{"id":174777,"date":"2023-12-18T05:07:55","date_gmt":"2023-12-18T04:07:55","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=174777"},"modified":"2023-12-21T11:55:12","modified_gmt":"2023-12-21T10:55:12","slug":"aldersnoja-och-impulser-driver-intrig-i-skissartad-dramakomedi-en-kort-evighet-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=174777","title":{"rendered":"\u00c5ldersnoja och impulser driver intrig i skissartad dramakomedi – En kort evighet p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Lolo Amble<\/p>\n\n\n\n

Regi: Gunilla Nyroos<\/p>\n\n\n\n

Scenografi och kostym: Agnes \u00d6stergren<\/p>\n\n\n\n

Mask: Linda Goncalves<\/p>\n\n\n\n

Ljus: Ludde Falk<\/p>\n\n\n\n

Ljud: Karin Bloch-J\u00f6rgensen<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wir\u00e9en, Hans Brorson<\/p>\n\n\n\n

Urpremi\u00e4r: 15\/12 2023<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 3\/2 2024<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Publiken kommer f\u00f6rmodligen till teater och annan scenkonst med en \u00f6nskan om att bli ber\u00f6rd, kunna leva sig in i rollfigurers \u00f6den. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att f\u00e5 anv\u00e4nda sina skrattmuskler kan vara andra tungt v\u00e4gande sk\u00e4l. Halvv\u00e4gs in i en oj\u00e4mn s\u00e4song p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i s\u00e4rklass b\u00e4st i Monicas vals<\/em> d\u00e4r gripande toner och \u00e4kta k\u00e4nslor svallar. Kriterierna uppfylls ocks\u00e5 i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde n\u00f6rdigt experimenterande trilogin F\u00f6rs\u00f6k. <\/em>Roligast har definitivt skickligt gycklande iscens\u00e4ttningen av Stugfeber<\/em> varit, \u00e4ven om den samtidigt var b\u00e5de on\u00f6dig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys v\u00e4rld <\/em>vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan f\u00f6r tv\u00e5hundra \u00e5r sedan l\u00e4rde jag mig avgjort mest av. <\/p>\n\n\n\n

\u00c5rets sista premi\u00e4r definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyv\u00e4rr blev urpremi\u00e4ren av En kort evighet<\/em> en rej\u00e4l besvikelse d\u00e5 enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder fr\u00e5n k\u00e4nd teaterfamilj) i allt f\u00f6r ringa utstr\u00e4ckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av v\u00e5ra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa <\/em>och Guldbagge-bel\u00f6nad roll i Berget p\u00e5 m\u00e5nens baksida<\/em> p\u00e5 vita duken, ikoniska l\u00e5ngk\u00f6raren Hem till byn <\/em>p\u00e5 teve och mot sin make p\u00e5 scen i pj\u00e4sen Timmarna med Rita<\/em> etsat sig fast p\u00e5 n\u00e4thinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser f\u00e5r en att h\u00f6ja p\u00e5 \u00f6gonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och \u00f6vers\u00e4ttaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags best\u00e4llningsverk fr\u00e5n Nyroos. Vi m\u00f6ter tv\u00e5 par n\u00e4rmast fixerade vid att blicka tillbaka, utv\u00e4rdera sina liv n\u00e4r de obevekligt n\u00e4rmar sig 60-strecket. Paret som best\u00e5r av en frustrerad ekonom och en sj\u00e4lvbel\u00e5ten jurist har en relation som skaver. Handlingens utl\u00f6sande faktor \u00e4r dock ett mobilsamtal fr\u00e5n den nyfikna och antagligen uttr\u00e5kade Charlott (Marie Delleskog), till f\u00f6rem\u00e5let f\u00f6r en of\u00f6rgl\u00f6mlig ton\u00e5rsf\u00f6r\u00e4lskelse fyrtio \u00e5r tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Scenen badar i inbjudande varma f\u00e4rger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener f\u00f6r olika \u00e4ndam\u00e5l. Ett bord st\u00e5r i ett k\u00f6k och hamnar sedan som skrivbord p\u00e5 kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om sj\u00e4lvf\u00f6rverkligande om att v\u00e5ga spr\u00e5nget, genom att sk\u00e5despelarna kan kliva upp p\u00e5 en plat\u00e5, i fonden. Romantiska inslag f\u00f6rst\u00e4rks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag f\u00f6r mig. Publiken stiftar bekantskap med tv\u00e5 par d\u00e4r m\u00e4nnen l\u00e4r k\u00e4nna varann under gemensamt ny\u00e5rsfirande. Den ene \u00e4r framg\u00e5ngsrik jurist och del\u00e4gare i advokatbyr\u00e5 (Johan Friberg) som reser p\u00e5 internationella konferenser. Den andre \u00e4r l\u00e4rare, fast f\u00f6rs\u00f6ker satsa p\u00e5 en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen \u00e4r utflugna som sj\u00e4lvg\u00e5ende varelser. Ist\u00e4llet best\u00e5r \u00f6verh\u00e4ngande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt f\u00f6rfall och en mamma med stort v\u00e5rdbehov. <\/p>\n\n\n\n

I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda sm\u00e5 bekymmer drastiskt \u00f6ver \u00e4nda, n\u00e4r Marie Delleskogs rollfigur lika g\u00e5tfullt som of\u00f6rklarligt g\u00f6r sig g\u00e4llande, fullf\u00f6ljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons fr\u00e5n motparten \u00e4n hon hade kunnat f\u00f6rest\u00e4lla sig. Mer om dessa f\u00f6rvecklingar ska kanske inte avsl\u00f6jas. Saknar en riktning och trov\u00e4rdig udd i manus samt samtidsmark\u00f6rer. \u00c4r kanske att beg\u00e4ra f\u00f6r mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara f\u00f6rankrade i ett rimligt narrativ, att \u00e5sk\u00e5daren ska kunna avl\u00e4sa psykologiska mekanismer. N\u00e4r detta f\u00f6rh\u00e5llande inte uppst\u00e5r framst\u00e5r dessa individers beslut som t\u00e4mligen ointressanta att bevittna. Pj\u00e4sens rapsodiska drag hade beh\u00f6vt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karakt\u00e4rer st\u00e5r pl\u00f6tsligt vid olika v\u00e4gsk\u00e4l utifr\u00e5n en agenda som framst\u00e5r som alltf\u00f6r vag, alltf\u00f6r diffus. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat g\u00e4ng sk\u00e5despelare. \u00c4nd\u00e5 fattas ofta en kvalitet av f\u00f6rdjupning, alternativt underh\u00e5llande situationskomik. Tove Wir\u00e9en och Hans Brorson tar f\u00f6rvisso chansen att bre p\u00e5 i ett par skojfriska biroller. H\u00f6gst ov\u00e4ntat var h\u00f6rbarheten fr\u00e5n somliga kvinnor till och och fr\u00e5n klart otillr\u00e4cklig. Konversationen p\u00e5 scen m\u00e5ste ju n\u00e5 ut till bakersta raden, vilket mitt en generation \u00e4ldre s\u00e4llskap p\u00e5pekade efter\u00e5t. Kontentan \u00e4r att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en r\u00e4cka av \u00f6vertygande prestationer i en m\u00e4ngd upps\u00e4ttningar. Och \u00e4ven om Johan Friberg och Hans Brorson mer \u00e4n antyder sin potential hade man bespetsat sig p\u00e5 full\u00f6diga portr\u00e4tt. <\/p>\n\n\n\n

Trist att beh\u00f6va skriva negativt och l\u00e4mna otillfredsst\u00e4lld. Denna recension kommer ju inte gagna n\u00e5gon, \u00e4ven om det inte g\u00e5r att ta miste p\u00e5 en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig f\u00f6rutom n\u00e5gra skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist f\u00f6r att jag \u00f6ppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde sl\u00e5 gnistor om. F\u00f6rst\u00e5r de ur premi\u00e4rpubliken som st\u00e5ende hyllade Gunilla Nyroos baserat p\u00e5 hennes samlade konstn\u00e4rliga g\u00e4rning. En kort evighet <\/em>i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte l\u00e4ggas till raden av tidigare bedrifter. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Lolo Amble Regi: Gunilla Nyroos Scenografi och kostym: Agnes \u00d6stergren Mask: Linda Goncalves Ljus: Ludde Falk Ljud: Karin Bloch-J\u00f6rgensen I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wir\u00e9en, Hans Brorson Urpremi\u00e4r: 15\/12 2023 Spelas p\u00e5 Studion G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 3\/2 2024 Publiken kommer f\u00f6rmodligen till teater och annan scenkonst med en […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,30,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-174777","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teater","8":"category-teaterrecension","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/174777","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=174777"}],"version-history":[{"count":12,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/174777\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":174908,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/174777\/revisions\/174908"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=174777"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=174777"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=174777"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}