{"id":177422,"date":"2024-02-20T13:08:23","date_gmt":"2024-02-20T12:08:23","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=177422"},"modified":"2024-02-20T13:08:24","modified_gmt":"2024-02-20T12:08:24","slug":"filmrecension-bastarden-forstklassig","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=177422","title":{"rendered":"Filmrecension: Bastarden – f\u00f6rstklassig"},"content":{"rendered":"
\"\"
En film af Nikolaj Arcel<\/figcaption><\/figure>\n

Bastarden
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 16 februari 2024
\nRegi Nicolaj Arcel<\/p>\n

\u00c5terigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som \u00e4r dansk film, att det \u00e4r kapabelt att g\u00f6ra en relativt simpel ber\u00e4ttelse till en nervkittlande upplevelse. Att v\u00e5rt sydliga grannland l\u00e4nge varit k\u00e4nt som en filmproducent av rang \u00e4r ingen nyhet, det \u00e4r alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en f\u00f6rst\u00e5else f\u00f6r de m\u00f6jligheter och begr\u00e4nsningar som ett mindre land som Danmark har vad g\u00e4ller att producera film.<\/p>\n

Bastarden b\u00e4r med sig samtliga av dessa attribut och \u00e4r m\u00e5nga g\u00e5nger oemotst\u00e5ndlig. Ber\u00e4ttelsen m\u00e5 vara lika spartansk som en p\u00f8lse, serverad utan br\u00f6d eller vidare extravaganta tillbeh\u00f6r, men utf\u00f6randet \u00e4r fullkomligt lysande. Regiss\u00f6ren Nicolaj Arcel \u00e4r numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och \u00e4ven om den hovpolitiken spelar mindre roll h\u00e4r lyckas Arcel \u00e4nnu en g\u00e5ng g\u00f6ra de diaboliska planerna och det sn\u00e5riga politiska landskapet oerh\u00f6rt sp\u00e4nnande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den m\u00e4sterliga The Favourite valt att anv\u00e4nda sig av en mer modern dialog som sk\u00e4nker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.<\/p>\n

Ber\u00e4ttelsen och dess karakt\u00e4rer \u00e4r sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk ber\u00e4ttarkonst, men genom oerh\u00f6rt \u00f6vertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett j\u00e4rngrepp om publiken. Det \u00e4r aldrig tal om n\u00e5gra storslagna bataljer, ist\u00e4llet \u00e4gnas mycket av speltiden \u00e5t sm\u00e4rtsam och kr\u00e4vande vardag d\u00e4r Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen k\u00e4mpar mot om\u00f6jliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
\nI de stunder d\u00e5 Mikkelsen k\u00e4mpar ute p\u00e5 f\u00e4ltet och det ramas in med ett fantastiskt st\u00e4mningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga s\u00e4tt att hantera sina karakt\u00e4rer har Arcel en intimitet och omtanke som g\u00f6r att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad g\u00e4ller etik och moral.<\/p>\n

Framf\u00f6rallt \u00e4r det imponerande hur Arcel g\u00f6r filmen levande och sp\u00e4nnande. Oavsett om det \u00e4r simpla bestyr med att f\u00e5 marken att tyglas f\u00f6r odling eller hotet fr\u00e5n Simon Bennebjergs odr\u00e4gliga land\u00e4gare har filmen en p\u00e5taglig nerv som g\u00f6r att speltiden flyger f\u00f6rbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som \u00e4nnu en g\u00e5ng \u00e4r helt lysande, detta \u00e4r ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat sk\u00e5despel som inte \u00e4r det minsta exhibitionistiskt, ist\u00e4llet \u00e4r det en perfekt kugge i ett ot\u00e4ckt v\u00e4loljat maskineri. S\u00e4ttet Mikkelsen lyckas skapa empati och \u00e4ven sympati \u00e4r f\u00f6runderligt.<\/p>\n

Det enda som drar ned betyget \u00e4r markant s\u00e4mre sk\u00e5despel fr\u00e5n de sk\u00e5despelare som h\u00e4rstammar fr\u00e5n Sverige. D\u00e4r den danska ensemblen lyckas \u00f6vertyga och hantera dialogen kan detsamma inte s\u00e4gas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som pr\u00e4st. Fr\u00e5n att vara \u00f6vertygande k\u00e4nns filmen m\u00e4rkligt haltande och stel d\u00e5 det pratas svenska. Varf\u00f6r Arcel inte kan regissera sina sk\u00e5despelare bortom sitt modersm\u00e5l f\u00f6rblir ett mysterium, men det g\u00e5r inte att undkomma – att s\u00e5 fort det talas ett spr\u00e5k annat \u00e4n danska, framst\u00e5r filmen n\u00e4rmast forcerad. Mest drabbade blir det f\u00f6r unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som k\u00e4mpar med det mesta. Att kritisera barnsk\u00e5despelare \u00e4r lika l\u00e5gt som att skjuta \u00e4lg p\u00e5 Skansen, men det \u00e4r tyv\u00e4rr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltf\u00f6r avancerad roll f\u00f6r sin knappa erfarenhet som akt\u00f6r. Sedan har vi filmens slut som ocks\u00e5 \u00e4r bisarrt simpelt och pl\u00e5gsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och \u00e5terh\u00e5llsamma \u00e4r ofattbart med tanke p\u00e5 den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.<\/p>\n

Bastarden m\u00e5 dras ned av delar av sitt sk\u00e5despeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen \u00e4r \u00e4nd\u00e5 f\u00f6rstklassig och \u00e4nnu ett tecken p\u00e5 att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som v\u00e4rldsb\u00e4st.<\/p>\n