![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2024\/02\/image002-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Bob Marley: One Love
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 14 februari 2024
\nRegi Reinaldo Marcus Green<\/p>\n
Basisten Magnus Svenningson fr\u00e5n The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin h\u00f6gra hand f\u00f6r att f\u00e5 uppleva Bob Marley och The Wailers p\u00e5 Gr\u00f6na Lund 1976. Samma uppoffring f\u00f6r att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att g\u00f6ra\u2026<\/p>\n
Det finns f\u00e5 artister vars relevans forts\u00e4tter p\u00e5verka decennium efter deras bortg\u00e5ng. Marley \u00e4r tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som forts\u00e4tter att fascinera och h\u00e4nf\u00f6ra generation efter generation. Att det nu blivit dags f\u00f6r en biografisk film om artisten \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r inte f\u00f6rv\u00e5nande. Filmindustrin har sedan Ray \u00e5r 2004 blivit n\u00e4rmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning \u00e4r att de under l\u00e5ng tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, d\u00e4rmed \u00e4r de numera rent och sk\u00e4rt Oscars-lockbete, n\u00e5got som alltid oroar. Men det \u00e4r inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som f\u00e5tt mig att dra \u00f6ronen till mig. Filmens premi\u00e4rdatum i februari \u00e4r minst lika orov\u00e4ckande, januari till mars har under l\u00e5ng tid – med ytterst f\u00e5 undantag, varit rena avlastningsm\u00e5nader d\u00e4r filmmediet visar sin s\u00e4msta sida, med filmer som helst g\u00f6ms undan.<\/p>\n
Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regiss\u00f6ren Reinaldo Marcus Green vara redo att g\u00f6ra en n\u00e5got annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 d\u00e5 Marley f\u00f6rbereder sig f\u00f6r en gratiskonsert p\u00e5 Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och g\u00e4ngkrig. Det p\u00e5minner d\u00e5 om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordin\u00e4r person. Jamaica \u00e4r ocks\u00e5 en plats vi alltf\u00f6r s\u00e4llan f\u00e5r bes\u00f6ka p\u00e5 film, den politiska oron och kaoset som p\u00e5g\u00e5r \u00e4r genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund f\u00f6r Marleys musik. Men det tar inte l\u00e5ng tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Ist\u00e4llet f\u00f6r att vara koncentrerad och fokuserad f\u00f6rs\u00f6ker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest sl\u00e4tstrukna och generiska typen av \u2019\u2019biopic\u2019\u2019. Det inneb\u00e4r klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppv\u00e4xt, hans fascination f\u00f6r det spirituella och hans sv\u00e5ra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat fr\u00e5n dramatik, men s\u00e4ttet det portr\u00e4tterats p\u00e5 \u00e4r lika sp\u00e4nnande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det \u00e4r barndomstrauman, ett turbulent f\u00f6rh\u00e5llande och musikens kraft att hela och f\u00f6ra samman allt och alla. \u00c4ven en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen \u00e4r lysande, s\u00e5 \u00e4r dock inte fallet h\u00e4r.<\/p>\n
Hela One Love p\u00e5minner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelm\u00e5ttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley \u00e4r kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury fr\u00e5n Bohemian Rhapsody p\u00e5minner portr\u00e4ttet snarare om en avancerad charad som bara f\u00e5ngar det ytligaste av personen i fr\u00e5ga. Det blir inte b\u00e4ttre av att hela ber\u00e4ttelsen \u00e4r r\u00f6rig, osammanh\u00e4ngande och helt misslyckas med att engagera, det enda som \u00e5terst\u00e5r \u00e4r ett batteri av f\u00f6ruts\u00e4gbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som ber\u00f6rde fadern till tennisstj\u00e4rnorna Serena och Venus Williams. D\u00e4r lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion f\u00f6r subjekten, n\u00e5got som \u00e4r helt fr\u00e5nvarande h\u00e4r, allting rullar p\u00e5 som ett trist l\u00f6pande band. Den enda ljusglimten \u00e4r Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt portr\u00e4tt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.<\/p>\n
Men det kanske mest bekl\u00e4mmande \u00e4r hur musiken skildras. Marleys unika persona p\u00e5 scen \u00e4r i det n\u00e4rmaste om\u00f6jligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gr\u00e4nsl\u00f6sa energi kan knappast \u00e5terskapas, oavsett hur mycket det \u00e4n studeras. Dock \u00e4r bristen p\u00e5 fullkomlig \u00f6vertygelse vad g\u00e4ller gestikulering dr\u00e4gligt, i alla fall d\u00e5 vi ser till den katastrofala l\u00e4pp-synkningen. M\u00e5nga g\u00e5nger ser det ut som ett klipp fr\u00e5n en talangt\u00e4vling d\u00e4r sm\u00e5barn mimar till valfri l\u00e5t, flera g\u00e5nger om \u00e4r synkroniseringen helt \u00e5t skogen. Detta \u00e4r inte bara amat\u00f6rm\u00e4ssigt fr\u00e5n ett hantverksm\u00e4ssigt perspektiv, det leder till att de sekvenser d\u00e5 musiken st\u00e5r i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. \u00c4ven om jag \u00e4r djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framf\u00f6randet med en otrolig potens och kraft.<\/p>\n
Bob Marley One Love \u00e4r trots sitt unika subjekt och en av v\u00e4rldens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det \u00e4r genomg\u00e5ende oinspirerat, ointressant och alltf\u00f6r igenk\u00e4nnbart. Det h\u00e4r \u00e4r reggae utan gung vilket \u00e4r detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.<\/p>\n