![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/02\/unnamed-14.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Dune Part Two
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 28 februari 2024
\nRegi Denis Villeneuve<\/p>\n
D\u00e4r satt den! Denis Villeneuve lyckas \u00e4ntligen tillf\u00f6ra en l\u00e4nge saknad lekfullhet som regiss\u00f6r. Uppf\u00f6ljaren till Dune \u00e4r b\u00e4ttre p\u00e5 precis alla s\u00e4tt och vis, det \u00e4r tvekl\u00f6st Villeneuves b\u00e4sta film hittills.<\/p>\n
Denis Villeneuve har l\u00e4nge varit oerh\u00f6rt skicklig vad g\u00e4ller att presentera visuellt sl\u00e5ende filmer, det kan dock ha att g\u00f6ra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gr\u00e4nsl\u00f6st skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens b\u00e4sta filmfotografer. Men \u00e4ven projekten utan Deakins har varit en njutning att besk\u00e5da. Dock har Villeneuve, i alla fall f\u00f6r egen del, aldrig kunnat leva upp till samma h\u00f6ga niv\u00e5 vad g\u00e4ller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har k\u00e4nts som rena uppvisningar i trasigt ber\u00e4ttade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist p\u00e5 passion i sina projekt, n\u00e5got som gjort att det k\u00e4nts om\u00f6jligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regiss\u00f6rer kan n\u00e5 ny potential, kraft och inspiration genom att kn\u00e4ppa upp skjortan, sl\u00e4nga iv\u00e4g slipsen och sluta med att bibeh\u00e5lla ett sken av sv\u00e5rmod och pseudo-intellektualism.<\/p>\n
Precis som n\u00e4r Sam Mendes fick g\u00f6ra actionfilm med Road To Perdition och sedan den m\u00e4sterliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som kr\u00e4vdes var ett projekt som till\u00e4t en aningen mer l\u00e4ttsam h\u00e5llning som Dune Part Two f\u00f6r Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two \u00e4r en avsev\u00e4rt b\u00e4ttre film \u00e4n den f\u00f6rsta. Och det \u00e4r sannerligen inget ih\u00e5ligt pr-snack. Den f\u00f6rsta filmen k\u00e4ndes som ett f\u00f6rsta steg, en prototyp f\u00f6r n\u00e5got st\u00f6rre, mer intensivt och framf\u00f6rallt engagerande.<\/p>\n
Likt de b\u00e4sta av uppf\u00f6ljare \u00e5tg\u00e4rdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppf\u00f6ljare av h\u00f6g kaliber till\u00e5ter ocks\u00e5 karakt\u00e4rerna, och sina sk\u00e5despelare, att v\u00e4xa. \u00c4ven detta \u00e4r m\u00e4rkbart, framf\u00f6rallt hos huvudrollsinnehavaren Timoth\u00e9e Chalamet som under \u00e5ren utvecklat en fantastisk scenn\u00e4rvaro d\u00e4r han blandar ungdomlighet med gl\u00f6dande intensitet.<\/p>\n
Part Two har ocks\u00e5 mer spring i benen och ter sig l\u00f6sare och ledigare. Borta \u00e4r tvivlet och oron f\u00f6r att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna n\u00e5gonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det \u00e4r n\u00e4stan r\u00f6rande hur Villeneuve denna g\u00e5ng v\u00e5gar bejaka sin inre n\u00f6rd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna g\u00e5ng med en beh\u00f6vlig gl\u00e4dje och barnslig entusiasm. Framf\u00f6rallt s\u00e5 till\u00e5ter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en f\u00f6rstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt v\u00e4lgjorda actionscener som m\u00e5h\u00e4nda inte briljerar i sin stridskoreografi, men som ist\u00e4llet h\u00e4nf\u00f6r med sin otroliga skala. \u00c4nnu en g\u00e5ng \u00e4r det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Ist\u00e4llet f\u00f6r att k\u00e4nnas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags \u00e4ventyr d\u00e4r milj\u00f6erna spelar en oerh\u00f6rt viktig roll. Precis som Christopher Nolans f\u00f6rm\u00e5ga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och f\u00e5 dem att framst\u00e5 trov\u00e4rdiga – genom en m\u00e4rklig taktil kvalit\u00e9, lyckas Villeneuve g\u00f6ra detsamma med sin uppf\u00f6ljare.<\/p>\n
Precis som sist \u00e4r filmen ocks\u00e5 visuellt sl\u00e5ende. Greig Fraser som sakta men s\u00e4kert blivit en av industrins mest sp\u00e4nnande fotografer g\u00f6r \u00e4nnu en g\u00e5ng ett str\u00e5lande jobb och lyckas att f\u00f6rmedla b\u00e5de n\u00e4rhet och makal\u00f6s skala i en s\u00e4llsynt snygg kombination. Sedan har vi ocks\u00e5 nytillskott p\u00e5 sk\u00e5despelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som n\u00e5got speciellt, men Pugh \u00e4r fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb n\u00e4rvaro som g\u00f6r hennes sekvenser elektriska.<\/p>\n
Filmens final \u00e4r ocks\u00e5 en fest d\u00e4r hela magasinet t\u00f6ms och ordet storslaget f\u00f6rekommer b\u00e5de en och annan g\u00e5ng f\u00f6r att beskriva vad som sker. Vad \u00e4r det d\u00e5 som g\u00f6r att Part Two inte n\u00e5r ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i sk\u00e5despelet \u00e4ven om det mestadels \u00e4r solitt. Framf\u00f6rallt Zendaya \u00e4r m\u00e4rkbart tam och saknar den beh\u00f6vliga kemin med Chalamet. D\u00e4refter har vi v\u00e5r egen \u2019\u2019ljuvligt talangfulla\u2019\u2019 Rebecca Fergusson som bjuder p\u00e5 ett sk\u00e5despeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar f\u00f6rblir ocks\u00e5 ett fr\u00e5getecken, d\u00e4r varken Villeneuve eller den spanske superakt\u00f6ren verkar f\u00f6rst\u00e5 om karakt\u00e4ren \u00e4r ett vandrande sk\u00e4mt eller ett viktigt till\u00e4gg till ber\u00e4ttelsen. Ut\u00f6ver det g\u00e5r det inte att undkomma att Herberts ber\u00e4ttelse \u00e4r p\u00e5 gr\u00e4nsen till l\u00f6jev\u00e4ckande allvarlig. M\u00e4ngden profetior och sammanbitna utl\u00e4ggningar om Messias g\u00e5r inte att sv\u00e4lja med hull och h\u00e5r, n\u00e5got som g\u00f6r ett antal sekvenser n\u00e4rmast skrattretande.<\/p>\n
Dock \u00e4r det sv\u00e5rt att vara alltf\u00f6r uppr\u00f6rd \u00f6ver dessa brister d\u00e5 Dune Part Two serverar en f\u00f6rstklassig science fiction upplevelse som f\u00f6rtj\u00e4nar att kallas genuint episk.<\/p>\n