![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/12\/image001-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Aquaman And The Lost Kingdom
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 20 december 2023
\nRegi James Wan<\/p>\n
D\u00e5 uppf\u00f6ljaren till Aquaman har premi\u00e4r \u00e4r det fyra dagar kvar till julafton. Det \u00e4r en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av h\u00f6gtiden – den hoppl\u00f6sa sl\u00e4kten, presentstress, br\u00e4nda pepparkakor och julklappar som inte g\u00f6r n\u00e5gon glad. Aquaman And The Lost Kingdom \u00e4r den d\u00e4r klappen som f\u00f6rs\u00e4tter barnen i t\u00e5rar och som g\u00f6r hela firandet till en mardr\u00f6m.<\/p>\n
D\u00e5 man l\u00e4ser om den – p\u00e5st\u00e5tt, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fr\u00e5ga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppf\u00f6ljare? F\u00f6rvisso lyckades den f\u00f6rsta filmen spela in hutl\u00f6sa 1,1 miljarder dollar, men bem\u00f6tandet av delar av publiken och framf\u00f6rallt kritiker var inte i n\u00e4rheten av samma breddgrad som int\u00e4kterna. Och d\u00e5 hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensber\u00e4ttigandet \u00e4n mindre. Dock har Warner Brothers bjudit p\u00e5 ett par \u00f6verraskningar i \u00e5r, b\u00e5de The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, n\u00e5got som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. D\u00e4rf\u00f6r fanns det hopp om att regiss\u00f6ren James Wan skulle fatta galoppen och g\u00f6ra en b\u00e4ttre, roligare och mer underh\u00e5llande uppf\u00f6ljare. Men precis allting har g\u00e5tt \u00e5t pipsv\u00e4ngen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda best\u00e5ndsdel och g\u00f6r Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.<\/p>\n
Efter h\u00e5rd kritik om brist p\u00e5 humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer f\u00f6rs\u00f6kt st\u00e4lla om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan n\u00e5gon som helst anstr\u00e4ngning. Fjol\u00e5rets Black Adam och \u00e5rets Blue Beetle f\u00f6ll d\u00e4remot som bowlingk\u00e4glor. The Lost Kingdom tillh\u00f6r den andra kategorin men lyckas g\u00e5 ett steg l\u00e4ngre – vad g\u00e4ller att misslyckas kapitalt. \u00c4nnu en g\u00e5ng best\u00e5r humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har ocks\u00e5 getts mer kreativ makt denna g\u00e5ng, detta genom att f\u00e5 \u2019\u2019bidra\u2019\u2019 till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock f\u00f6rt in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom \u00e4r som ett ursp\u00e5rat och humorl\u00f6st sk\u00e4mt, d\u00e4r den enda som finner det lustigt \u00e4r ber\u00e4ttaren sj\u00e4lv. S\u00e4ttet filmen kr\u00e4nger och grimaserar f\u00f6r att f\u00f6rmedla komik eller dramatik \u00e4r s\u00e5 pl\u00e5gsamt att se p\u00e5 att det orsakar huvudv\u00e4rk.<\/p>\n
Att inspelningen varit ett kaos \u00e4r inte bara m\u00e4rkbart, tumultet har tagit \u00f6verhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en n\u00e5gots\u00e5n\u00e4r sammanh\u00e4ngande film. Flera g\u00e5nger om k\u00e4nns det som att se p\u00e5 femtio olika filmer, tonen \u00e4ndras konstant och det rent narrativa \u00e4r r\u00f6rigare \u00e4n n\u00e5got av de hush\u00e5ll som Marie Kondo brukade bes\u00f6ka.<\/p>\n
Ingen av de inblandade verkar \u00f6verhuvudtaget bry sig, dock \u00e4r det sv\u00e5rt att klandra dem d\u00e5 f\u00f6rs\u00f6k att r\u00e4dda \u00e5b\u00e4ket \u00e4r lika produktivt som att flytta om stolarna p\u00e5 Titanic. Men det \u00e4r inte ofta som vi f\u00e5r se sk\u00e5despelare och regiss\u00f6rer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en \u00f6vning i att \u00f6verleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Sk\u00e5despelet \u00e4r lika seri\u00f6st som d\u00e5 Bj\u00f6rn Ranelid st\u00e4llde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och sk\u00e4mmer ut sig sj\u00e4lv bortom all beskrivning. Dock \u00e4r det Yahya Abdul-Mateen II som kommer k\u00e4nna evig skam f\u00f6r sitt skandal\u00f6st apatiska sk\u00e5despel, jag har aldrig sett en sk\u00e5despelare s\u00e5 pass desperat, pressad och skr\u00e4md f\u00f6rut.<\/p>\n
Den kv\u00e4vande likgiltigheten och apatin som projiceras p\u00e5 publiken \u00e4r rent giftig. Vad som \u00e4n dyker upp – visuellt eller ber\u00e4ttarm\u00e4ssigt, \u00e4r det presenterat med en snarkning och en stend\u00f6d blick. Trots en p\u00e5st\u00e5dd budget p\u00e5 200 miljoner dollar \u00e4r filmen plastigare \u00e4n n\u00e5got vi s\u00e5g i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna \u00e4r horribla, actionscenerna amat\u00f6rm\u00e4ssiga och scenografin \u00f6verdriven och smetig.<\/p>\n
Man brukar s\u00e4ga att sj\u00f6n suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekr\u00e4ftar detta med eftertryck. Det h\u00e4r \u00e4r en clownshow utan h\u00e4nsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfl\u00e4ck f\u00f6r serietidningsfilmer.<\/p>\n