{"id":1755,"date":"2008-09-19T22:02:34","date_gmt":"2008-09-19T21:02:34","guid":{"rendered":"http:\/\/kulturbloggen.com\/?p=1755"},"modified":"2023-02-17T12:12:07","modified_gmt":"2023-02-17T11:12:07","slug":"graveyard-bra-svensk-hardrock","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=1755","title":{"rendered":"Graveyard – bra svensk h\u00e5rdrock"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a>
\nRiktigt bra svensk h\u00e5rdrock kommer fr\u00e5n g\u00f6teborgsbandet Graveyard<\/strong> som med sin sj\u00e4lvbetitlade debutplatta visar att mycket, och inget alls, har h\u00e4nt sedan h\u00e5rdrockens genombrott i slutet p\u00e5 60-talet.
Den blytunga riffbaserade h\u00e5rdrocken med r\u00f6tter hos Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Black Sabbath, och med ett intressant sl\u00e4ktdrag till Sir Lord Baltimore har det h\u00e4r albumet alla m\u00f6jligheter att n\u00e5 b\u00e5de gamla och nya h\u00e5rdrockfans. Egna referenser ger de i pressmeddelandet bland annat till Cream \u00e4ven om de p\u00e5 sin My Space-sida<\/strong><\/a> endast skriver att influenserna ”Should be fairly obvious…”<\/em>
\nDet h\u00e4r \u00e4r en klart medryckande release d\u00e4r 9 sp\u00e5r ”Heavy psychedelic 70’s hardrock” \u00e5tminstone f\u00e5r mig att hoppa med till musiken, k\u00e4nslan och tyngden.<\/p>\n

Men det \u00e4r inte nostalgi, det h\u00e4r bandet lyfter 70-talssoundet vidare till v\u00e5r tid. Med ett rent och klingande gitarrljud i soloinslagen men med ett ritkigt skitigt sound i kompet och skickligt tungt trumspel g\u00f6r det en egen grej av det som inspirerat dem. Vokalisten har en personlig r\u00f6st med sv\u00e4rta i och referenserna i s\u00e5v\u00e4l musik som texter och l\u00e5ttitlar g\u00f6r att det h\u00e4r blir som taget ur den svenska urskogen (om s\u00e5dan finns i G\u00f6teborg). Jag kan h\u00f6ra n\u00e4cken och Jan Johansson mitt i forsande vatten och slamrande instrument, jag kan h\u00f6ra psykedelisk folkviseton i passagerna och jag mer \u00e4n anar sl\u00e4ktskapet med de mest frustande vilddjuren i h\u00e5rdrockdjungeln.<\/p>\n

Om jag ska anm\u00e4rka p\u00e5 n\u00e5got s\u00e5 f\u00e5r det bli att n\u00e5gra av l\u00e5tarna kan ha en tendens att bli lite enahanda. En riktigt bra h\u00e5rdrockl\u00e5t, och ett k\u00e4nnetecken p\u00e5 vad klassisk h\u00e5rdrock \u00e4r, b\u00f6r inneh\u00e5lla naturliga passager som bryter av det huvudsakliga riffet. H\u00e4r missar Graveyard lite. L\u00e5tarna sins emellan skiljer sig tydligt \u00e5t p\u00e5 ett mycket bra s\u00e4tt. Det \u00e4r inte alls s\u00e5 att de l\u00e5ter likadant p\u00e5 sp\u00e5r efter sp\u00e5r. Men jag saknar det d\u00e4r utpr\u00e4glade h\u00e5rdrockssignumet fr\u00e5n den h\u00e4r tiden med variationsrikedomen \u00e4ven inom l\u00e5tarna<\/p>\n

B\u00e4sta sp\u00e5r p\u00e5 skivan \u00e4r ”As the years pass by”<\/em>, ”Satan’s finest”<\/em> och ”Evil Ways”<\/em> men det finns inget riktigt svagt sp\u00e5r, hela skivan g\u00f6r mig vild och glad.<\/p>\n

I somras spelade de p\u00e5 Sweden Rock i S\u00f6lvesborg<\/strong><\/a>, jag misst\u00e4nker att alla som hade f\u00f6rm\u00e5nen att h\u00f6ra dem b\u00e5de togs med tillbaka samtidigt som de h\u00f6rde den svenska h\u00e5rdrockens framtid.
Ett band helt i min smak.<\/strong><\/p>\n

Av Erik Laakso, g\u00e4stbloggare hos Kulturbloggen som annars bloggar p\u00e5 Uppstuds<\/a> och skriver ledarartiklar hos Arvid Falk<\/a>.<\/strong><\/p>\n

\"\"<\/a><\/p>\n

Andra bloggar om: h\u00e5rdrock<\/a>, Graveyard<\/a>, G\u00f6teborg<\/a>, skivnytt<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Riktigt bra svensk h\u00e5rdrock kommer fr\u00e5n g\u00f6teborgsbandet Graveyard som med sin sj\u00e4lvbetitlade debutplatta visar att mycket, och inget alls, har h\u00e4nt sedan h\u00e5rdrockens genombrott i slutet p\u00e5 60-talet.Den blytunga riffbaserade h\u00e5rdrocken med r\u00f6tter hos Led Zeppelin, Jimi Hendrix och Black Sabbath, och med ett intressant sl\u00e4ktdrag till Sir Lord Baltimore har det h\u00e4r albumet alla […]<\/p>\n","protected":false},"author":14,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16],"tags":[2362],"class_list":["post-1755","post","type-post","status-publish","format-standard","category-recension","tag-hardrock","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1755","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/14"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=1755"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1755\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":163557,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/1755\/revisions\/163557"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=1755"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=1755"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=1755"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}