![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/02\/image001-3.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
All Of Us Strangers
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 23 februari 2024
\nRegi Andrew Haigh<\/p>\n
Andrew Haigh \u00e4r inte n\u00e5gon debutant eller yngling som pr\u00f6var lyckan vad g\u00e4ller konsten att g\u00f6ra film. Med tretton olika projekt bakom sig – b\u00e5de biofilm och TV-serier, \u00e4r det ingen brist p\u00e5 erfarenhet. Detta borde inneb\u00e4ra en viss kompetens, det s\u00e4gs att tiotusentimmar \u00e4r det som beh\u00f6vs f\u00f6r att bem\u00e4stra n\u00e5got, en tr\u00f6skel som Haigh borde ha uppn\u00e5tt. Men All Of Us Strangers framst\u00e5r ist\u00e4llet som ett rent amat\u00f6rarbete framst\u00e4llt av en om\u00e5ttligt pretenti\u00f6s filmskapare. Om det inte vore f\u00f6r ett par solida sk\u00e5despelarinsatser hade det hela beh\u00f6vt skickas direkt till \u00e5tervinning.<\/p>\n
Det \u00e4r sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en l\u00e5gm\u00e4ld och finst\u00e4md film. London, som \u00e4r filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in p\u00e5 ett ov\u00e4ntat effektivt s\u00e4tt, detta genom att g\u00f6ra v\u00e4rldsmetropolen ov\u00e4ntat anonym och sj\u00e4lsl\u00f6s. Detta \u00e4r ett stilfullt s\u00e4tt att visa p\u00e5 den moderna m\u00e4nniskans ensamhet, hur storst\u00e4der – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan n\u00e5gon som helst karakt\u00e4r. Inramningen lyckas skapa k\u00e4nslan av isolering, trots att det \u00e4r en stad som har en befolkning p\u00e5 n\u00e4stan nio miljoner inv\u00e5nare.<\/p>\n
Haigh lyckas ocks\u00e5 effektivt visa p\u00e5 vardaglig tristess, detta genom att l\u00e5ta oss ta del av menl\u00f6s repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framst\u00e5r d\u00e5 som en potentiellt sp\u00e4nnande studie i den nutida m\u00e4nniskans enformiga vardag. Men allt detta f\u00f6rsvinner f\u00f6rf\u00e4rande fort d\u00e5 Haigh b\u00f6rjar att presentera den faktiska ber\u00e4ttelsen. D\u00e4r inledningen \u00e4r enigmatisk – och kr\u00e4ver b\u00e5de en och annan fundering f\u00f6r att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som f\u00f6ljer en s\u00e5sig och ohyggligt ointressant soppa som v\u00e4ltrar sig i navelsk\u00e5dande och utsagor som varken engagerar eller ber\u00f6r.<\/p>\n
Ber\u00e4ttelsen vill g\u00e4rna skapa en konstant os\u00e4kerhet om det vi ser \u00e4r verklighet eller fiktion, n\u00e5got som kunde ha varit effektivt om karakt\u00e4rerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, \u00e4r – trots multum av trauman och k\u00e4nslom\u00e4ssig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte b\u00e4ttre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelsp\u00e5rig. Den korta tankest\u00e4llaren fr\u00e5n filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framst\u00e5r ist\u00e4llet som en m\u00f6rdande tr\u00e5kig ess\u00e4 med f\u00f6ruts\u00e4gbara skeenden och h\u00e4ndelser.<\/p>\n
Det f\u00f6rekommer ett antal f\u00f6rs\u00f6k att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa \u00e4r lika effektiva som att f\u00f6rs\u00f6ka ant\u00e4nda v\u00e5tt krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makal\u00f6s intimitet och v\u00e4rme i Past Lives framst\u00e5r detta som en katastrofal cirkus trots n\u00e4rbilder och multum av samlag. Inte blir det b\u00e4ttre av att Mescal agerar som om han spelar en seriem\u00f6rdare i en kolsvart thriller. Haighs regi k\u00e4nns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener d\u00e5 tanken \u00e4r att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet n\u00e5got annat \u00e4n pinsam impotens vad g\u00e4ller effektiv dramatisering.<\/p>\n
Som om inte detta vore illa nog har filmen ocks\u00e5 beg\u00e5vats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, b\u00e5de f\u00f6r h\u00f6rseln och psyket. Komposit\u00f6ren Emilie Levienaise-Farrouch har f\u00f6rs\u00f6kt att efterlikna Hans Zimmers makal\u00f6sa musik fr\u00e5n The Dark Knight, men har valt helt fel element, ist\u00e4llet f\u00f6r en episk ljudbild har Farrouch endast beh\u00e5llit ljuden av rakblad mot str\u00e4ngar. Det \u00e4r mer eller mindre outh\u00e4rdligt att lyssna till och de scener som \u00e4r menade att vara n\u00e4rg\u00e5ngna och finst\u00e4mda pulveriseras av denna ljudtortyr.<\/p>\n
R\u00e4ddningen kommer i tv\u00e5 insatser fr\u00e5n Claire Foy och Jamie Bell som b\u00e5da lyckas f\u00f6rmedla lite beh\u00f6vlig v\u00e4rme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers \u00e4r ett skolexempel p\u00e5 hur pretentioner och v\u00e5rdsl\u00f6shet kan demolera en i grunden intressant id\u00e9. Vad som \u00e5terst\u00e5r \u00e4r ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta h\u00f6rselskador.<\/p>\n