![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/12\/Bamse.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Bamse och v\u00e4rldens minsta \u00e4ventyr
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 22 december 2023
\nRegi Christian Ryltenius <\/p>\n
M\u00e4rkligt nog \u00e4r en film om Sveriges mest \u00e4lskade bj\u00f6rn en film som t\u00e5l en riktigt djup analys. Inte f\u00f6r att det f\u00f6rekommer n\u00e5got oceansikt djup, utan f\u00f6r att den s\u00e5 v\u00e4l demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett \u00e4lskat koncept. D\u00e5 Bamse skulle bli biofilm med \u2019\u2019debuten\u2019\u2019 2015 fanns en sp\u00e4nning och laddning. Oavsett hur gammal, f\u00f6rbittrad eller cynisk n\u00e5gon m\u00e5 vara \u00e4r bj\u00f6rnen med bl\u00e5 toppluva en nationalklenod som \u00e4r en n\u00e4rmast cementerad del av svensk kultur som \u00e4r sv\u00e5r att v\u00e4rja sig ifr\u00e5n. Med tanke p\u00e5 att generation efter generation exponerats f\u00f6r fenomenet, antingen genom b\u00f6ckerna eller de – n\u00e4rmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som ber\u00e4ttare, fanns det f\u00f6rv\u00e4ntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden m\u00e5 ha varit imponerande p\u00e5 ett rent tekniskt plan, med f\u00f6ljsam animation och vackra f\u00e4rger, men trots gott handlag var det uppenbart att n\u00e5got hade skett. <\/p>\n
Att snegla p\u00e5 v\u00e5ra v\u00e4nner i v\u00e4st och l\u00e5ta sig inspireras och, i vissa fall, stj\u00e4la diverse inslag \u00e4r inte fel utan snarare oundvikligt. Men n\u00e4r det skall implementeras i en institution – som Bamse m\u00e5ste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls \u00e4r s\u00e4rskilt mottagliga – eller ens l\u00e4mpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framf\u00f6rallt fanns det n\u00e5got forcerat, n\u00e4rmast krystat \u00f6ver hela framf\u00f6randet, alltifr\u00e5n regin till r\u00f6stsk\u00e5despelarna. Detta har fortsatt pl\u00e5ga de tre uppf\u00f6ljarna och n\u00e5gon behaglig eller tillfredst\u00e4llande form har aldrig hittats. <\/p>\n
Precis samma \u00e5kommor dras Bamse Och V\u00e4rldens Minsta \u00c4ventyr med. \u00c5terigen \u00e4r det en film som saknar autenticitet och som b\u00e4r p\u00e5 ett falskt leende. D\u00e4r de b\u00e4sta barnfilmer k\u00e4nns som rena njutningar, d\u00e4r alla iblandade njuter av milj\u00f6n och materialet, k\u00e4nns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranst\u00e4llda p\u00e5 Gr\u00f6na Lund som tvingats p\u00e5 en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad l\u00f6jliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, k\u00e4nns som AI-skapelser. <\/p>\n
Dock finns det ocks\u00e5 inslag d\u00e5 regiss\u00f6ren Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det g\u00e4ller framf\u00f6rallt ett par av r\u00f6stsk\u00e5despelarna som hittar helt r\u00e4tt, Rolf Lassg\u00e5rd i rollen som Bamse \u00e4r fortfarande helt lysande, detsamma kan ocks\u00e5 s\u00e4gas om Johan Rabaeus som Kr\u00f6sus Sork. Men den st\u00f6rsta komiska explosionen sker d\u00e5 f\u00f6re detta statsminister mm Carl Bildt tr\u00e4der in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillf\u00e4llet lyckas Ryltenius version av Bamse \u00e4ntligen k\u00e4nnas modern men samtidigt genuin. D\u00e5 blir filmen \u00e4ntligen unik, bekv\u00e4m med sig sj\u00e4lv och sitt budskap. <\/p>\n
Slutspurten bjuder ocks\u00e5 p\u00e5 lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsst\u00e4ller alla \u00e5ldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande l\u00e5ngt ifr\u00e5n full\u00e4ndat, n\u00e5got denna bj\u00f6rn har f\u00f6rm\u00e5gan att vara.<\/p>\n