Deptska toner, f\u00f6rt bandet till en s\u00e4llsynt stark st\u00e4llning grundad p\u00e5 b\u00e5de framg\u00e5ng och gedigen kredibilitet. Men, med all respekt, vi har viktigare saker f\u00f6r oss \u00e4n att blicka bak\u00e5t. The Radio Dept har nu vinterv\u00e5ren 2010 presenterat ytterligare ett alster f\u00f6r oss: Clinging to a scheme. Kanske \u00e4r det ett full\u00e4ndat popalbum. Fortfarande signifikativt dr\u00f6mskt med viss antydan till nonchalans, med ett sv\u00e4ng pendlande mellan mesigt och aggressivt och med Johan Duncanson sensuellt svepande melodier utav himmelskt slag. L\u00e4gg d\u00e4rtill en handfull l\u00e5tar som sticker ut och ja, golvar en\u2026 Heaven\u2019s On Fire, David och A Token Of Gratitude i all \u00e4ra, ett album inneh\u00e5llande ett s\u00e5 komplett m\u00e4sterverk som This Time Around – det g\u00f6r en m\u00e5ll\u00f6s, f\u00e4ller en p\u00e5 vardagsrumsmattan. Det finns anekdoter att ber\u00e4tta, men till vilken nytta: \u201dIbland \u00e4r det inte s\u00e5 mycket en fr\u00e5ga om vad som \u00e4r d\u00e4r utan vad som inte \u00e4r d\u00e4r\u201d f\u00f6r att citera bandet sj\u00e4lva.
\nDet h\u00e4r kan bli ett bra \u00e5r.<\/p>\n

La Roux – Bulletproof<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

The xx – VCR (live at Le Live De La Semaine)<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

The Radio Dept. – Pulling Our Weight<\/p>\n

<\/param><\/param><\/param><\/embed><\/object><\/p>\n

L\u00e4s \u00e4ven andra bloggares \u00e5sikter om G\u00f6teborg<\/a>, musikfestival<\/a>, popmusik<\/a>, indie<\/a>, alternative<\/a>, Way out West<\/a>, The XX<\/a>, The Radio Dept<\/a>, La Roux<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Det \u00e4r val\u00e5r i \u00e5r. Kriget g\u00f6r sig p\u00e5mint i \u00e5r. Fabrikerna l\u00e4ggs ner. Gubbarna hoppar fallsk\u00e4rm. Skulle kunna vara copyrightskyddade ord av Ulf Lundell, men tyv\u00e4rr \u00e4r det en visa f\u00f6r 2010-talet likav\u00e4l som 1990-talet och s\u00e4kert \u00e5rtionden innan dess med. L\u00e5t oss d\u00e5 fly i tanken och musiken. L\u00e5t oss samla kraft f\u00f6r […]<\/p>\n","protected":false},"author":13,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7],"tags":[234,2159,2467,3844,4436],"class_list":{"0":"post-17775","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"tag-alternative","8":"tag-goteborg","9":"tag-indie","10":"tag-musikfestival","11":"tag-popmusik","12":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/17775","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/13"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=17775"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/17775\/revisions"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=17775"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=17775"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=17775"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}